"Arbetssamhället" av Roland Paulsen, sociolog som dissekerar den från vänster till höger, över klass-, kön- och generationsgränser så grundmurade föreställningen om lönearbetets förträfflighet.
Från historiens arbetskritik - med Platon och Aristoteles som pionjärer då de menade att arbetet var något som stod i vägen för det verkligt viktiga i livet (som filosoferande och beundran män emellan) och därför rimligast borde lösas med hjälp av slavar (vilket såklart är en moraliskt tveksam lösning) - via industrialiseringens subversiva element som såg lönearbetet som modernt slaveri tills den arbetskritiska socialismen också gjorde en helomvändning och började demonstrera för "rätten till arbete" istället för rätten att slippa.
Främst liberalfeministernas krav på lika tillgång till detta arbete står i kontrast till det tidiga 1900-talets radikala kritik av hela det kapitalistiska systemets omhuldande av detsamma. Anarkafeministen Emma Goldman var en av de skeptiska.
"Sex miljoner kvinnliga lönearbetare; sex miljoner som delar männens rätt till att bli exploaterade, att bli rånade, att gå i strejk, och även till att svälta. Någonting mer, min herre? Ja, sex miljoner lönearbetare i varje sysselsättningsområde, från det högsta tankearbetet till gruvorna och tågrälserna, men också till detektiverna och poliserna. Emancipationen är i sanning fullbordad."
Paulsen talar om "det endimensionella tänkandet".
"Det endimensionella tänkandets triumf" innebär att idén om den andra dimensionen - exempelvis ett liv där annat än lönearbete är den rådande samhällsinstitutionen - nästan helt försvunnit. Istället för radikal kritik och alternativ har den tidigare oppositionen mot lönearbetet kommit att acceptera det rådande systemet/dimensionen och istället rikta in sig på att kämpa för bättre villkor inom det.
Acceptansen av lönearbetet må vara fast förankrad men bara den mest cyniske laissez faire-liberalen kan påstå att den hyser någon större rationalitet.
Det som okontroversiellt bör kunna kunna kategoriseras som nödvändiga samhällsfunktioner som lönearbeten inom vård, skola eller återvinning värderas lågt medan mer umbärliga skrån som reklamare, börsmäklare eller uppfinnare av enerverande ringsignaler värderas högt.
Dessutom i en tid där fler och fler elementära funktioner rationaliserats eller mekaniserats och människor därmed tvingats gå till helt nya uppfunna "jobb" istället är det inte utan att man kan fråga sig hur de längre går att motivera utifrån någon som helst nyttoaspekt.
Att sådana arbeten ofta är i bästa fall meningslösa och i värsta fall direkt destruktiva såväl för "samhället" som för individen är knappast obekant.
I Sovjet fick fabrikerna poänglösa och improduktiva mål att förhålla sig till i syfte att hålla arbetslösheten på noll och historier om hur fabriker som fått tilldelat sig att snabbt producera 100 000 par skor inom en viss tidsram kommer på den smarta idén att göra dessa skor mycket små för att på detta sätt slippa Gulag för denna gång även om produkterna som producerades var och förblev oanvändbara trakteras muntert av främst borgare som ser detta som exempel på hur det enda rationella alternativet stavas marknadsekonomi.
Det kapitalistiska systemet löser nämligen den irrationella produktionen i andra änden - i konsumtionen - medelst skapande av artificiella behov och - som hyllning till den effektiva marknadsekonomins förträfflighet - genom att dumpa överflödet i havet (exempelvis spannmål producerat av EU-ländernas jordbrukare som annars skulle leda till "ogynnsam" konkurrens) eller på tippen.
Att uppleva sitt arbete dränerat på all form av mening är det nog många som känt. I likhet med ungefär sjuttio procent av er andra i landet har jag jobbat en hel del i den så kallade tjänstesektorn. Där är man förvisso oftast befriad från benbrott, pensionärsbajs och asbest men istället nära bekant med ledan och meningslösheten.
För en del år sedan arbetade jag på en reklambyrå vid Stureplan. Mitt "jobb" var att ringa upp olika människor på en lista och erbjuda (läs: störa, pracka på, stjäla tid av, förpesta tillvaron för) de till att delta i en enkätundersökning. Om de gjorde det skulle de få vara med och tävla om en kamera.
Min chef - hurtig göteborgare med kraftigt instoppad skjorta och livremmen placerad i brösthöjd - varnade mig för att arbetet kunde bli lite enahanda emellanåt. Han "tipsade" om att man kunde göra det hela till en tävling!
Jag skulle föra bok på hur många sura gotlänningar jag hann ringa och ge detta kanonerbjudande till under första timmen och sedan försöka ringa ännu fler nästa.
Föga chockerande var det enbart löftet om ersättning som fick mig att släpa mig dit och utföra min uppgift. Att det skulle finnas ens ett litet uns av meningsfullhet i det hela för någon inblandad håller jag för osannolikt.
Men för att återgå till det teoretiska skulle jag här vilja citera Paulsen angående det faktum att "den andra dimensionen" ständigt lyser med sin frånvaro när det kommer till kritik mot arbetssamhället och skenbart progressiva röster i debatten hela tiden håller sig innanför den rådande hegemonins ramar.
"Den tragik som Keynes själv såg i arbetssamhället förstärks av att hans namn i snart hundra år åberopats av endimensionella stimulansteknokrater som fortsätter att likställa politik med svadan om utgiftstak, styrräntor och skattesatser utan minsta ansats till att ta ett steg tillbaka och fråga sig vad den eviga efterfrågan fyller för syfte.
Att reaktionära nationalekonomer som James Tobin, Joseph Stiglitz och Paul Krugman har kunnat förespråka massiv skattefinansiering av multinationella industrier och komma undan med att detta är 'progressivt' enbart för att det mer andas Keynes än Friedman, är ett tecken på hur långt den endimensionella upprätthållandet av arbetssamhället har gått.
Att Barack Obama under jubelrop köpte 17600 bilar från Chrysler, Ford och General Motors för att 'rädda bilindustrin' från finanskrisens följder och på så sätt 'hålla nere arbetslösheten' är ett annat typiskt exempel på pseudoreformistisk vulgärkeynesianism vars enda politiska dimension består i upprätthållandet av arbetssamhället"
Det är en bok som faktiskt för en gångs skull sparkar liberalerna där det känns. Rakt i den påhittade rationaliteten.
Den är också en frisk kritik mot auktoritära socialisters snäva tänkande samt en allmän historielöshet och indoktrinering som kommit att dominera valrörelse efter tröttsam valrörelse och urtolkare av skäggiga farbröders luddiga formuleringar.
Den är också ett välkommet, gripbart och modernt försvar av de frihetliga idéerna omsatta i praktiken som ständigt avfärdas som "utopiska" eftersom det endimensionella tänkandet lamslagit varje ansats till helikopterperspektiv.
Det är helt enkelt en bok jag önskar att jag själv hade skrivit.
0 comments:
Skicka en kommentar