torsdag 18 augusti 2016

Vi blev med podd

Första avsnittet av Podd om ett brott finns nu på Itönt (och motsvarande)!

Handlar om Sjöwall/Wahlöö, socialistiskt medveten brottsbekämpning och snusk.

söndag 14 augusti 2016

Mötet på gränsen till vansinnet

1972 reste affärsmannen Gösta "Pollenkungen" Carlsson ett minnesmärke utanför Ängelholm. Det symboliserade hans möte med utomjordingar som, enligt egen uppgift, tog plats i området Sibirienskogen 1946.


I den här gläntan skedde first contact mellan Gösta och en grupp mellanlandade aliens som försedde Gösta med banbrytande kunskap kring pollenallergins hemligheter. Utifrån visdomen från detta möte och, återigen enligt egen uppgift, flera astralvandringar runtom vintergatan, utvecklade Gösta en revolutionerande medicin mot pollenallergi som raskt gjorde honom till mångmiljonär.

Den fittiga medicinalstyrelsen har ställde sig förvisso skeptisk till pollenpreparatens verkningsgrad, men Gösta försäkrade alltid att det "inte hindrat dem från att bli försäljningssuccéer".

Rationella vetenskapsorganet DN:s journalist Clas Svahn skrev 1994 en bok om och med Gösta om alla de märkligheter som kantat, och legat till grund för, framgången hans. En bok som var ”resultatet av flera års undersökningar av Gösta Carlssons upplevelser".

Svahn var själv ordförande i Riksorganisationen UFO-Sverige och när de båda gick ihop för att arbeta ihop var det "första gången som en granskande ufolog och en kontaktperson tillsammans har kunnat samsas om en analys av en närkontakt", vilket "gör denna bok unik".


Gösta Carlssons vittnesmål om en högteknologisk ras med "jordiska drag" där "kvinnorna, eller snarare flickorna, hade ljust eller cendréfärgat hår, klippt och lagt efter modernaste snitt" synas i sömmarna. Trots att boken är utgiven på mumbo-jumbo förlaget Parthenon där Göstas egna kompisar är inblandade och Clas Svahn är en öppensinnad man, är den senare försiktigt inställd till Göstas påståenden.

Det är framförallt berättelsen om den mystiska ring - som "inte liknade våra moderna ringar, den var skojigare" -  och ännu märkligare stav Gösta fick av utomjordingarna som skaver. Detta eftersom Gösta vägrar låta Clas studera ringen på grund av den "livsfarliga strålningen" och den utomjordiska staven av främmande material visat sig vara gjord av kvarts: ett av jordens vanligaste mineral.

Det var för den rysk-svenske UFO-entusiasten Eugen Semitjov i den ansedda tidskriften Allers som Gösta för första gången framträdde med sin historia. Semitjov bad då att få titta på staven men Gösta berättade att han - som man lätt gör - hade snidat om den till en skarabé: det vill säga en egyptisk skalbagge.


Det var inte förrän 1987 han berättade sanningen - att han bara spelat Semitjov ett spratt - för Clas Svahn.

”Visste Semitjov om att det han fick inte var den äkta staven?”
”Jag sa det till honom. Det var i ungefär samma färg och av nästan samma material”.
”Han skriver ju helt annorlunda i boken?”
”Jajamensan. Jag ville han skulle göra det också. Jag ville att alla skulle tro att jag hade fördärvat staven”
Eskapaden med skarabé/staven gjorde även att en och annan UFO-jägare blev en smula putt på Gösta, som medger att det inte var ett särskilt vetenskapligt tillvägagångssätt att hantera det enda kända beviset för utomjordiskt liv människan har. Alltså att tälja om det till en egyptisk skalbagge.

"För mig personligen är det inte de fysiska spåren eller föremålen som är viktiga. Nej, beviset är min egen utveckling. Allt det som hänt mig. Allt det andra kan givetvis ifrågasättas."

Hursomhelst verkar Semitjov inte blivit surare än att han ändå kunde ställa upp på några störtlöjliga fotografier.



De flesta regelbundna mötena med utomjordingarna skedde i samband med "verklighetstrogna drömmar om nätterna. Drömmar som kanske inte var några drömmar."

När han vaknade på morgonen var han lite yr och det gick så långt att han ibland tvingades sova på soffan för att inte oroa sin hustru.

”Eftersom jag är anställd av Statens järnvägar sedan ett antal år och väl medveten om det ansvarsfulla jobbet som tågklarerare där man sannerligen alltid måste vara vid full vigör, besöker jag vår järnvägsläkare dr. Gylfe Lundén”.

Men Doktor Gylfe kunde inte hitta något fel och Göran drog den givna slutsatsen att "drömmarna" inte var några drömmar utan riktiga vistelser ombord utomjordingarnas rymdskepp. Där visar de honom sin hemplanet: en utopisk värld som utraderat all svält, alla krig, avundsjuka och ojämlikheter. På frågan om de långt utvecklade utomjordingarna inte kan hjälpa de efterblivna jordborna att göra samma sak svarar de förtroligt:

 ”Gösta, jag måste säga dig att det finns inga genvägar. Vi har en helt annan luft och föda, ett annat bakteriesystem, och allt detta måste förvärvas under lång tid. Men som jag tidigare förklarat har ni själva dessa möjligheter på er planet. Det gäller bara att utnyttja dem på rätt sätt, och det borde väl ändå vara något för era politiker att tänka över” 
De högteknologiska - och något snusförnuftiga - utomjordingarnas råd till mänskligheten är alltså att rösta i kommunvalet.


På många sätt var Gösta Carlsson en helt vanlig skånsk krämare, som istället för att börja sälja vin i sina butiker i protest mot det förbannade sosse-Sverige, eller engagera sig i personkampanjer mot Mona Sahlin, valde att dedicera sina excentriska böjelser åt flygande tefat och magiska kurer.

Har en mikrofon stuckits fram under näsan på honom under tiden har han gjort sitt bästa för att göra nå ut till massorna. Som när han till DN 1957 delade med sig av teorin att den himmelska manna som regnade över israelerna i öknen med stor sannolikhet var ett pollenregn från träden.

Eller grunderna i Göstas egen utvecklingslära. Utomjordingarnas stora likhet med - vita - människor tyder nämligen på att alla - vita - människor härstammar direkt från dessa och "egentligen" inte ens hör hemma på jorden. Bevis 1A:

”Om vi ser på hur det är i Afrika till exempel, negrerna bygger inga flygplan, reamotorer och kärnvapen. De har inte det medfött som vi andra. Därför menar jag att vi vita aldrig har uppstått här på denna planeten. Negrerna, däremot, är uppväxta här. Givetvis finns det de som har flyttat till USA och lärt sig saker där men det är inte samma sak. De har det inte i generna” 


Även om Clas Svahn, lite bittert, tvingas konstatera att "själva grundhistorien vilar fortfarande tungt på Gösta Carlssons egen berättelse" medger han att Göstas engagemang i alla fall verkar genuint. Gösta själv brydde sig aldrig om huruvida någon verkligen trodde på honom eller ej. Han köpte själv loss marken för att resa sitt monument och gjorde hela området till naturreservat för att "ge något tillbaka till sina UFO-vänner, som han kallar det."

Gösta Carlsson dog 2003 men lyckades i alla fall åstadkomma något så ovanligt som locka människor till ett besök till Ängelholm. En anspråksfull man som trots allt hade en relativt anspråkslös inställning till sin egen berättelse och det jordiska.

Som han själv uttryckte det i en, lite mångtydig, formulering, var det framförallt möjligheten att ha fått svar på de stora frågorna, erfarenheterna och känslan av utvaldhet som motiverade honom och skänkte honom lugn på ålderns höst:

”Så nog kan de hända att jag ibland polerar min kvartstav lite extra noga och samtidigt tänker på denna speciella händelse, tänker på männen och de vackra flickorna…”


lördag 30 juli 2016

Throwback weekend...

...till när Kattkvinnan drogade Robin så han trodde han var tuff och Lesley Gore blev kär i honom men Läderlappen kom på ett motgift som gjorde så ondskans makter fick tji än en gång.

onsdag 27 juli 2016

Hvornår smager en numsebog bedst? - Hvergang!

Den som driver tesen att vårt grannland i söder har ett mer avslappnat förhållande till nakenhet, politisk korrekthet och fakta behöver inte ta Öresundståget över ån för vatten till sin kvarn. Det går så bra att ta del av det rikliga, digitaliserade bevismaterial som finns.

Ber om ursäkt för den taskiga bildkvalitén men jag var, som seden bjuder i Danmark, kraftigt berusad när jag trängde mig in i barnkammaren hos min svägerskas äldsta och bläddrade igenom Den store numsebog.


Ja, jag vet. Det finns massvis av pedagogiska svenska barnböcker om knopp och kropp, mustigt illustrerade för att väcka spänning och läslusta hos barnen och genans hos den stackars fastern som tvingas högläsa ur den, men jag inbillar mig ändå att delar av framställningen av alla barns favoritkroppsdel ändå hade haft svårt att passera Rabén & Sjögrens femtioelva genus- och rasmedvetna redaktörer.


Visst kan röven ha olika färg runtom i världen, men det är fortfarande samma röv! Även om den är svart i Afrika, gul i Kina och vit i Danmark!


Och visst används numsen till mer än att sitta på och poope med. Piger använder dem till exempel till att vicka med, för att få Victor och Gummi-Tarzan till att lägga märke till hur paen den er.

Men eftersom det rör sig om en förhållandevis modern (2008) bok, är den inte helt fri från trist moralism och förklarande pekpinnar. Precis som danska cigarettpaket numera måste innehålla varningen "Advarsel ! En cigaret kan udvande smagen af ​​din bayer!", tar författaren läsaren i hand och leder igenom de förhållningsregler som gäller när man handskas med andra människors numser.


1. Klatscha inte främmande människor numsen. Fråga först.


2. Pass upp för tjockisar!

Men stora numser är inte bara äckliga/opraktiska. I Afrika är det rentav dom som är idealet. Tänkvärt.


 Se, det finns en plats för alla sorts människor och numser här i världen. Dock inte innanför Danmarks gränser.

tisdag 26 juli 2016

Med Strömmen

Mina vänner vet som bekant hur man skaffar sig brownie-points i mitt hjärtas lilla bok.


Åke Strömmer var en av de tidiga sportjournalisterna, som till skillnad från moderna kollegor inte främst stoltserade med spjutspetsegenskaper som dålig hållning och asperger, utan nöjde sig med att kunna grundreglerna i tävlingen han var satt att bevaka och ägnade tiden som blev över åt mer avancerat linsluseri.

Han skrev revymanus med Peter Flack, som tydligen var gammal redan när världen var ung, och gjorde cameos i Åsa-Nisse. Vid sidan av detta var han en även en pionjär inom oxymoronen "P1-humor" (På minuten) och sångtextförfattare till tidlösa klassiker som "Hörru Rut" (Jigs) och "Gitarzan" (Jerry Williams). Någonstans däremellan kammade han även hem Stora Journalistpriset.


Jag har ingen grammofonspelare tillgänglig och kan därför inte avnjuta "Ett axplock ur programmet bra och dåliga dålisar" som släpptes på Huddinge-bolaget Toniton, gissningsvis någon gång under 70-talet (det framgår faktiskt inte av varken omslag eller skiva).

Men de tre "dålisarna" som ska stimulera köpnerven genom smakprov är alltså:

"Sprechen Sie Deutsch
Vad säger han?
Han undrar om du talar Tyska?
Hur kan han undra de, jag har ju inte sagt ett ord"

"Snarkar du jämt?
Nä, bara när jag sover."

"Har ni ingen rekommendation från er förra arbetsgivare?
Jo, han rekommenderade mig att söka Nytt jobb."



Nåja, det låter säkert svängigare uppläst av en radiovan sportmurvelstämma.

2005 dog Åke Strömmer efterlämnandes familj, Lars-Gunnar Björklund och - bland annat - den här skivan, som jag nu sorterar in bland favoriterna, även om ingen annan, hur prillig den än må vara, någonsin lär komma i närheten av när Jarl Kulle kissade i badkaret.

måndag 25 juli 2016

Autonoma-erogena zoner

I en kommentar under det förra inlägget om poeten, författaren och knäppgöken excentrikern Peter Lamborn Wilson bidrog den folkbildande läsaren "Anonym" med lite mer hett stoff kring personen i fråga.

Tydligen har Lamborn Wilson, med scennamnet Hakim Bey, inte bara propagerat för skönt, frigjorda, myspysiga och uppmuntrande utbyten av "autonoma zoner" och kroppsvätskor mellan samtyckande vuxna. Han har även gjort det samma för de, inte lika uppmuntrade, relationerna mellan vuxna och icke-samtyckande barn.

Enligt denna artikel från 2005 är Lamborn Wilson att beteckna som en "public paedophile intellectual of international reputation, and one who mixes anarchist ideology into his paedophile discourse.", något som varit lättare att avfärda som förtal om det inte vore för att Lamborn Wilson själv varit så noga med att odla looken gubbe-som-går-till-badhuset-bara-för-att-säga-åt-småpojkar-att-ta-av-badbyxorna-innan-de-kliver-in-i-bastun.


"Peter Lamborn Wilson (who writes at least as often as Hakim Bey and makes no secret of the pseudonym), uses anarchism in an ethically warped, opportunistic way by pretending that adult-child sex is a natural freedom."

Innan vi går vidare med lite välsmakande smutskastning så är det viktigt att understryka att påstående om Lamborn Wilsons gränsöverskridande drifter inte kommer från någon sorts Siewert Öholm:sk inlaga om hur homosexualitet alltid "leder vidare" in i grövre - även utanför den kristna högern ansedd som - kontroversiell otukt.

Texten är skriven av en fellow anarkist som tycker att gränsen för det pågående upproret mot det rådande normerna går vid när en gammal gubbe lägger sig över prepubertal pilt och för in penis.

Som bevis anför artikelförfattaren det faktum att Lamborn Wilson under 80-talet frekvent medverkade i lobbyorganisationen NAMBLA:s - North American Man-Boy Love Association (ej att förväxla med North American Marlon Brando Look Alikes) - tidning.

NAMBLA lobbar dessvärre inte för några traditionellt hederliga amerikanska ideal, som Jesus förkastande av indianerna eller rätten att bära granatkastare i hårt trafikerade miljöer, utan för "rätten" för gamla män att ligga med små pojkar.

För denna publik av fine, upstanding citizens diktade Lamborn Wilson som Hakim Bey glatt och eggande, hösten 1986.

barelegged on his bicycle in the park he rides beneath
a children's fountain droplets catch his hair which
the afternoon makes somewhat bronze, beaded with molten dew
--the sunset over Jersey like an industrial krakatoa:
Newark Gold, Secaucus Red, East Orange.
 
The button on his blazer: Anarchist Bicyclists
he's in the bathtub, I see
him through a crack in the door playing with himself, he calls me in, shows me
underwater push-ups and sit-ups, except for his gallic buttocks his skin is gilt as the air over the Hudson. The touch of his wet, bath-wrinkled fingers in my hand... but then...
one of his parents clumps down the hall... I suppose to make sure neither of us is raping the other...
 
[chorus of groans] Ohhh! for a
Buster-Keaton-bomb all spherical & black as coaldust with sweet sparkling with sweet sparkling fuse a mindbomb to
Drop on the Idea of the Family! O for a libertarian isle of runaways! O goodnight
Moon, I am lost, actually lost without him
 
But I didn't want this to be
Just another poem about hopeless love. Pretend it's a manifesto instead. Down with School! Boy Rule OK! In the land of dreams
 
No governance exists
But that of anarchs and kings, for dreamers have not yet learned to vote or think past the unfurling of the moment. He touches my cheek, runs delicate fingers through the hairs on my arm.
My liege shatters all Law for a triple kiss.

Det kastar onekligen nytt, dunkelt, ljus över Lamborn Wilsons idé om "temporära autonoma zoner" (TAZ), de platser och tillstånd han beskriver som:

Spiritual zones in which anything goes, where the oppressive rules of the outside society need not interfere with what feels good to do.

fredag 15 juli 2016

Anarki och sodomi

Den amerikanske anarkisten Peter Lamborn Wilson, även känd - tydligen - som poeten Hakim Bey, lanserade 1991 sin hemmasnickrade teori om "temporära autonoma zoner".

Det handlar om sinnestillstånd och - enligt honom själv - fysiska platser som kännetecknas av en frånvaro av hierarkier. Dessa fristäder varierar från "råtthål av information i Babylon" till "piratutopier". Om det senare tillägnade han 1995 en hel bok, Piraternas utopi - Moriska korsarer och europeiska renegater, som nu kommit i svensk översättning.


Wilson tar sitt avstamp i piratrepubliken Salé i nuvarande Marocko, som under 1600- och 1700-talet fungerade som mötesplats för sjöfarare runt medelhavet med mer eller mindre rent mjöl i påsen. Salé var på resebroschyrsvenska en "smältdegel". Rövare som misskött förtroendet de åtnjutit genom hemlandets kungliga frikort till att plundra och våldta fiendens kajutor och kvinnfolk kunde fortsätta sin verksamhet här under ny, valfri flagg.

I detta virrvarr av landsflyktiga banditer spirade kulturutbyten mellan morer, berber och kristna avfällingar från Andalusien som växlade in korset för en kroksabel och hängav sig åt sufisk mysticism. En sådan var holländaren Jan Jansz som konverterade till Islam under namnet Murad Reis och alltid höll sig med både ett nederländskt och ett turkiskt segel beroende på vem han var ute för att kapa. Som befälhavare för Salés flotta bestämde han sig för att plundra Island, men bytet blev "bara lite saltad fisk och några hudar", så Jansz/Reis kompenserade missräkningen genom att även plocka med sig några hundra slavar tillbaka.


Den skotske resenären William Lithgow träffade en av Salés försvarare, en britt med namnet Ward, som på ålderns höst sörjde sina sötesbrödsdagar som kapare "när vi fick sjunga, knulla, svära och döda män lika ogenerat som en bagare dödar flugor, och när världen var vår trädgård där vi vandrade som vi ville."

Nu däremot var Wards, enligt Lithgow, enda kvarvarande hobby att inkubera hönsägg i kameldynga. Pensionärslivets i Salé 1670 torde alltså ha varit ungefär lika torftigt som i Eskilstuna 2016.

Lithgows iakttagelser av själva livet i Salé var knappast positiva, men så var han heller inte någon frihetslängtande fredlös utan en brittisk aristokrat som reste världen runt för pappas pengar och drevs av en längtan att opåkallat få döma andra människor. I sin ihopkrafsade reseblogg från republiken återger han i vilket fall som helst det viktigaste för den som går i besökartankar:

"Det finns omkring tolvtusen tillåtna bordeller i staden, vars kurtisaner är välskötta och varje vecka ses till av läkare, men värst av allt ges varje sommar tillstånd åt tretusen bordeller med sodomitiska pojkar. 
I sanning har jag vid middagstid och på själva marknadsplatserna sett morer sodomisera dessa smutsiga kadaver och fritt vandra sin väg utan skam eller bestraffning."

Lamborn Wilson tar med dessa citat av en anledning. Han menar att i Salé var inte bara människan - och då framförallt rövaren - fri att ta vad hen behövde. Även sexualiteten - och då framförallt bögeriet - var fritt och rent av uppskattat. Salé var ett hypertolerant, anarkistiskt Utopia. "Piraterna var näst intill renodlade kommunister" där "Islam var 1600-talets international och Salé kanske dess enda förverkligade Sovjet".

Vidare menar han, var det sannolikt att medborgarnas vardagsliv präglades av en lika god portion svart magi och mysticism som homosexuella kroppsvätskeutbyten. Själv är Lamborn Wilson, vid sidan av sitt dagliga arbete, inne på islamisk ockultism och varvar in en del sufiska myter till stöd för sitt resonemang.

Enda kruxet med de här utsagorna är att det inte finns några tillförlitliga källor. Eller rättare sagt, det är inget problem för Lamborn Wilson! Han jobbar nästan uteslutande med spekulation, även om det förekommer en källhänvisning till en bok med den förtjusande/lockande titeln Sodomy and the Pirate Tradition från 1984.


I frustration över den verkliga världens tillstånd söker anarkister av den gamla skolan, dit Lamborn Wilson definitivt kan räknas, ständigt efter historiska ”proto-kapitalistiska” exempel att projicera sin idealism på. Därför presenteras - den av seriösa forskare tillbakavisade - myten om piratkommunistparadiset Libertatia, om enligt legenden existerade på Madagaskar under medeltidenn och där en särskilt frihetligt socialistisk tjuvheder ska ha praktiserats, som ett historiskt faktum. Som stöd för detta nämns ett utkast till en novell av Daniel Defoe.

"Odiskutabelt har vi tvingats använda fantasin i högre grad än en 'riktig' historiker skulle gå med på", erkänner han men slutför ändå det logiska resonemanget:

”Här börjar de upprätta ett rent socialistiskt samhälle där privategendom är avskaffad och all rikedom ingår i en gemensam pott. Inga häckar skiljer piraternas tomter från varandra." 
 
”Kanske var Salé under en period ett fullödigt förverkligande av en ’piraternas utopi’ och en ’piraternas republik’ som både föregick och var långt radikalare än revolutionerna i såväl England som Amerika och Frankrike”, gissar Lamborn Wilson i efterordet.

Det kunde...