Han som i sin blyga position som krönikor på en av landets största tidningar, flitigt anlitad panelmedlem när det vankas debatter samt positivhalar-apa* till Lennart Ekdal ständigt står oförstående och sårad närhelst ett stilla ifrågasättande kan höras av sina drastiska - för att inte säga kontroversiella - utspel om abort, kristendom och svartmuskiga öststatare.
Han som det är så öppet mål att peka ut som en löjeväckande fåntratt att det strider mot var bloggare med lustighetsambitioners princip om att i alla fall officiellt försöka undvika "minsta-gemensamma-nämnare"-genvägen (se: "Parlamentet") men samtidigt utgör ett så tacksamt mål då vetskapen om att bordet står färdigdukat redan vid ingressen oftast är allt för lockande för att kunna motstå.
Han har gjort det igen.
Någon annan postulerade det tänkbara svaret att "abortmotstånd, hårda patriarkala strukturer och homohat inte skrämmer eftersom det är normalt hos honom".
Här flikar man gärna in att det i ett tidigare skede framkommit att uppgifterna om "troende människor som sjunger psalmer, hjälper hemlösa och sätter sina barn i söndsgsskola" kommer från Ulf Ekmans egen biografi.
Hursomhelst. Möjligen i syfte att sluta bli felciterad och misstolkad som det ju brukar heta att han blir får han från bekväm position bland troskamrater utveckla sig på "Dagen".
Det börjar anklagande. Mot de där ateistkommunistPKkulturelitåsalindeborgska människorna som han - outsidern, grubblaren - föraktar och föraktas av. De som i det egna huvudet dominerar och dikterar världen.
"Sekulariseringen är en lögn. Liksom vår inbillade frihet.Det fortsätter i mer klarspråk, svårare att misstolka och mer i den ton som mer än gärna känns igen bland de gelikar som "hjälper hemlösa och sätter sina barn i söndagsskola".
Vår perverterade längtan att hela tiden frigöra oss från allting rör oss, omärkligt först, sedan allt snabbare, rakt i fördärvet."
"Gud är inte en lesbisk kvinna som lagar mat i himlen. Gud är inte en bög i läderbyxor. Gud är en dömande Gud. Han är en mullrande kraft."Det avslutas i ett upprop värdig den tappraste, mest övertygade - och så klart rebelliske - tempelriddaren. Till häst! Till vapen!
Varje gång jag läser eller hör någon hävda att Gud inte dömer, att helvetet inte finns, att det onda är en bluff, att aborter alltid är en rättighet och att livet som växer där inne inte är ett liv utan livmoderinnehåll, när jag hör framträdande läkare tala om aktiv dödshjälp som en rättighet, då inser jag att vi kristna och troende måste börja stå upp för vilka vi är.Och jag känner mig faktiskt nödgad att fråga mig en gång till hur det verkligen står till i det där huvudet. Samt i alla andra som anser att "vanligt folks tro behöver radikaliseras" och att man kan ägna sig åt just homohat och religiösa dogmer "utan att döma".
När jag läser Aftonbladet som ideligen hånar kristna genom att skriva om "jihad" och "heligt krig" om det som händer i KD är jag övertygad om att vanligt folks tro behöver radikaliseras, lyftas ut ur öde kyrksalar och övergivna församlingshem.
Vi behöver vara tydliga och principfasta. Alltid utan att döma. Alltid med ljus ande, öppen famn och fri från klander. Sverige behöver Gud, kollektivt och enskilt. Nio miljoner och en enda. Riddarhjärtan för Jesus Kristus.
Är ni med mig?
Samt om det gått någon förbi ta chansen och på den avslutande frågan få ta stöd i diafragman och vråla "Nej, för helvete!"
*begrepp lånat av Kalle Lind
8 comments:
Jag menar nog snarare att Birro har rätt. Sverige behöver Gud. Ditt "Nej, för helvete" var ett uttryck som drog åt motsatt håll. Det vill jag inte vara med på.
En kristen dogm är att inte döma. Sedan när står ett likhetstecken mellan dömande och dogmer?
Bara om man definierar dömande som att "tro att man kan ha rätt i något".
Jag tror bloggaren här helt har missat Birros poäng.
Birro skriver denna gång i Dagen, en tidning för redan Kristna. Hans uppmaning är alltså inte i första hand att vi ska tro på Gud, det gör många av läsarna där redan, utan han vill att vi ska våga stå upp för den åsikten.
Där håller jag med honom och anser att han har en viktig poäng. Kristna behöver uppmanas att vara modigare och stå upp för sina vettiga åsikter (om de är vettiga) t ex i form av abortmotsånd och motstånd mot dödshjälp.
Kristna som inte vågar stå upp för sådana åsikter är faktiskt de mest ömkansvärda, de vill tro på Bibelns Gud, men vågar inte det pga av hån från sådana som bloggaren här.
De är sådana kristna det är synd om, och de är sådana som behöver Birros uppmaningar att släppa lös.
Att sedan vi kristna kan ha fel i sak är en helt annan sak. Där har ingen svaret förrän på en eventuell domens dag, tills dess är det bara frågan om tro, både för oss Kristan och för ateisten.
Klart att dogmer kan vara dömande. Det går inte att maskera sin homofobi genom att påstå att man "bara läser bibeln" eller annat som skenheliga kristna älskar att göra i sin ständiga strävan att avsvära sig allt ansvar.
Jag stör mig också - likt "Anonym" verkar göra på de som kallar sig "kristna" och sedan försöker släta över eller ljuga om bibelns alla människofientliga, hatiska och våldsromantiska delar.
Stå gärna upp för era åsikter men räkna då med att bli ifrågasatta när ni påstår dumma saker.
Just Birros återkommande episoder av att först just stå upp för bibelns unkna värderingar när det kommer till exempelvis abort familjekonstellationer och sedan bli ytterst förnärmad när någon ifrågasätter detta är det jag raljerar lite kring i denna krönika.
Dock gör jag inte anspråk på att veta vem som slutligen "har rätt".
Den tvärsäkerheten och arrogansen sköter de kristna alltid så bra på egen hand.
Nu tror jag att du läste fel.
Jag påstår att icke-dömande är en central kristen trossats, eller dogm. Att sedan kristna, jag själv och alla människor på jorden bryter mot den hela tiden är en annan sak.
Men jag skulle vilja ha din definition av vad "dömande" är. Den kristna definitionen är att inte se ned på en annan människa eller värdera dem lägre än sig själv. Och det går faktiskt att kombinera detta med att kalla sig själv och alla andra för syndare, om man inte värderar människor utifrån prestation eller misstag.
Är det "dömande" att säga att det är fel att ljuga eller vara otrogen? Är det inte "dömande" av dig att kritisera Birro och andra för att vara "skenhelig"? Eller är problemet att du inte ens försöker vara icke-dömande?
Det gjorde jag helt visst och jag ursäktar mitt slarv.
Jag har hört argumentationen förut och menar fortfarande att det faktiskt är att nedvärdera en annan människa att smeta ner någon med epitetet "syndare".
Om man håller sig till att döma eller späka sig själv för sina påstådda synders skull får man väl göra det men Ulf Ekman eller påven talar ju inte om att de själva ska låta bli att böga utan att andra ska göra det. De vill också stifta lagar som förhindrar andra människor att "synda".
Dessutom talar de mer än gärna om vad för konsekvenser som väntar dessa "syndare".
Jag vill också flika in att jag inte ägnar mig åt kunskapsrelativism. Mitt agg mot bibeln bygger på att jag finner dess innehåll till största delen osympatiskt. Dessutom anser jag människor som - utan att det finns någon logik bakom det - hänvisar till den som någon sorts källa till kunskap och som (alla) människor ska förhålla sig till som i bästa fall okunniga och i värsta fall livsfarliga.
Jag dömer såklart också människor. En människa som skriver en krönika som den nämnda eller koketterar med sin fromhet och människokärlek samtidigt som han ger uttryck för motsatsen kallar jag utan förbehåll för "skenhelig".
Men jag gömmer mig i alla fall inte bakom en mossig bok när jag gör det.
Det är det som stör mig. Sanningsanspråket i kombination med att man ivrigt pådyvlar att man bara är en "budbärare" när någon ställer en till svars.
Själv känner jag mest, som kristen, att Birro kan sluta tala för mig. Jag ser att han och jag drar radikalt olika slutsatser om politik utifrån vår kristna tro, och det kan han gott respektera och inte låtsas som om alla kristna tycker som han. What's this 'we' shit, white man?
Skicka en kommentar