Kampen om tiden

Författaren bakom "Den oändliga historien", Michael Endes andra stora verk är "Momo - eller kampen om tiden". Som bok avsedd för yngre publik uppfyller den närmast på pricken de objektiva kriterier på kvalité som fastslagits av undertecknad.

Mysproggig, fantasifylld, spännande, rolig och tankeväckande.

Och så klart allegorisk.

Momo är en föräldralös, mystisk flicka som kommer till den lilla pittoreska staden. Hon blir genast centrum i bekantskapskretsen. Lekkamrat åt de mindre och medlare och rådgivare mellan de vuxna.

Efter en tid slutar dock vännerna komma. De jobbar hela tiden istället. Stressar och jobbar. Byn har nämligen infiltrerats av tjuvar.

Tidtjuvarna, de grå herrarna som får sin styrka genom cigariller gjorda på människornas tid - nedan gestaltade av ingen mindre än yours truly i en dramatisering för närmast sörjande. Tidstjuvarna övertygar människorna att de måste spara tid, bli effektivare, jobba hårdare och längre.

Men den tid människorna tror sig spara genom att jobba snabbare, längre och effektivare tar i själva verket tidstjuvarna själva. Människorna upplever bara tillvaron stressigare och innehållslösare. De har blivit alienerade.

Symboliken är inte direkt David Lynch.

Människorna blir bestulna på det viktigaste dom har - tid, sina egna liv - av de parasiterande herrarna som själva inte arbetar alls utan bara lägger beslag på mervärdet. De vuxna är enkla byten medan de ifrågasättande barnen måste tyglas, indoktrineras och fogas samman till disciplinerad kanonmat.

Momo är den enda som kan se vad som händer och de grå herrarna och startar sin motståndsrörelse (en lätt autistisk gatsopare, en självgod underhållare och en synsk sköldpadda) för att ta tillbaka tiden och befria människorna.

"Varje bråkdel av den tid som bestulits oss av liv - ska vi erövra igen vi äro tusenden!"

Fördelen med barnkultur - som någon jag inte orkar googla fram just nu sa det - är att det finns en  acceptans för att leverera ett tydligt konkret budskap utan att behöva linda in det mer än nödvändigt.

Så länge man inte tullar på spänningen eller historien såklart.

Ende förklarar på ett gripbart, även för vuxna, sätt vad det faktiskt handlar om när vi talar om "effektivisering".

Tid. Liv.

Vilket kanske känns överkomligt om man finner sig själv i en kreativ, fri, icke-slitsam miljö med god avkastning men mer reellt för den vars kropp värker eller när uppgifterna man tilldelats fyller ens tillvaro med meningslöshet.

Då kan det kännas som ett förbannat slöseri. Ett onödigt sådant också även om den direkta kopplingen från en sagobok till bister verklighet kan upplevas frånvarande.

Ibland krävs det liksom att någon arrogant liten äggskalle till yrkespolitiker, berusad på makt ska komma med en idiotiskt utsaga för att indignationen ska vakna.

Statusuppdatering

En dag som denna är det sannerligen en utmaning att utse dagens lamaste, mest meningslösa artikel men efter träget botaniserande i denna underdåniga, illaluktande sörja som kallas "bevakning av kungahuset" har jag fastnat för denna.

 
Jag vet inte vad som är värst. De som drömmer om ett samhälle styrt av inavlade sagofigurer eller de som drömmer om ett styrt av Peter Althin.

Jag för min del tänker på att orättvisornas kontraster aldrig varit mer uppenbara än idag, att jag sitter med en halvfärdig tenta som ska vara inne om tolv timmar och att det imorgon, kanske, kommer ett besked som just nu betyder precis allt.

Off with their heads!

Extrainsatt erbjudande

För den läsare som aldrig hört min röst eller bara längtat efter dess ljuva klang finns nu en exklusiv möjlighet till detta genom att gå in på den här länken till Radio AF, på något sätt klicka fram programmet Radio UPF som sändes idag (fråga mig inte hur) och sedan vänta in inslaget om EU:s migrationspolitik.

Först hörs en trevlig reporter. Sedan en otrevlig EU-kommissionär. Sedan en mycket trött röst som börjar varje mening med "ehhh". Det är jag!

Förövrigt önskar jag att det alltid fanns en klippare till hands som kunde trimma ner ens självgoda svammel till något som i alla fall liknar tillstymmelsen till resonemang.

Vi har hört det förut

Jag råkade slå på det där coola-katter-i-mediavimlet-och-Claes-Malmberg-programet på SVT när de diskuterar nyhetsveckan som gått och kom in mitt i en sketch ur "Mia & Klara" där den burdusa tatueraren Tabitha bjöd en kund på isglass.

Så ställdes frågan huruvida detta "sparkar uppåt" eller ej och "om vi skrattar med eller åt henne". Två ärrade panelmedlemmar, Malmberg och Britt-Marie Mattson lutade mer åt "nej" och "åt".

Ibland vill man instinktivt hålla med och känner sig en smula trött på en del förutsägbara schabloner av arbetarklassen som kedjerökande, okultiverade hillbillys men så snart uppläxningen är igång glömmer man detta och riktar istället sina trötta suckar mot panelen.

Först börjar Claes Malmberg med att dela med sig om sin teori om att svensk humor i evighet varit en prunkande, varm trädgård av finurliga Tage Danielsson-monologer, Gösta Ekman-snubblingar och svärmorsvitsar tills det ruskigt ondskefulla - det så kallade "90-talet" och "den ironiska generationen" - kom in i bilden och började "kalla mobbning för humor".

Den analysen delas delvis av Mattson som menar att hon - godhjärtad som bara en grävande journalist kan vara - känner medlidande med Tabitha vilket "man inte gör längre". "Ronny Jönsson däremot var gjort med värme" och "slog uppåt", påpekar Malmberg.

Malmberg och Mattson har såklart rätt i sin analys av klass-samhället som något tveklöst existerande, förkastligt och medvetet osynliggjort medan den tredje panelmedlemmen Katarina Janouch hänger sig åt sedvanliga floskler om hur "Sverige är ändå bättre" och att det är "viktigt att se individer".

Men som ett brev på posten kommer så detta påbud om hur viktig det är att "slå uppåt" när man sysslar med humor så man inte skadar dessa fragila människor utan att reflektera över att det också är ett sorts osynliggörande. Att brännmärka arbetarklassen, säga sig tala för den och i närmast paternalistisk stil förklara att dessa stackare får man inte skämta om är svårt att se som annat än elitism.

Jag tror att denna ständigt upprepade klyscha om vikten av att inte "slå uppåt" får två trista konsekvenser. Ett omyndigförklarande av människor samt dålig kultur. Det måste faktiskt också vara komikerns uppgift, likaväl som alla andras, att få betrakta människor och skeenden snett uppifrån och med distans. 

Att klassbegreppet åter får fäste och utvecklas till en svidande cysta på den nyliberala samhällskroppen är såklart välkommet. Även inom kulturen då blotta gestaltningen av en opolerad proletär i vissa sammanhang ska finnas humoristisk då den mer är ett uttryck för klassförakt.

Men man bör nog akta sig för att blanda ihop välmening med översitteri.

Förstärkning!

Välkommen Jan!

Du är som bekant i gott sällskap.

Nu ska skjuta hemtentan åt sidan och ägna resten av eftermiddagen åt att fundera kring (1) det faktum att den gamle maoisten med sina 600 jordsnurr överhuvudtaget använder twitter samt (2) hur det skulle arta sig om dessa tre dignitärer träffades över en kopp té.

Den innovation du är värd

Det här med att hitta på nya flashback-regler för debatter istället för att komma med egna argument verkar ha blivit sjusärdeles populärt den sista tiden (som av en mystiskt slump ungefär samtidigt som det började skönjas likheter mellan Anders Breiviks psykotiska resonemang och vissa högerdebattörers dito).

Därför har jag kommit på en ny särskilt anpassad för att möta dagens krav på inkonsekvent rättshaverande:

"Den första som nämner Breivik, Hitler eller Thatcher (på ett negativt sätt) och inte samtidigt gör kopplingen Pol Pot - Åsa Lindeborg förlorar!"

Se där, den bjuder jag på.

För enkelhetens skull har jag valt att kalla den "Axess lag".

P.s. För bakgrund se exempelvis här, här och här.

Ps.s. När vi ändå är på ämnet kan det meddelas att Peter Wolodarski håller sitt löfte efter att ha förlorat ett parti canasta mot Hanne Kjöller som tvingar honom att för var 100:e "Vänstern måste göra upp med sin historia"-krönika skriver en om högern. 

En rekommendation i all välmening

Sportjournalister finner gärna klichébilden av sitt skrå - att de är en samling bittra, överviktiga och alkoholiserade skvallermurvlar som snaskar mazarin från sina gratisplatser och livnär sig på folkförakt, lögner och sensationer - orättvis och överdriven.

Ett bra tips för att få gehör för sina rop på upprättelse kan då vara att när tusentals supportrar - män, kvinnor, gamla och barn - blivit utsatta för ett väldokumenterat övergrepp i form av misshandel och provokationer av en fullständigt urflippad poliskår och därför valt att anmäla det inträffade och manat till bojkott av evenemang som en protest inte komma och påstå att dessa människor är en samling lipsillar som - underförstått - förtjänar lite stryk med motiveringen att det finns rasister inom läktarkulturen (vilket må vara sant men lik förbannat fullständigt irrelevant i detta fall).

Istället kanske man borde skippa sista kvällsgroggen, tänka efter noga och spara bläcket till de där ordvitsarna a lá herrbastun man gjort till sitt livsverk.