Ett försenat skvätt (samt några plask)

Yours truly fortsätter på inslagen väg genom att avlägga reflektion angående en aktualitet några dagar för sent då alla andra redan gjort sina utlåtande samt replikerat, stormat och rasat färdigt.

I detta fall gäller det den krönika Bengt Ohlsson skrev på DN Kultur i förra veckan och som väckt en hel del reaktioner då den är en form av "uppgörelse" med den kulturvänster Ohlsson själv tycker se sig omringad av.

Bakgrunden till krönikan kan vi bara spekulera kring. Min egen gissning är att Ohlsson varit på nyårsmiddag hos några andra uppburna dignitärer inom konstens och tyckandets skrå och råkat säga något ofördelaktigt om vilket skönt avdrag på skatten han lyckades med på den senaste deklarationen och mötts av bannor och ovett från sällskapet omkring - som givetvis gjort exakt samma avdrag men haft vettet att hålla tyst om det.

Full av indignation satte han sig så ner för att - som konstnärsmän gör när de upplever en oförrätt - skriva en låååååång harang och ta heder och ära av alla människor som någonsin stött sig med Bengt Ohlsson.

Ohlssons giftpilar riktar sig som sagt egentligen inte mot "vänstern" utan mot en viss typ av "vänster". Den så kallade "Slussen-vänstern" eller för den delen "kulturvänstern".

Det vill säga kollegor och (f d) vänner till Ohlsson vars patos ibland står fler än sura författargubbar upp i halsen.

Det är gubbigt. Det är gnälligt. Det är hisnande generaliserande och hårresande insinuant på sina ställen. Israelkritiker avfärdar Ohlsson som okunnigt folk under ledning av "Wolltergänget" som sympatiserar med palestinierna eftersom "israelerna är mer ljushyade". Överlag verkar Ohlsson propagera för att "ta det som det kommer" och lita på att profithungriga borgare egentligen vill göra det som är bäst för alla människor hellre än att riskera att göra sig till åtlöje genom engagemang.

Men ilskan över krönikan känns ändå lite främmande. Den saknar nämligen motstycke bland en del folk jag lyssnat på den gångna veckan. Det talas om Ohlsson som om hans krönika propagerat för barnamord och Polarpriset till Carema.

Det har han inte. Han har främst plockat ett par billiga poänger på några kollegor i sin egen ankdam vars världsförbättrarådra oftast sträcker sig till en möglig ek utanför fönstret eller stadsplanering i Stockholm.

Nog för att jag personligen hyser betydligt större tilltro till Jan Lööf än till asfalts- och galleriakåta moderater men för en person som inte bor innanför Stockholms tullar känns tonläget och utrymmet som kommer till frågan om Slussens framtid ändå aningen överdrivet.

Annat Ohlsson - på ett mycket självgott manér ska sägas - pekar på är skenbar USA-kritik som egentligen inte är något annat än vanligt hederligt klassförakt, en förkärlek från extremt etablerade människor att fortfarande se sig som "rebeller" som kritiserar "makten" samt en viss dubbelmoral i att tala i bekymrad ton om överkonsumtion och miljöförstöring samtidigt som man samlar Jobs-prylarna på hög.

Att få sin egen dubbelmoral utpekad för sig är ingen dålig sak. Inte ens nödvändigtvis om fingret tillhör en reaktionär kolumnist. Det kan vara rent av hälsosamt.

Därför har jag svårt att se Ohlssons krönika som så väldigt provocerande. Den är inte en "uppgörelse med vänstern". Den är inte ens kritik av "vänstern" eller ideal. Den är framförallt en uppgörelse med en - till antalet - perifer grupp med tillgång till en ganska stor megafon som gillar att se sig själva som revolutionärer och alternativa från terrasserna på Mosebacke.

Den som är någorlunda trygg i sin eventuella ideologiska hemvist kan omöjligen se något hot i Bengt Ohlssons sarkasmer.

Men det kanske är därför raseriet är så påtagligt denna gång. För att varje demaskering av det egna hyckleriet får macchiaton att smaka lite surt.