Det obligatoriska kåtsuget i blicken

Liv Strömquist är med rätta en av de mest uppburna kulturpersonligheterna i "bruset" (som kidsen säger) den senaste tiden.

Jag har vid ett antal tillfällen bedyrat min villkorslösa kärlek och uppskattning. Strömquist tillhör de fåtal som besitter en befriande klarsynthet utan synbara lojaliteter som gör att när man som läsare/lyssnare tror sig fått grepp och lärt sig vad man ska tycka då och då kastas över ända och får den egna dubblemoralen upptryckt i fontanellen.

Att det hela dessutom - likt kollegorna Martin Kellerman och Pontus Lundkvist - gärna formuleras på ett dräpande sätt är det som gör Strömquist till den kulturskatt, värdig all uppskattning och dyrkan som då och då får en att vilja blåsa i mistluren från balkongen och vädjande skrika "Led oss, Liv!"

I regel brukar dessa åsikter också delas av kritiker.

Men Jens Ganman på Östersundsposten  - i en recension av senaste albumet "Ja till Liv" - manar till besinning.

Visst är Strömquist rolig och "finessrik". Men ibland blir det enligt Ganman också lite "pretentiöst och PK-fotriktigt" (här börjar man ana oråd).

"Patriarkatet (som kollektiv) har så pass mycket skit på samvetet, krig, folkmord, etnisk rensning, exploatering av barn och djur, våldtäkt et cetera. att det ska till rätt mycket innan det kan tillåta sig att ställa sig upp och protestera:
Men det DÄR var väl ändå att gå över gränsen ... !?"

Det hela känns igen från diverse olika sammanhang. Visst finns det mycket dumt här i världen men måste vi prata så öppet om det? Måste den som påpekar världens djävulskap göra det i en så tråkig ton? Kan vi inte bara hålla sams?

Inte sällan riktas också den typen av kritik mot feminister eftersom dessa har en obekväm tendens att peka ut maktobalanser i den egna vardagen istället för sådant som sker på ett betryggande avstånd.

Det medvetna lustmordet på Robert Gustafsson i "Ja till Liv" efter att den extremt hyllade komikern uttalat sig korkat gubbigt om mäns genetiska fördelar att använda sig av humor gillar Ganman inte heller.

Att någon som uppnått närmast gudomlig status genom att hosta sig genom galor och suga ut den sista droppen royalty åt varenda lustig figur inte skulle kunna vara föremål för ganska grov satir angående en uppenbar blamage är tydligen för mycket begärt.

"Strömquists lustmord på nationalikonen Robert Gustavsson skorrar dock rätt illa.
Jag gillar inte heller Gustafsson. Har alltid uppfattat hans och Killinggängets humor som obehagligt pennalistisk, men Strömquist dödar honom besinningslöst elakt, otyglat och helt utan nyanser."

Att Ganman verkar vara en ganska torr jävel må väl vara hänt men i avslutningen till sin recension tar han steget från "tråkmåns" till "jubelidiot". Att avsikten verkar vara att på ett stilistiskt finurligt sätt underminera Strömquists ifrågasättande av könsnormer och sexism går inte att ta miste på.

"Intressant detalj: ytlighet och porrifiering av samhället verkar vara ett av hennes favorithatobjekt. Men när hon ska posera för det obligatoriska författarport- rättet på bokens ”inner sleeve” så finns också det obligatoriska kåtsuget i blicken där.

Liv vill vara snygg, även hon.

Lite dråpligt i sammanhanget.

Men avväpnande mänskligt."

Jag bläddrar i albumet fram till sista sidan där bilden på författaren återfinns och funderar ett slag på hur det står till i ett huvud hos en person vars bestående intryck av att ha läst en av Sveriges skickligaste serietecknares senaste volym är "kåtsuget i blicken".

Och tänker att Liv behövs, ruttna recensenter gör det inte.