Den ömhet du är värd

Förslag på uppfinning som skulle revolutionera mänskligheten......

2012-01-31T20:03:00.000+01:00

....eller i alla fall mitt TV-tittande.

Lennart Ekdal-serum

Ett litet, litet extrat ur den riktiga Lennart Ekdal - som vi antar ställer upp frivilligt för att gagna vetenskapen - blandas med saltlösning och förs sedan in i kroppen intravenöst, antingen via behörig personal eller själv i form av en enkel tuggtablett (eller för den som föredrar det, rektalt).

Detta ska göras minst fem minuter innan "Kvällsöppet" i TV4 för att motgiftet effektivt ska kunna stå emot den gubbighet, sensationsjournalistik samt spelade intresse för andra människors åsikter och levnadsöden som förmedlas.

Varning: Överdosering kan orsaka kraftigt obehag som en fäbless för dyra kavajer, segling och golf.

Förvaras oåtkomligt för barn och Steffo Törnquist.

It's a mystery

2012-01-30T20:44:00.000+01:00

När jag jobbade i butik levde vi i ständig skräck för en person som kallades "mystery shopper".

"Mystery shopper" är en utsänd person, det kan handla om en för ändamålet särskilt rekryterad eller någon höjdare inkognito, vars syfte är att agera "vanlig" kund och sedan rapportera till huvudkontoret hur besöket i butiken gått.

Var det kö? Var det städat och snyggt? Var den aktuella kampanjen frontad och synlig? Var där fritt från hinder utanför?

Men framförallt handlar det om personalen.

Välkomnade personalen med en hälsning? Ett glatt och trevligt bemötande? Erbjöds kvitto? Hade personalen korrekt utrustning, enligt de senaste direktiven om vilken störtlöjlig keps med fräsigt erbjudande den anställde för närvarande ska förnedras i?

Och så det viktigaste: Försökte den anställde med merförsäljning? Om kunden köper en Japp för tio erbjöds - när rådande kampanj tillåter - två för femton?

Hade en "Mystery Shopper" varit inne i butiken kom det upp på nästa personalmöte.

"'Mystery shopper' har varit här", sa chefen.

Spänningen var olidlig. Hade man skött sig väl kunde "Mystery Shopper" nämligen belöna de anställda. Biobiljetter eller några extra slantar till julfesten. Detta för att göra det hela lite mer förnedrande.

"Ja, toaletten var städad och så men Anna erbjöd inte en extra påse grillchips trots att vi hade OLW-kampanj den här veckan, så det blir tyvärr inte godkänt denna gång". "Vi måste jobba bättre! Ok, teamet?!"

Syftet är givet. Att hålla personalen på helspänn. Just den där stinkande, dreglande idioten som står och är spydig kan vara en "Mystery Shopper". Även om namnskylten leder till att folk följer efter dig, tröjan sticks och humöret tryter efter att ha flinat tillgjort åt din hundrade kund denna timme kan den hundraförsta vara den som kommer bedöma dig och rapportera din insats för chefen med arbetskamraternas "belöning" i potten.

Eftersom jag tillhörde nattpersonalen så behövde jag oftast inte bry mig. "Mystery Shopper" är alltid en dagmänniska.

Däremot upplevde jag en annan typ av initiativ. Det var när några från huvudkontoret skulle komma till butiken för att under några timmar se hur folket på "golvet" har det.

Det fick stå i kassan. Plocka lite i hyllorna. Hjälpa någon kund med en krånglande vindrutetorkare. Testa på hur det är att äta en - för personalen marginellt rabatterad - korv och bläddra lite i veckans TV-bilaga under halvtimmeslunchen.

Allt under glada miner, trygg i förvissningen att detta bara är för en förmiddag om året, samt ett fascinerat uttryck för precis allt som sker som om de befann sig på den mest exotiska tillställning.

"Och, sedan städar ni alltså kundtoaletten och skriver i vilken tidpunkt ni gjort det på, så alla vet?" "Fantastiskt, vad mycket man inte känner till om hur det egentligen fungerar".

Hade man riktig satans otur blev man utsedd till handledare åt den bortkomne kostymnissen.

När jag sitter i soffan med fingret på knappen till den mot TV:n ständigt fokuserade, mekaniska jätteboxningshandsken och väntar på TV4:s nya satsning "Chefen Undercover" - där några höjdare för olika stora företag, under falsk identitet Walraffar sina egna arbetsplatser och anställda - , tänker jag på detta.

Samt hur jag skulle reagera om jag blivit itutad att den nye filuren med filmteamet i släptåg inte alls är en ny rekryt utan en av företagets höjdare som i något slags experiment- och underhållningssyfte tillåts kombinera en chefs två fetischer:

(1) Fröjdas över faktumet att inte behöva göra det faktiska arbetet utan blott njuta frukterna av det samt
(2) Spionera på sina undersåtar.

Jag hade nog slagit någon av dem. I alla fall sagt till på skarpen.

Var är föräldrarna? - Redux

2012-01-29T15:40:00.000+01:00

I slutet av november skrev jag ett inlägg apropå problemskolan Lundsberg. I dyningen efter Förbundet "Allt åt allas" överklassafari till rikemansghettot "Solsidan" häromdagen publicerar jag det igen.

Detta då jag finner frågan i rubriken lika aktuell. Var är föräldrarna? Var är Anton Abele? Var är Kent Ekeroth när det nu finns ännu ett tydligt exempel på segregation, utanförskap och kriminalitet att göra populism utav?

Någon måste sätta ner foten!

(DN, AB)

Vi är fler som tröttnat på den där satans flumskolan i Jan Björklunds förbannade Sverige.

Nu har det avslöjats att det finns en skola där vårt samhälles seder och bruk inte respekteras utan där egna lagar råder.

Eleverna klär sig avvikande, talar på ett för vanligt folk svårbegripligt sätt - antingen det sker med kraftigt markerade Lidingö-"i" eller genom ett överlägset tonläge särskilt anpassat för att mästra hembiträdet - samt uppträder allmänt annorlunda vilket riskerar få dessa barn att hamna i ett livslångt utanförskap med särskilda svårigheter att ta sig in på arbetsmarknaden.

Svårigheter som bara ökar genom att de har så konstiga namn - "Noppe", "Pidde", "Von Leijonhuvfud" och "Natt och Dag" - och vägrar släppa taget om sina primitiva kulturer som att "nia" varandra och upprätthålla förlegade system med olika klaner där kvinnor inte tillåts ärva i vissa fall.

Dessutom har jag hört att de flesta inte ens jobbar utan - liksom sina föräldrar - lever på bidrag eller parasiterar på andras arbete.

Detta trots att massvis av resurser spenderas på att integrera dessa människor. Pengar som kunde läggas på vettigare saker som att hjälpa människor som verkligen behöver det, exempelvis på att ge papperslösa rätten till gratis sjukvård.

Det är nästan så att man ibland tror att dessa människor liksom inte vill anpassa sig utan bara hålla sig för sig själva och snylta på majoriteten!

Jag tycker det är dags nu att sätta ner foten ordentligt.

Om inte de här människorna kan uppföra sig som vanligt folk, betala skatt och sluta begå brott borde vi faktiskt sparka ut dom ur landet. Det finns faktiskt människor som flyr från krig och förtryck just i detta nu som skulle kunna ta deras plats istället.

Men det får man ju inte säga i det här förbannade landet för då är man ju "kommunist"!

P.s. Svaret på frågan i rubriken är troligen "Schweiz".

Låt jag mimade med hopprep till förr i världen men inte funderat kring på säkert femton år men likförbannat visar mig kunna utantill fortfarande (givetvis på dåligt imiterad skånska).

2012-01-29T12:57:00.001+01:00

Är det förresten någon med specialkunskaper och ingen speciell relation till begrepp som "integritet" eller "skrupler" som kan berätta vad Tekla sysslar med nuförtiden?

Den tillgängliga informationen är knapphändig.

Hör av er i kommentarsfältet.

(Jag är förövrigt inte den enda som undrar)

"Ta gott emot"

2012-01-28T18:54:00.002+01:00

Jag var på ett föredrag häromdagen.

Inbjuden av en av Lunds cirka 700 olika politiska föreningar - där 695 av dem fungerar som illa dolda ursäkter för att supa och klä ut sig i fjantiga hattar, detta baserat på de "prep-talks" företrädare för de här grupperna haft kring universitetet - var EU-kommissionären Cecilia Malmström.

En av dessa grupper hade för en tid sedan en paneldiskussion på tema "Ung i riksdagen". Inbjudna var en representant under 30 från varje riksdagsparti - inklusive Anton Abele och dåvarande sverigedemokraten William Petzäll - som fick dela med sig av sina erfarenheter av att sitta och gäspa sig igenom interpellationer och Mats Odells repliker.

Att det låg något okritiskt över spektaklet var uppenbart.

Inställningen till att "politiker" är att betrakta som vilket yrke som helst behöver man inte leta sig bortom universitetet för att hitta. Den finns överallt. Pelles pappa jobbar som bagare och Kalles som riksdagsman.

Frågor till Abele, Petzäll och andra som vissa skulle kalla "politiskt intresserade ungdomar" och andra "hänsynslösa karriärister" handlar inte sällan just om hur man ska ta sig fram i politiken eller hur det "känns" att vara ung i riksdagen.

Svaren tenderar också handla en hel del om vikten av att "knyta kontakter", "ha vassa armbågar" och "tro på sig själv" och annat managment-bullshit som hör konferenshotell och ledarskapsutbildningar till.

I bästa fall blir svaret något luddigt, ospecificerat som att man "vill värna demokratin" eller "stärka de mänskliga rättigheterna" - eller i Abeles fall "fler poliser som kan jaga de som skriver på Flashback att jag har en stor haka".

Väldigt sällan handlar det om ideologi. Eller överhuvudtaget något som kan göra skäl till begreppet "politisk" som såväl de inbjudna som föreningarna så gärna titulerar sin verksamhet.

Malmström var inbjuden av en annan förening, en som i alla fall har ett någorlunda rykte om sig att försöka ägna sig åt den verksamhet den utger sig för att göra.

Bland äldre generationer med anknytning till Lunds studentliv är föreningen möjligen mest känd för att den i slutet av 60-talet stolt bjöd den då nyligen avsatte - och i Europa ansedd som paria efter det blodiga kriget mot algeriska motståndsrörelsen - franske ex-presidenten Charles de Gaulle, vilket ledde till kravaller kring Lundagård.

Men det tillhör som sagt historien och föreningen, med ett antal goda vänner till mig som aktiva, arrangerar idag föreläsningar där en hel del prominenta talare brukar avlösa varandra.

Efter att Malmström självgott berömt sitt eget och EU:s arbete i migration- och asylfrågor i sisådär 45 minuter öppnades golvet upp för frågor.

Flera av dessa var bra och tog kommissionären en aning på sängen.

En av de mindre bra löd "Hur känns det att jobba utomlands, längtar du aldrig hem?"

Den frågan gillade Malmström som spelade upp hela registret hon lärt sig från Folkpartiets mediaträning och strålade glatt när hon besvarade icke-frågan med ett icke-svar.

Sedan kom det en jobbig igen. Malmström hade nämligen skyllt delar av de vidrigheter som väntar flyktingar när de kommer till Europa - om de kommer till Europa dvs då Malmström gör allt i sin makt för att förhindra just detta - på länder som Italien och Grekland.

När frågan då ställdes varför hon själv propagerar för utvisningar till just dessa länder enligt den s k Dublinförordningen (en gemensam överenskommelse som säger att en flyktings asylansökan ska prövas i det första land personen kommer till inne i EU, dvs nästan alltid något av länderna som bevakar EU:s yttre gräns, dvs Italien eller Grekland) var den goda stämningen borta.

Malmström blev en smula ilsk och kontrade bland annat med "har du något bättre förslag" och ändrade sig senare till att säga att hon ändå trodde på systemet.

I delar av salen hördes vissa suckar. De kunde även höras utanför. Vissa var en smula upprörda över dessa otrevliga frågor. Det blev ju så trist stämning. Nu kanske Malmström blev ledsen. Varför kunde inte frågorna handla om kommissionärens favoritfärg istället? Eller den där fäblessen för pingviner som hon själv talat om vid andra tillfällen?

För några dagar sedan skrev fem redaktörer på olika tidningar en artikel där de påpekade det faktum att det var praktiskt taget omöjligt för dem att få ställa frågor till Filippa Reinfeldt angående hennes politiska arbete.

De påpekade att detta var något som gick igen från flera, främst borgerliga politiker.

Frågor om det politiska arbetet, utförsäljningar, vård, skola eller känsliga utrikesaffärer vill de hantera via mail eller via pressekreteraren.

Lättsamma reportage om favoritreceptet på rabarberpaj eller hur de får "livspusslet" att gå ihop, ska det vara!

Helst ska man få spendera dagarna på bjudmiddagar och bandklippningstillställningar samt stifta en och annan horribel bestämmelse här och var i fred endast avbruten med att då och då få prata pelargoner i en mysig TV-soffa.

Att politiker vill ha det så är såklart lätt att förstå men att folk som, i alla fall säger sig ha, ett genuint intresse för politik och samhällsutveckling vill ha det är desto svårare att begripa.

Är det politikerfjäsk och garanterat ofarliga (samt ovidkommande) frågor man är ute efter kan man ju titta på "Skavlan".

Vikten av att hantera begreppen

2012-01-25T19:25:00.001+01:00

Två av statsvetenskapens mest återkommande begrepp är diskurs och hegemoni.

Med diskurs avses språkets betydelse för vad som förmedlas. Eftersom medmänsklighet är något som står i stark kontrast till rasism är rasister alltid väldigt noga med att kalla papperslösa för "illegala". Att välja sina ord för att väcka känslor när man argumenterar - eller när man så vill, avdramatisera något kontroversiellt eller upprörande - är ett väl beprövat koncept.

Begreppet "hegemoni" myntades av den italienske socialisten Antonio Gramsci. Gramsci menade att makten återfinns på två nivåer. Stat och civilt samhälle. Staten befäster sin makt genom dominans, alltså det tvång och den repression som står till statens förfögande. Makten i det civila samhället etableras dock av den rådande hegemonin - alltså den härskande klassens ideologiska och kulturella ledarskap.

Det kan handla om vilka allmänt vedertagna definitioner som råder i samhället över vem som är frihetskämpe eller terrorist, vad som är ont och gott, vilken sorts frihet som ska värnas etc.

Till hegemonin kommer makt över diskursen. Den som besitter de härskande värderingarna utövar delar av sin makt genom språket.

Att härska genom främst hegemoni är vanligt i de så kallade demokratiska staterna medan härskande genom främst repression anses vanligare i mer totalitära regimer.

I ett utarmat politiskt klimat är förekomsten av dessa begrepp än tydligare och deras innebörd allt viktigare för varje lismande politiker med självbevarelsedrift att behärska.

Förr i tiden kunde en borgerlig politiker offentligt plädera för att fattiga människor var mindre värda samt att överheten är av gud inrättad.

Nu får man inte säga "bögar är äckliga" även om det är det man menar utan nu handlar det om att "värna familjen". Kent Ekeroth är inte rasist utan "kritisk mot integrationspolitiken".

Kristdemokraternas Ungdomsförbunds ordförande Aron Modig har lärt sig detta. Modig tillhör den där nya generationens kristdemokrater (Charlie Weimers, Ebba Busch, Ella Bohlin) som kryddat sina stockkonservativa och människofientliga värderingar med att ständigt bedyra sin kärlek till pengar, entreprenörskap, fritt företagande och sitt hat mot fackföreningar.

Modig själv har exempelvis talat sig varm för ett svenskt initiativ likt Tea Party-rörelsen i USA:

Angående förbundet "Allt åt alla":s uppmärksammade busstur till olika rikemansområden, som bland annat ökända Solsidan i Stockholm, kände den fromme Modig sig manad att gå ut i försvar mot de stackars utpekade skattesmitarna i dessa problemområden.

När "Allt Åt Alla":s Shabane Barot pekade på det faktum att Stockholm är en klassegregerad stad där diametralt motsatta bostadsområden som Fisksätra och Solsidan ligger precis bredvid varandra avfärdade Modig initiativet som "ett fånigt sätt att bedriva opinion på" (till skillnad från att posera i konstlad ställning och stomatola framför en klatschig slogan från en billboard dvs).

Att ifrågasätta det djupt orättvisa att en liten, privilegierad grupp personer får stänga in sig med all makt såväl politisk som ekonomisk är enligt Modig "något som leder till ökad splittring i samhället".

Orättvisor är något människor inte bara ska finna sig i utan dessutom tydligen prata tyst om eftersom det annars kan leda till ett tråkigt tonläge.

"Det är inte mer splittring vi behöver i samhället, det är mer gemenskap".

Att den gemenskapen skulle kunna komma av att den där lilla gruppen bröt sin självvalda isolering, delade med sig av sina försnillade tillgångar och blev en del av det vanliga samhället är såklart för mycket begärt.

På frågan om Modig i egenskap av politiker skulle arbeta för att motverka klasskillnader blev svaret.

"Jag ser inte att det finns ett problem att det finns inkomstspridning i samhället".

Det betyder, efter genomförd diskursanalys: "Nej".

"Jag anser istället att flit lönar sig för dåligt i Sverige"

Detta betyder, efter genomförd diskursanalys: "Jag är kapitalets knähund, saknar ryggrad och föraktar svaghet."

I den nyliberala hegemoni som råder och med rätt förutsättningar att hantera diskursen kan alltså rent objektivt dåliga saker som girighet och orättvisor som genom ett Joe Labero-sving med trollstaven bli till "flit" och "inkomstspridning".

Modig kan nog räkna med en liten slant i bössan när det vankas aktieutdelning kring Saltsjöbaden.

Annars verkar saltisinvånarna rätt sugna på att ta debatten själva. Även om de menar samma sak sköter de i alla fall det hela med lite öppnare kort.

Citat till kaffet

2012-01-24T09:36:00.001+01:00

En av de bästa bloggarna jag känner till - tillika förtvivlat försöker få feeden att fungera till i rullistan till höger - är Pontus Lundkvists ("Smygkommunistiska PK-vänsterpyramidens" upphovsman).

Angående de senaste veckornas hätska plask i DN Kultur-dammen efter Bengt Olssons krönika om hur han hellre gör intrikata skatteavdrag än fjäskar för den etablerade "vänstern" (alltså Olssons f d kompisar, slussenaktivisterna, som vägrade låta honom serva senast de spelade rundpingis) skriver Lundkvist en hel del. Men ett citat tilltalar mig så mycket att jag ämnar sno det i syfte att applicera det på mina egna tankegångar.

"Ideologiskt går det inte att kombinera marknadsliberalism med fri kultur, det är helt omöjligt och uteslutet. Att kombinera det med socialism är inte omöjligt, det är bara ovanligt. Något förenklat: Högern tror att man ska tjäna pengar på kultur och vänstern tror att kulturen ska fixa andra problem, alltså bygga broar, skapa mötesplatser och sån skit. Båda idéerna är befängda, men bara den första är direkt avskyvärd."

Det handlar inte om att hänge sig åt något dassigt kulturförakt. Det handlar en del om att främja sig från de stålhårda - och dötrista - rättrogna som ser kulturen som ett redskap till att upprätta sitt eget sanningsministerium.

Det handlar en del om sådant jag då och då finner i min närhet och ställer mig skeptisk inför.

Även jag känner en ilning längs ryggraden när någon marknadsför sin "mim mot borgerligheten" som "politiskt konstprojekt" - inte för att det behöver vara dålig konst utan på grund av självgodheten och övertron på den subversiva kraften som uppkommer när man smyckar sina egna tilltag med "politiskt".

Kort sagt. Det luktar hippies. Och ni vet vad man säger om hippies?

"They say they wanna save the earth but all they do is smoke pot and smell bad".

Det handlar om en allergi mot den enfaldiga frågeställningen "måste kulturen vara vänster?", eftersom svaret är "ja" och om man ens känner att frågan behöver ställas så är man en mupp.

Varför pratar jag själv och snurrar in mig i märkliga resonemang som - om fel facebook-vänner läser - bara kommer leda till missförstånd och utebliven inbjudan till nästa syjunta?

Jag låter Lennart Hellsing (citerat genom Pia Huss) förtydliga.

"All pedagogisk konst är dålig konst och all god konst är pedagogisk"

Det finns inte så mycket mer att tillägga. Förutom att återigen sno citat från någon med bättre vokabulär och insikt än en själv.

Jag låter Lundkvist sammanfatta det hela.

"Kulturen är först och främst vad vi ska ägna oss åt efter att vi fått löning och ätit oss mätta och efter att vi varit hos läkaren och fått medicin mot våra onda knän eller vad det nu kan vara. Kulturen är alltså anledningen till att vi äter mat och går till doktorn. Den är alltså själva livet. När någon öppnar käften och berättar en historia är det kultur. Hade det allra viktigaste verkligen varit att produkter skruvats ihop vid rullande band och packlårar fraktas fram och tillbaka över havet så hade vi helt kunnat överlämna detta till robotar och avveckla vår egen existens. Kulturkonsumtion är allt som inte kan överlåtas åt robotar och är alltså det allra viktigaste eller det enda genuint viktiga vi har."

Det obligatoriska kåtsuget i blicken

2012-01-23T15:23:00.000+01:00

Liv Strömquist är med rätta en av de mest uppburna kulturpersonligheterna i "bruset" (som kidsen säger) den senaste tiden.

Jag har vid ett antal tillfällen bedyrat min villkorslösa kärlek och uppskattning. Strömquist tillhör de fåtal som besitter en befriande klarsynthet utan synbara lojaliteter som gör att när man som läsare/lyssnare tror sig fått grepp och lärt sig vad man ska tycka då och då kastas över ända och får den egna dubblemoralen upptryckt i fontanellen.

Att det hela dessutom - likt kollegorna Martin Kellerman och Pontus Lundkvist - gärna formuleras på ett dräpande sätt är det som gör Strömquist till den kulturskatt, värdig all uppskattning och dyrkan som då och då får en att vilja blåsa i mistluren från balkongen och vädjande skrika "Led oss, Liv!"

I regel brukar dessa åsikter också delas av kritiker.

Men Jens Ganman på Östersundsposten - i en recension av senaste albumet "Ja till Liv" - manar till besinning.

Visst är Strömquist rolig och "finessrik". Men ibland blir det enligt Ganman också lite "pretentiöst och PK-fotriktigt" (här börjar man ana oråd).

"Patriarkatet (som kollektiv) har så pass mycket skit på samvetet, krig, folkmord, etnisk rensning, exploatering av barn och djur, våldtäkt et cetera. att det ska till rätt mycket innan det kan tillåta sig att ställa sig upp och protestera:
Men det DÄR var väl ändå att gå över gränsen ... !?"

Det hela känns igen från diverse olika sammanhang. Visst finns det mycket dumt här i världen men måste vi prata så öppet om det? Måste den som påpekar världens djävulskap göra det i en så tråkig ton? Kan vi inte bara hålla sams?

Inte sällan riktas också den typen av kritik mot feminister eftersom dessa har en obekväm tendens att peka ut maktobalanser i den egna vardagen istället för sådant som sker på ett betryggande avstånd.

Det medvetna lustmordet på Robert Gustafsson i "Ja till Liv" efter att den extremt hyllade komikern uttalat sig korkat gubbigt om mäns genetiska fördelar att använda sig av humor gillar Ganman inte heller.

Att någon som uppnått närmast gudomlig status genom att hosta sig genom galor och suga ut den sista droppen royalty åt varenda lustig figur inte skulle kunna vara föremål för ganska grov satir angående en uppenbar blamage är tydligen för mycket begärt.

"Strömquists lustmord på nationalikonen Robert Gustavsson skorrar dock rätt illa.
Jag gillar inte heller Gustafsson. Har alltid uppfattat hans och Killinggängets humor som obehagligt pennalistisk, men Strömquist dödar honom besinningslöst elakt, otyglat och helt utan nyanser."

Att Ganman verkar vara en ganska torr jävel må väl vara hänt men i avslutningen till sin recension tar han steget från "tråkmåns" till "jubelidiot". Att avsikten verkar vara att på ett stilistiskt finurligt sätt underminera Strömquists ifrågasättande av könsnormer och sexism går inte att ta miste på.

"Intressant detalj: ytlighet och porrifiering av samhället verkar vara ett av hennes favorithatobjekt. Men när hon ska posera för det obligatoriska författarport- rättet på bokens ”inner sleeve” så finns också det obligatoriska kåtsuget i blicken där.

Liv vill vara snygg, även hon.

Lite dråpligt i sammanhanget.

Men avväpnande mänskligt."

Jag bläddrar i albumet fram till sista sidan där bilden på författaren återfinns och funderar ett slag på hur det står till i ett huvud hos en person vars bestående intryck av att ha läst en av Sveriges skickligaste serietecknares senaste volym är "kåtsuget i blicken".

Och tänker att Liv behövs, ruttna recensenter gör det inte.

Senaste nytt

2012-01-21T16:00:00.002+01:00

Stockholmsbörsen stängde idag sedan priset på aktier inom tjära- och fjäderbranchen skjutit i höjden.

Direkt efteråt lät Lena Melin i egenskap av förman meddela att den giljotin som Aftonbladets reportrar byggt under natten nu stod startklar på Medborgarplatsen.

I kommentarfälten kunde en viss upprymdhet skönjas men också en besvikelse över att man just till ingen nytta klarat sig förbi steg 2 i Flashbacks satirskola: Konsten att finurligt omtala den avgående partiledaren "Ljugholt" (steg 1 är som alla vet att lära sig använda "Mona Muslim" i vardagligt tal och rättshavererande).

Lena Melin log nöjt där hon stod med vaselinet glittrande i handen och socialdemokraternas ständiga sekreterare med chinosarna nere vid anklarna inom räckhåll.

"Detta har jag åstadkommit", tänkte hon. "Detta är mitt verk". "Orädd, nyfiken och med sanningen i första rummet". "Inte sedan jag fullbordade min samling filmisar har jag känt mig så levande som människa".

"Men", undrade någon. "Är inte detta blott ett jävla spektakel?"

"Ett pöbelvälde som - förutom det generande inkonsekventa i att det samtidigt som beskedet från Sveavägen nådde allmänheten satt en adelsman med stora öron på sitt slott i Halland och skålade i parmesangarnerad råolja - är en skränande förolämpning mot själva begreppet 'demokrati'".

"Där allmänheten ska vaggas in i tron att den så kallade 'representativa demokratin' är ens det minsta representativ när den blott är en chimär där skenval mellan olika varianter av status quo-förespråkare får fungera som ventiler för att inte bluffen ska avslöjas och den heliga vreden regna ner över tärarna, gnagarna, månglarna och parasiterna".

"Där samförstånd, 'vikten av att respektera beslut' (hur vidriga dessa än är) och uppmaningar at göra sin medborgerliga plikt genom att 'gå och rösta', till parlament och instanser som för länge sedan slutat tjäna folket är det demokratiska utrymme som tillåts".

"Där orättvisor - eller som det heter på KDU-svenska 'Inkomstspridning' - är ett så accepterat fundament i samhällsstrukturen att den som ifrågasätter detta viftas bort, hånas eller anklagas för att ha en tråkig ton"

"Istället för den där jävla presskonferensen borde inte någon talesperson ställt sig upp och meddelat att med start i detta nu kommer alla politiker att avgå, parlamenten att upplösas och verklig demokrati, kärlek och anarki spridas över jorden likt mjället på Göran Greiders murarskjorta?"

Lena Melin tänkte på saken medan ljuset slocknade i TV-soffan och ett klipp på hundar i lustiga hattar istället tog vid i rutan.

"Jag kommenterar inte enskilda fall", tänkte hon.

Denna gång bara, sedan aldrig mer.

2012-01-18T15:31:00.001+01:00

Outsidern. Den förföljde. Den baktalade. Den näthatade.

Han som i sin blyga position som krönikor på en av landets största tidningar, flitigt anlitad panelmedlem när det vankas debatter samt positivhalar-apa* till Lennart Ekdal ständigt står oförstående och sårad närhelst ett stilla ifrågasättande kan höras av sina drastiska - för att inte säga kontroversiella - utspel om abort, kristendom och svartmuskiga öststatare.

Han som det är så öppet mål att peka ut som en löjeväckande fåntratt att det strider mot var bloggare med lustighetsambitioners princip om att i alla fall officiellt försöka undvika "minsta-gemensamma-nämnare"-genvägen (se: "Parlamentet") men samtidigt utgör ett så tacksamt mål då vetskapen om att bordet står färdigdukat redan vid ingressen oftast är allt för lockande för att kunna motstå.

Han har gjort det igen.

Någon annan postulerade det tänkbara svaret att "abortmotstånd, hårda patriarkala strukturer och homohat inte skrämmer eftersom det är normalt hos honom".

Här flikar man gärna in att det i ett tidigare skede framkommit att uppgifterna om "troende människor som sjunger psalmer, hjälper hemlösa och sätter sina barn i söndsgsskola" kommer från Ulf Ekmans egen biografi.

Hursomhelst. Möjligen i syfte att sluta bli felciterad och misstolkad som det ju brukar heta att han blir får han från bekväm position bland troskamrater utveckla sig på "Dagen".

Det börjar anklagande. Mot de där ateistkommunistPKkulturelitåsalindeborgska människorna som han - outsidern, grubblaren - föraktar och föraktas av. De som i det egna huvudet dominerar och dikterar världen.

"Sekulariseringen är en lögn. Liksom vår inbillade frihet.
Vår perverterade längtan att hela tiden frigöra oss från allting rör oss, omärkligt först, sedan allt snabbare, rakt i fördärvet."

Det fortsätter i mer klarspråk, svårare att misstolka och mer i den ton som mer än gärna känns igen bland de gelikar som "hjälper hemlösa och sätter sina barn i söndagsskola".

"Gud är inte en lesbisk kvinna som lagar mat i himlen. Gud är inte en bög i läderbyxor. Gud är en dömande Gud. Han är en mullrande kraft."

Det avslutas i ett upprop värdig den tappraste, mest övertygade - och så klart rebelliske - tempelriddaren. Till häst! Till vapen!

Varje gång jag läser eller hör någon hävda att Gud inte dömer, att helvetet inte finns, att det onda är en bluff, att aborter alltid är en rättighet och att livet som växer där inne inte är ett liv utan livmoderinnehåll, när jag hör framträdande läkare tala om aktiv dödshjälp som en rättighet, då inser jag att vi kristna och troende måste börja stå upp för vilka vi är.

När jag läser Aftonbladet som ideligen hånar kristna genom att skriva om "jihad" och "heligt krig" om det som händer i KD är jag övertygad om att vanligt folks tro behöver radikaliseras, lyftas ut ur öde kyrksalar och övergivna församlingshem.
Vi behöver vara tydliga och principfasta. Alltid utan att döma. Alltid med ljus ande, öppen famn och fri från klander. Sverige behöver Gud, kollektivt och enskilt. Nio miljoner och en enda. Riddarhjärtan för Jesus Kristus.

Är ni med mig?

Och jag känner mig faktiskt nödgad att fråga mig en gång till hur det verkligen står till i det där huvudet. Samt i alla andra som anser att "vanligt folks tro behöver radikaliseras" och att man kan ägna sig åt just homohat och religiösa dogmer "utan att döma".

Samt om det gått någon förbi ta chansen och på den avslutande frågan få ta stöd i diafragman och vråla "Nej, för helvete!"

*begrepp lånat av Kalle Lind

Egentligen håller jag mig för god för denna typ av humor men......

2012-01-17T20:10:00.001+01:00

.....om det är något mina facebook-vänner lär mig är att vissa av dem har en annan definition på vad en "rolig upplevelse" innebär samt att jag tvivlar på att våra barn någonsin kommer förlåta oss för vissa statusuppdateringar.

Uppslag

2012-01-17T18:53:00.002+01:00

Häromåret utkom Marcus Birro med romanen "Att leva och dö som Joe Strummer".

Jag har inte läst boken men antar - baserat på mina fördomar - att den är ett navelskådande, pretentiöst stycke dravel.

Efter att ha utsatt mig för den årliga självspäkningen via "Idrottsgalan" har i alla fall varianter på titeln rullat i skallen under dagen. Detta efter att Nicke Borg - ej att förväxla med Nick Borgen! - på Arne Hegerfors-inspirerad engelska begått helgerån på The Clashs "London Calling" - ej att förväxla med "We are all the winners"!

Patrik Sjöbergs omdöme löd "en massaker", något SVT "råkade" klippa bort från nätet.

Själv filar jag på en roman med titeln "Att leva och dö som usel sångare i ett uselt rockband" alternativt "Att slå Nicke Borg i huvudet med en pinne".

Den förtappade ungdomen

2012-01-14T13:38:00.001+01:00

Tesen "När fan blir gammal blir hen småborgerlig" slår sällan fel. Framförallt inte om "fan" syftar på "meriterad tyckare på välrenommerad blaska som närmar sig medelåldern".

Senaste i raden att ta steget över till den mörka sidan och dra fräscha spaningar om dagens förbannade ungdom är Sanna Lundell - vilket med tanke på släktskapet borde få psykologerna att gå i spinn därute - då efterfrågan månne sinat på förnumstiga krönikor på tema "Sverigedemokraterna är dumma" och sensationella avslöjanden om att Filippa Reinfeldt en bracka som inte utmanar någon eller något.

Sanna Lundells blogg består av anekdoter ur livet som förälder och särbo med Mikael Persbrandt, tankar kring barnuppfostran och hästar samt en hel del blygsamt skryt och svar på frågor av typen "Hur hinner du med allt?".

Hon berättar hur hon i julas lyssnade på radion och nåddes av nyheten att dagens unga klagar på att de inte hittar några jobb.

"Jag har ett tips: åk runt och erbjud er att bära ut folks granar. VARFÖR har ingen pengasugen liten ungdom kommit på denna smarta idé. Jag bara väntar här för jag VILL inte slakta granen själv. Jag gjorde det förra året och hade ett litet helvete med att såga, klippa och pula ner trädhelvetet i en kartong. Hittade barr i golvspringorna fram till midsommar."

På frågan om denna idé var att betrakta som en seriös sådan utvecklade hon resonemanget några dagar senare och det är först här som den tydliga symptomen på slentriangnäll-på-dagens-förbannade-ungdom (lat: reactionaris stofilus) framträder riktigt tydligt.

"Jag ser en brist på initiativförmåga hos svensk ungdom.

Ni som har bott en tid i New York fattar vad jag menar. Där finns tjänster för precis vad som helst. Vill man ha någon som kommer hem till dörren och hämtar ens tvätt och lämnar tillbaka den dagen därpå, tvättad, struken och vikt så kan man köpa den tjänsten. Vill man ha hem en kock som lagar mat åt en när man har fest, så kan man hitta det till en någorlunda billig peng. Ligger man på en strand i Frankrike så kommer det raskt fram en kille/tjej som vill sälja färsk frukt eller kalla drycker/glass. Att få tag i barnvakt i Stockholm är ett jätteprojekt. Antingen kostar det skjortan via någon nannyakut. Eller så vill kidsen ha fantasisummor för att komma och barnvakta. Det samma gäller för hunddagis/doggywalkers/ nån som kan komma o måla ett rum, skruva upp en hylla, och så vidare i oändlighet."

Analysen kan kännas igen från "Ring P1" eller Centerpartister.

Jodå! Där finns också en syrlig, insinuant kommentar om hur kidsen bara vill "laja" framför TV:n och snaska lakritsremmar på skattebetalarnas bekostnad.

"Unga, starka, friska människor som ligger hemma med A-kassa/ socialbidrag framför datorn/tv-spel skulle ha så mycket att vinna på att ge sig ut och göra vad fan som helst."

I Sanna Lundells verklighet som vi för enkelhetens skull kan kalla "Den Inskränkta Världen" saknar dagens unga jobb och bor hemma eftersom de "saknar initiativförmåga". En riktigt rask yngling ser möjligheterna och skapar sina egna jobb. Och kanske även bygger sitt eget hus om köerna är för långa och hyrorna höjs?

Ni som bott en tid i New York fattar vad jag menar.

P.s. För ytterligare fördjupning inom Reactionaris Stofilus se Nathan Shachars spekulationer i DN om att vanartiga barn som skyller på "bokstavskombinatoner" och "sjukdomar" och annat humbug istället borde lära sig veta hut medelst bannor och raska örfilar.

Någon vet hur mitt ego ska smekas

2012-01-13T00:30:00.002+01:00

Den här bloggen börjar ge avkastning.

Inte ekonomiskt men på sätt som kan tyckas vara minst lika betydelsefulla om man har en mycket vid (och skev) tolkning av vad "avkastning" och "prestige" kan innebära.

Häromdagen blev jag kontaktad av ett förlag med erbjudande om att få ett recensionsexemplar skickat till mig av en nyutkommen bok - mer om det senare! - och just denna dag i bittra januari månad har "Den ömhet du är värd" för första gången används som officiell källhänvisning i en artikel på Wikipedia.

Artikeln är ingen sämre än "Kalle Stropp, Grodan Boll och deras vänner" - den otecknade långfilmen från 1956 där Kalle, Grodan, Plåt-Nicklas och de andra gestaltas av mimare, sedermera dubbade av Thomas Funck själv när de jagar efter tårtan till Vaktparadens jubileum som de klåfingriga "Sotisarna" stulit.

Ni minns? Där sensmoralen är att den som är svart och tjuvaktig kan tvättas ren med tvål och borste och därigenom återanpassas i samhället.

Den här bloggen har nu passerat nivån av att ägna sig åt trivialiteter. Den här bloggen är nu att betrakta som en viktig byggsten i det moderna kunskapssamhället.

Stolt, nöjd och förvissad om att äntligen har lämnat ett eftermäle som kommer att bestå tills domens dag är här somnar jag in.

Tentaperiod

2012-01-12T11:08:00.000+01:00

Därför bara ett smaklöst citat, en smaklös rubriksättare tagit fram ur en - antar jag fördomsfullt - smaklös och ointressant artikel.

Kittlar det nu inte allas nyfikenhet hur Noomi skulle beskriva Peter Andersson?

Det flerdimensionella tänkandet

2012-01-10T10:19:00.002+01:00

Jag har läst en lysande bok.

"Arbetssamhället" av Roland Paulsen, sociolog som dissekerar den från vänster till höger, över klass-, kön- och generationsgränser så grundmurade föreställningen om lönearbetets förträfflighet.

Från historiens arbetskritik - med Platon och Aristoteles som pionjärer då de menade att arbetet var något som stod i vägen för det verkligt viktiga i livet (som filosoferande och beundran män emellan) och därför rimligast borde lösas med hjälp av slavar (vilket såklart är en moraliskt tveksam lösning) - via industrialiseringens subversiva element som såg lönearbetet som modernt slaveri tills den arbetskritiska socialismen också gjorde en helomvändning och började demonstrera för "rätten till arbete" istället för rätten att slippa.

Främst liberalfeministernas krav på lika tillgång till detta arbete står i kontrast till det tidiga 1900-talets radikala kritik av hela det kapitalistiska systemets omhuldande av detsamma. Anarkafeministen Emma Goldman var en av de skeptiska.

"Sex miljoner kvinnliga lönearbetare; sex miljoner som delar männens rätt till att bli exploaterade, att bli rånade, att gå i strejk, och även till att svälta. Någonting mer, min herre? Ja, sex miljoner lönearbetare i varje sysselsättningsområde, från det högsta tankearbetet till gruvorna och tågrälserna, men också till detektiverna och poliserna. Emancipationen är i sanning fullbordad."

Paulsen talar om "det endimensionella tänkandet".

"Det endimensionella tänkandets triumf" innebär att idén om den andra dimensionen - exempelvis ett liv där annat än lönearbete är den rådande samhällsinstitutionen - nästan helt försvunnit. Istället för radikal kritik och alternativ har den tidigare oppositionen mot lönearbetet kommit att acceptera det rådande systemet/dimensionen och istället rikta in sig på att kämpa för bättre villkor inom det.

Acceptansen av lönearbetet må vara fast förankrad men bara den mest cyniske laissez faire-liberalen kan påstå att den hyser någon större rationalitet.

Det som okontroversiellt bör kunna kunna kategoriseras som nödvändiga samhällsfunktioner som lönearbeten inom vård, skola eller återvinning värderas lågt medan mer umbärliga skrån som reklamare, börsmäklare eller uppfinnare av enerverande ringsignaler värderas högt.

Dessutom i en tid där fler och fler elementära funktioner rationaliserats eller mekaniserats och människor därmed tvingats gå till helt nya uppfunna "jobb" istället är det inte utan att man kan fråga sig hur de längre går att motivera utifrån någon som helst nyttoaspekt.

Att sådana arbeten ofta är i bästa fall meningslösa och i värsta fall direkt destruktiva såväl för "samhället" som för individen är knappast obekant.

I Sovjet fick fabrikerna poänglösa och improduktiva mål att förhålla sig till i syfte att hålla arbetslösheten på noll och historier om hur fabriker som fått tilldelat sig att snabbt producera 100 000 par skor inom en viss tidsram kommer på den smarta idén att göra dessa skor mycket små för att på detta sätt slippa Gulag för denna gång även om produkterna som producerades var och förblev oanvändbara trakteras muntert av främst borgare som ser detta som exempel på hur det enda rationella alternativet stavas marknadsekonomi.

Det kapitalistiska systemet löser nämligen den irrationella produktionen i andra änden - i konsumtionen - medelst skapande av artificiella behov och - som hyllning till den effektiva marknadsekonomins förträfflighet - genom att dumpa överflödet i havet (exempelvis spannmål producerat av EU-ländernas jordbrukare som annars skulle leda till "ogynnsam" konkurrens) eller på tippen.

Att uppleva sitt arbete dränerat på all form av mening är det nog många som känt. I likhet med ungefär sjuttio procent av er andra i landet har jag jobbat en hel del i den så kallade tjänstesektorn. Där är man förvisso oftast befriad från benbrott, pensionärsbajs och asbest men istället nära bekant med ledan och meningslösheten.

För en del år sedan arbetade jag på en reklambyrå vid Stureplan. Mitt "jobb" var att ringa upp olika människor på en lista och erbjuda (läs: störa, pracka på, stjäla tid av, förpesta tillvaron för) de till att delta i en enkätundersökning. Om de gjorde det skulle de få vara med och tävla om en kamera.

Min chef - hurtig göteborgare med kraftigt instoppad skjorta och livremmen placerad i brösthöjd - varnade mig för att arbetet kunde bli lite enahanda emellanåt. Han "tipsade" om att man kunde göra det hela till en tävling!

Jag skulle föra bok på hur många sura gotlänningar jag hann ringa och ge detta kanonerbjudande till under första timmen och sedan försöka ringa ännu fler nästa.

Föga chockerande var det enbart löftet om ersättning som fick mig att släpa mig dit och utföra min uppgift. Att det skulle finnas ens ett litet uns av meningsfullhet i det hela för någon inblandad håller jag för osannolikt.

Men för att återgå till det teoretiska skulle jag här vilja citera Paulsen angående det faktum att "den andra dimensionen" ständigt lyser med sin frånvaro när det kommer till kritik mot arbetssamhället och skenbart progressiva röster i debatten hela tiden håller sig innanför den rådande hegemonins ramar.

"Den tragik som Keynes själv såg i arbetssamhället förstärks av att hans namn i snart hundra år åberopats av endimensionella stimulansteknokrater som fortsätter att likställa politik med svadan om utgiftstak, styrräntor och skattesatser utan minsta ansats till att ta ett steg tillbaka och fråga sig vad den eviga efterfrågan fyller för syfte.

Att reaktionära nationalekonomer som James Tobin, Joseph Stiglitz och Paul Krugman har kunnat förespråka massiv skattefinansiering av multinationella industrier och komma undan med att detta är 'progressivt' enbart för att det mer andas Keynes än Friedman, är ett tecken på hur långt den endimensionella upprätthållandet av arbetssamhället har gått.

Att Barack Obama under jubelrop köpte 17600 bilar från Chrysler, Ford och General Motors för att 'rädda bilindustrin' från finanskrisens följder och på så sätt 'hålla nere arbetslösheten' är ett annat typiskt exempel på pseudoreformistisk vulgärkeynesianism vars enda politiska dimension består i upprätthållandet av arbetssamhället"

Det är en bok som faktiskt för en gångs skull sparkar liberalerna där det känns. Rakt i den påhittade rationaliteten.

Den är också en frisk kritik mot auktoritära socialisters snäva tänkande samt en allmän historielöshet och indoktrinering som kommit att dominera valrörelse efter tröttsam valrörelse och urtolkare av skäggiga farbröders luddiga formuleringar.

Den är också ett välkommet, gripbart och modernt försvar av de frihetliga idéerna omsatta i praktiken som ständigt avfärdas som "utopiska" eftersom det endimensionella tänkandet lamslagit varje ansats till helikopterperspektiv.

Det är helt enkelt en bok jag önskar att jag själv hade skrivit.

Ett försenat skvätt (samt några plask)

2012-01-08T16:25:00.001+01:00

Yours truly fortsätter på inslagen väg genom att avlägga reflektion angående en aktualitet några dagar för sent då alla andra redan gjort sina utlåtande samt replikerat, stormat och rasat färdigt.

I detta fall gäller det den krönika Bengt Ohlsson skrev på DN Kultur i förra veckan och som väckt en hel del reaktioner då den är en form av "uppgörelse" med den kulturvänster Ohlsson själv tycker se sig omringad av.

Bakgrunden till krönikan kan vi bara spekulera kring. Min egen gissning är att Ohlsson varit på nyårsmiddag hos några andra uppburna dignitärer inom konstens och tyckandets skrå och råkat säga något ofördelaktigt om vilket skönt avdrag på skatten han lyckades med på den senaste deklarationen och mötts av bannor och ovett från sällskapet omkring - som givetvis gjort exakt samma avdrag men haft vettet att hålla tyst om det.

Full av indignation satte han sig så ner för att - som konstnärsmän gör när de upplever en oförrätt - skriva en låååååång harang och ta heder och ära av alla människor som någonsin stött sig med Bengt Ohlsson.

Ohlssons giftpilar riktar sig som sagt egentligen inte mot "vänstern" utan mot en viss typ av "vänster". Den så kallade "Slussen-vänstern" eller för den delen "kulturvänstern".

Det vill säga kollegor och (f d) vänner till Ohlsson vars patos ibland står fler än sura författargubbar upp i halsen.

Det är gubbigt. Det är gnälligt. Det är hisnande generaliserande och hårresande insinuant på sina ställen. Israelkritiker avfärdar Ohlsson som okunnigt folk under ledning av "Wolltergänget" som sympatiserar med palestinierna eftersom "israelerna är mer ljushyade". Överlag verkar Ohlsson propagera för att "ta det som det kommer" och lita på att profithungriga borgare egentligen vill göra det som är bäst för alla människor hellre än att riskera att göra sig till åtlöje genom engagemang.

Men ilskan över krönikan känns ändå lite främmande. Den saknar nämligen motstycke bland en del folk jag lyssnat på den gångna veckan. Det talas om Ohlsson som om hans krönika propagerat för barnamord och Polarpriset till Carema.

Det har han inte. Han har främst plockat ett par billiga poänger på några kollegor i sin egen ankdam vars världsförbättrarådra oftast sträcker sig till en möglig ek utanför fönstret eller stadsplanering i Stockholm.

Nog för att jag personligen hyser betydligt större tilltro till Jan Lööf än till asfalts- och galleriakåta moderater men för en person som inte bor innanför Stockholms tullar känns tonläget och utrymmet som kommer till frågan om Slussens framtid ändå aningen överdrivet.

Annat Ohlsson - på ett mycket självgott manér ska sägas - pekar på är skenbar USA-kritik som egentligen inte är något annat än vanligt hederligt klassförakt, en förkärlek från extremt etablerade människor att fortfarande se sig som "rebeller" som kritiserar "makten" samt en viss dubbelmoral i att tala i bekymrad ton om överkonsumtion och miljöförstöring samtidigt som man samlar Jobs-prylarna på hög.

Att få sin egen dubbelmoral utpekad för sig är ingen dålig sak. Inte ens nödvändigtvis om fingret tillhör en reaktionär kolumnist. Det kan vara rent av hälsosamt.

Därför har jag svårt att se Ohlssons krönika som så väldigt provocerande. Den är inte en "uppgörelse med vänstern". Den är inte ens kritik av "vänstern" eller ideal. Den är framförallt en uppgörelse med en - till antalet - perifer grupp med tillgång till en ganska stor megafon som gillar att se sig själva som revolutionärer och alternativa från terrasserna på Mosebacke.

Den som är någorlunda trygg i sin eventuella ideologiska hemvist kan omöjligen se något hot i Bengt Ohlssons sarkasmer.

Men det kanske är därför raseriet är så påtagligt denna gång. För att varje demaskering av det egna hyckleriet får macchiaton att smaka lite surt.

Don't hate the blogger

2012-01-05T15:22:00.000+01:00

Som alla vet måste varje nyhetssajt med självaktning hålla sig med sin egen raggningsexpert.

På Nyheter24 heter denne Dennis Danielsson som möter oss poserande förtroligt tillbakalutad i en gyllene stol med händerna bakom nacken och leder den vilsne in i förförelsens magiska konst. Dennis är en kille som lever efter devisen "don't hate the player - hate the game" - ett motto han på fullaste allvar också använt som rubrik.

Anledningen till att Dennis de senaste dagarna fått lite mer uppmärksamhet än han kanske räknat med (och definitivt förtjänar) är en text han skrev med, milt uttryckt, lite tvivelaktigt innehåll.

I texten förklarar nämligen Dennis att när en kvinna säger "jag kommer inte ha sex med dig bara så du vet" till en frustande hanne så betyder det "egentligen" att det är precis vad hon vill ha. Detta - enligt Dennis - eftersom hon bara genom att nämna ordet "sex" är villig och ivrig men är rädd för att stämplas som "lösaktig".

Att nej egentligen betyder ja är som bekant en känd raggningssanning erkända players som Hagamannen och stekare kring Stureplan med fjärrkontrollen i näven redan genomskådat.

Just eftersom Dennis raggningstips - ja han hänvisar ständigt till Neil Strauss fluktar-klassiker "The Game"! - lätt kan tolkas som att det egentligen inte är något annat än god förförarkonst att tvinga sig på en kvinna/sitt byte kände han sig senare tvingad att förtydliga att "ett nej alltid är ett nej" (alltså precis tvärtemot vad han först påstått) och att detta såklart bara gäller i fall där de två har "haft trevligt" och "hånglat under kvällen".

När jag så klickar runt och frossar lite i mänsklig enfald och lättköpta poänger - givetvis också i jakt på mina egna - finner jag till min stora glädje ut att en av dessa livsnödvändiga böcker om hur det gåtfulla spelet mellan man och kvinna ska spelas är skriven av Sara Varga och heter "Från groda till prins".

Ja, Sara Varga minns vi väl alla från förra årets Melodifestival där hon med smäktande falsksång och teatraliskt överspel sjöng om misshandel inom en relation vilket kunde få den mest trogna feminist att drömma om nedsatt stöd till landets kvinnojourer.

Det är såklart någonting förenande i schlager och handböcker i dating. Det är glättigt, ytligt, tillgjort och fjantigt.

Beskrivningen skvallrar heller inte om annorlunda.

"Du kommer att bli en riktig prins! Från groda till prins blir din guide, din ledsagare - en ärlig kompis att hålla i handen. Boken ger dig en bättre inblick i vad kvinnor vill ha, men berättar framför allt vad de absolut inte vill veta av. Mångsysslaren Sara Varga lär ut knepen som plockar fram just din prinspotential. Som berättar hur du blir ditt allra bästa jag! När du läst klart kommer du att sitta inne med ovärderlig information om hur du fångar en riktig prinsessa. Och hur du behåller henne."

Även om denna handbok verkar ha en positivare attytyd än Dennis Danielssons date-rape-tips finner jag - efter viss betänketid - såväl genren som "professionen" ungefär lika umbärliga som hemorrojder.

Appropå förra inlägget.....

2012-01-03T14:16:00.000+01:00

....så är Börje Ahlstedt också densamme nytt år eller inte.

"Inte en björnöppning till"

Status quo

2012-01-01T14:40:00.000+01:00

Nytt år. Ring ut det gamla. Ring in det nya.

Tidevarv komma, tidevarv försvinna. Släkter följa släkters gång.

2012 eller 1932. Jan Malmsjö är densamme.

Årets 266:e och sista inlägg

2011-12-31T17:30:00.000+01:00

Redaktionen bakom "Den ömhet du är värd" - dvs jag - vill passa på och önska alla läsare därute en god fortsättning med förhoppning om att nådens år 2012 ska bli ett lyckligt sådant för de som förtjänar det och en hård prövning för de som förtjänar det.

Dessutom vill jag ta tillfället i akt och hälsa att alla ni som tror på undergångsprofetior eller bryr er om vilken tidsålder eller vilket kinesiskt stjärntecken som numera gäller är ena riktiga töntar.

Gott nytt och väl mött nästa år ömhet-lovers!

Det är jävligt mycket 10-tal - och så regnar det.

2011-12-29T16:24:00.001+01:00

SVT:s mellandagssatsning. Arne Dahls "Mysterioso".

Shanti Roney är den stålhårde snuten. Han som lever efter sin egen moral. Den enda, sanna moralen. Långt bort från skrivbordsnissarna på internutredningens byråkrati.

Han är en maverick. Snuten som löser ett gisslandrama på ett socialkontor genom att skjuta skurken - en desperat, asylsökande man - i axeln. Han talar - eller snarare väser - replikerna mellan sammanbitna tänder. Han har en tjej som inte kommer honom riktigt nära. Ibland svarar han inte ens på frågor utan rycker bara lite nonchalant på ögonbrynen. Han är allmänt blasé. Han har ett fräsigt skägg.

När ett antal finanshöjdare mördas - däribland en som manusförfattarna under misstänkt psykos döpt till Kuno Daggfeldt - rektyteras han till den så kallade A-gruppen, en specialenhet med uppgift att lösa det hela. Där trivs han som fisken i vattnet. Alla andra är nämligen lika coola och blasé. De börjar nysta runt bland aristokrater och busar. En av dem heter Unka Storm.

En rysk gangster uppfyller en dröm vi väl alla när och korsfäster Claes Ljungmark (som originellt nog fått för sig att undersöka ett mystiskt ljud ute i ett gammalt industriområde på egen hand.)

Det är föga förvånande Harald Hamrell som ligger bakom. Mannen bakom flertalet Beck-rullar där han beskrev sina nya filmatiseringar som "mer 90-tal", vilket Varan-teatern slog mynt av och drog till sin spets.

Det är ännu en historia om den förbannat härliga polisen. Som vaktar oss när vi sover och ser till att asylsökande gisslantagare och ryska torpeder med korrupta direktörer i kikarsiktet hålls kort och får lära sig svenska seder och bruk.

Som drivs av en kärlek till rättvisan och kanske tummar på reglerna ibland för att skipa den men alltid med fötterna på jorden.

Det är ännu en påminnelse om att det finns riktig ondska här i värden. Och att det krävs en statlig, beväpnad milis med kollektiv förstoppning för att bekämpa den.

Det är ännu en påminnelse om svenska manusförfattares begränsade fantasi.

Det är ännu en manifestation av felanvända licenspengar.

The Force of greed

2011-12-27T14:40:00.001+01:00

2005 var det lockout i NHL.

Spelarna gick gemensamt till strejk för rättvisa och drägligare levnadsvillkor. Det vill säga de ville ha ännu fler miljoner.

Den stora striden handlade om det så kallade lönetaket. Lönetaket innebar att klubbarnas lönebudget reglerades till en viss procentsats av omsättningen. Tanken var att jämna ut lönerna inom klubbarna och förutsättningarna för de olika lagen i ligan.

En sådan skymf kunde spelarfacket inte tåla och begärde ut sina medlemmar i strejk.

Som utomstående kan man såklart förstå argumentationen att spelarna - och inte ligans direktörer - borde ha en större andel av intäkterna men resultatet blev trots allt att människor som tjänade betydligt mindre och kanske sparat ihop till säsongsbiljetter blev utan hockey under en hel säsong medan parterna stred om vilken som skulle vara mest överbetald.

Olle Palmlöf gjorde en satirisk krönika i SVT om det hela där han använde Peter Forsberg som exempel. I raljant ton frågade han om Forsberg verkligen behövde de där extra kronorna när han dessutom både drev en dyr golfbana och gjorde en hel del reklam.

Forsberg - med sitt stingsliga idrottslynne samt ovana vid journalister som inte slickar hans skridskor - blev arg och vägrade först prata mer med SVT tills Sportspegeln fick möjlighet att göra en tillrättalagd och mycket fjäskig "intervju" där Forsberg fick "bemöta kritiken".

När Ingemar Stenmark tog sin stickade mössa och flyttade till Monaco - på tryggt avstånd från skatteverkets armar - rev det - ursäkta klyschan - ett sår i den svenska folksjälen.

Stenmark var ju helyllekillen från Tärnaby som ba' ville åk' för att det var kul och präglad av jantelagen vägrade tala om sig själv. Han var ju inte intresserad av pengar.

Det var väl en sak med Borg. Eller senare Sjöberg och Brolin. De hade långt hår, uppiffade damer kring sig och en allmänt motbjudande yuppie-aura. Förstörda av kontinentala drifter och nordamerikanska värderingar.

Men sävliga norrlänningar som Stenmark eller då, Peter Forsberg kan inte vara giriga. De är ju symboler för den svenska andan av måttfullhet, ödmjukhet och hårt slit i det tysta.

Det ska sägas att pengarna knappast varit desamma för Stenmark. Ett benbrott sedan kan det vara över och då gäller det att ha framtiden tryggad. Inte för att han kanske behövt blanda ut mjölet med bark till sitt frukostbröd men ändå.

Forsberg däremot bör vara god för ett antal hundra miljoner. Han hade nämligen turen att vara aktiv under tiden då världsidrottares ersättning gick från "hög" till "störtlöjligt hög". Han borde - enligt nationalekonomisk teori om avtagande marginalnytta - som ekonomiskt oberoende värdesätta sin fritid mer framför att posera för flottiga reklamare.

Ändå känner han uppenbarligen att det tryter emellanåt. Alltid finns det någon toalett kvar i något av husen som ännu inte är målad i guld och dekorerad med smaragder.

Den som inte är dövblind har inte kunnat undgå hans nuna i rutan för Svenska Spels räkning den senaste tiden.

Svenska Spel ni vet? Det där statliga, ärorika spelbolaget som hytter ett moraliserande finger åt de där brittiska spelbolagen med kontor i Karibien och talar om "ansvarsfullt spelande" samtidigt som man med de resterande nio håvar in barnbidrag från sina Jack Vegas-maskiner - strategiskt placerade på lokalpubar i förorten - sina fyra kasinon samt sin nätpokerverksamhet.

Dokumentären om Forsbergs karriär som gick igår inleds med en närmast parodisk scen - som för den initierade påminner starkt om Chris Martins parodi på sig själv i "Extras" - där han sitter tillsammans med sin rådgivare (?) i bilen och signerar puckar och tröjor medan det bedyras vilken osjälvisk kille han är som alltid ställer upp.

"This is for cancer, right", säger Forsberg och sneglar mot kameran. Rådgivaren intygar. Så blev det sagt.

I nästa sekvens diskuterar de bostadsmarknadens nedgång och Forsbergs problem att få ut ett högre pris på sin lägenhet i Denver.

Han kommer fram till att det är bäst att vänta av skattetekniska skäl.

Reflektion kolon

2011-12-26T14:51:00.000+01:00

Som en sorts förberedelse inför "Stjärnorna på slottet" har jag sett igenom Johan Rheborgs monolog "Hur tänker hon?" från Chinateatern 2006.

Det är en timme och tio minuter konstanta spaningar på temat "kvinnor är från Venus män är från Mars" och hur jobbigt det är för män att förstå vad kvinnor vill ha eftersom kvinnor är så om sig och kring sig hela tiden.

Kvinnor har bättre simultanförmåga än män. Män ser dans som förspel. Män är som hundar medan kvinnor är som katter. Kvinnan talar i gåtor medan mannen oförstående säger vad han menar.

Detta är så kallad igenkänningshumor. Sådan känns igen på applåder och tjut och ett och annat "hö hö" efter varje träffsäker stereotyp. Sådant som recensenter kallar "pricksäkert". Sådant som marknadsförs med taglines av typen "Det finns två typer av människor som bara måste se den här DVD:n - kvinnor och män!"

Sådant som är förutsägbart, klichéfyllt, moraliskt tvivelaktigt och alldeles, alldeles urtråkigt.

Det som paketeras eller beskrivs som "igenkänningshumor" handlar väldigt lite om att människor ska känna igen sig och mer om att känna igen schabloner av hur män och kvinnor "är". Humor som har ambitionen att exponera mänskliga tillkortakommande etiketteras inte på samma sätt.

För regin står ingen mindre än Tomas Alfredson innan blodsugande små barn i västerort skulle öppna dörrarna till tokhyllade spionthrillers med Gary Oldman.

Rheborg har gjort ett antal projekt på liknande tema emellan Killing-träffarna - och den som fortfarande känner sug efter visdomar av typen "lita inte på nånting som blöder fem dagar i månaden utan att dö" finns där också extramaterial från bland annat Magnus Ugglas "Tältprojekt".

Avundsjuk har han blickat på Robert Gustafssons nya pengabinge, införskaffad av royaltyn från senaste Tony Richardssons DVD:n och själv sökt med ljus och lycka efter minsta gemensamma nämnaren att fylla salongerna med.

Och det är väl inget fel med det egentligen då ju även Johan Rheborg måste äta.

Men det är något som stör mig när främst mina generationskamrater fortfarande viskar namnet "Rheborg" med extra vördnad och låtsas tycka hans - dvs manusförfattarens - iaktaggelser i "Parlamentet" är spot on bara för att det är han som en gång var Percy Nilegård som gör dom.

Det är trots allt bara en marginellt yngre Lennie Norman det handlar om.

Metros dårar

2011-12-25T21:51:00.000+01:00

Vibeke Lökkebergs "Gazas tårar" visades dagarna innan jul - tillika ytterligare några dagar innan årsdagen för attacken mot Gaza 2008 - och väckte föga förvånande en viss uppmärksamhet.

Skildring av krig på gräsrots- och gatunivå tenderar göra det då lemlästade kroppar - istället för kallt rabblande av siffror och tal om "mjuka mål" - zoomas in i närbild.

Haveristerna som går under epitetet "Israelvänner" har ännu mindre föga förvånande slagit på stora konspirationsteori- och paranoiatrumman. Paniken i tonfallet är än mer uppenbar än någonsin. Mot bilden av kritvita barn med uppspärrade, döda ögon och skotthål i frontalloben faller de sedvanliga argumenten/påhitten om antisemitism och "Israels rätt till försvar" ganska platt.

När bevis, opinion och förmåga att se sig själv från en gnutta distans talar emot en får man alltså ta till andra strategier.

Gamla nyhetsankaret och reaktionären Lars Adaktusson påminde i en krönika i Metro tittarna att även om "Gazas tårar" förvisso visar ruskiga saker så är det viktigt att komma ihåg att det finns israeler som också har det ruskigt.

I samma andetag kallar Adaktusson också filmen för "propagandanummer" vars "syfte är att sprida hat". Den avslutande retoriska frågan är karaktäristisk:

"Skulle SVT ha sänt filmen om huvudpersonerna inte varit de förtvivlade barnen i Gaza - utan de i södra Israel?"

Faktum är att filmen tagits bort från SVT Play med motiveringen från Sveriges Television att deras policy är att "skydda minderåriga från extrema våldsskildringar". Samtidigt finns det gott om andra "extrema våldsskildringar" både bland dokumentärer och i form av serier och magasin som tillåts ligga kvar.

Faktum är också att attacken mot det ockuperade Gaza kostade flera hundra barn livet och riktades medvetet mot civila. Denna sinnessjuka styrkedemonstration - ivrigt påhejad och "rättfärdigad" av kristna galningar och folkpartister - är enligt Adaktusson bara en sida av ett mynt enligt devisen "det är aldrig bara ens fel när man låter vit fosfor regna över små barn när det är två som träter".

En Facebook-bekant länkade till krönikan efter filmen och tryckte på att "det är viktigt med perspektiv.

Det är det säkert. Men just Lars Adaktussons har nog för länge sedan blåst iväg med hårfönen.

När krig tas ner på den här nivån är det inte vackert. Det är brutalt, vidrigt, blodigt och oförsvarligt. Israeliska barn blir inte vackrare lik än palestinska.

Arabhat inte mindre uppenbart för att det maskeras genom bibelcitat eller talskrivare i Washington.

Årets julklapp

2011-12-22T18:19:00.000+01:00

Julklappsbestyr såhär dan före dan före dan?

Osnutna ungar som bara tjatar om Soft Airguns och Teenage Mutant Hero Turtles? Obildade mostrar som önskar senaste Läckberg? Har pappa redan tillräckligt med slipsar och NK redan tillräckligt med pengar?

Ge allesammans Asylkalendern istället!

Gå in här! Eller på Facebook!

Eller till någon välsorterad återförsäljare!

Amalthea Bokcafé eller Glassfabriken om du bor i Malmö. India Däck i Lund. Kafé 44 i Stockholm eller Vulgo i Göteborg.

Bor du dessutom i Stockholm kan du få ett signerat ex rakt i handen av undertecknad*.

* Förutsatt att man orkar släpa sig förbi Sockenplan dvs.

Den Store Ledaren Med Hästsvans

2011-12-19T13:34:00.001+01:00

SMHI vittnar om märkliga väderfenomen över Pyongyang.

Den stjärna som tändes över berget Paektu i februari 1942 har plötsligt slocknat och en uppochnervänd regnbåge skymtats i öster.

Dessutom har golfvädret aldrig varit sämre.

Inom ekonomin så drabbades Asien-börsen idag av en rejäl negativ efterfrågechock på aktier inom hårfön- och platåskoindustrin.

Det kan bara betyda att den käre ledaren och ordföranden för arbetarpartiet i Demokratiska Folkrepubliken Korea gjort som sin fader och företrädare och gått vidare från att ha varit dyrkad i livet - i alla fall enligt officiella källor - till att dyrkas i döden i konserverad form på ett mausoleum.

Förutom de som sörjer på grund av statliga påbud finns väl där en och annan som ser jättelika porträtt och palats till ledarens ära och väl koreograferade militärparader som själva andemeningen i folkvilja som också fäller en tår idag.

Resten av världen hyser kanske inget större medlidande medan andra rent av firar och känner att marknadsekonomin vunnit ännu en stor seger.

På Da ge ns Nyheter har pommacen legat på kylning ända sedan de första rapporterna om Den Käre Pysslingens allt sämre hälsa började sippra ut.

För på DN hatar man nämligen "skurkstater" och Nordkorea är den skurkaktigaste av alla skurkiga skurkstater som finns.

Nu frossas det lite extra - även i inledningen av den här posten - bland de där myterna som spridits om diktatorn där vissa möjligen kommit från nordkoreanskt officiellt håll och vissa kanske fabricerats av meningsmotståndare i syfte att få en uppenbart knäpp filur att framstå som ännu knäppare.

Fnissiga och sarkastiska kommentarer kring hur underdånigt såväl Kim Yong-Il som hans far - och numera hans son - alltid benämns och behandlas i den statsstyrda median är också något man inte kan få nog av.

Med detta i åtanke och blir det extra lustigt/förvånande/upprörande/skrattretande att ta del av det reportage om Anders Borg som publicerades i gårdagens "Insidan" i just nämnda DN.Ty även DN verkar ha en ogenerad fäbless för maktgalna män i konstiga frisyrer.

Reportern kan inte riktigt dölja sin förtjusning - för att inte säga betuttning på gränsen till besatthet - när det kommer till finansministern.

Jag skulle vilja påstå att det nordkoreanska propagandaministeriet ligger i lä när det kommer till att beskriva en högt uppsatt politiker i riktigt insmickrande ordalag här. Jesus Kristus beskrivs inte lika kärleksfullt i Bibeln.

Mediabruset har gjort oss alla tjänsten och stapla upp alla superlativ och verbala avsugningar åt oss:

”Europas bästa finansminister”
”Tack vare hans klarspråk har också insikterna om finanskrisens konsekvenser börjat sippra neråt i de folkliga lagren.”
”Inför väljarna har Borg under året haft att parera så väl giriga banker som riskkapitalister som hungrigt kastat sig över vår gemen samma välfärd.” [sic!]
”Hans blick är fast”
”högarna av papper på skrivbordet är just höga, men välordnade.”
”Anders Borg, sedan uppväxten dedikerad naturmänniska”
”Alla som sett honom i svart, åtsittande t-tröja (och det är många) vet att [träningen] gett resultat.”
”Anders Borg har en sällsynt förmåga att ta sig igenom stora mängder text på kort tid och dessutom göra en analys av materialet”
”För sin kapacitet och kunnighet är han både djupt respekterad och fruktad”
”ett brett leende”
"Han går lite som en cowboy"
”Hans utstrålning tar plats”
”Anders Borgs pondus är inte bara intellektuell, utan även fysisk”
”hans omvittnade arbetskapacitet”
”Han är en intensiv person, otålig. Och orädd, enligt honom själv”
”Själv längtar han mest av allt hem”
”det pedagogiska lugn som vi lärt oss känna igen sedan han blev finansminister 2006
”svårt är det att förstå hur den hårt belastade finansministern utåt sett lyckas förhålla sig så avslappnad till situationen.”
”Nöjd är han också över det faktum att han kastade ut en soffgrupp som stod till vänster innanför dörren när han utsågs till finansminister efter valet 2006.”
”han avböjer puder på näsan”
”Anders Borg vill nämligen egentligen inte berätta om sig själv, han värjer sig, men bjuder av ren artighet på en del, det mesta redan känt.”
”En gång halkade han på en sten och for ned i en iskall fors med ryggsäck, sovsäck och allt, men det var inget skäl att ge upp – det var bara en möjlighet att prova på att försöka sova trots blöta och nedkylning.”
”strax efter att Anders Borg lärt sig läsa blev han en bokslukare”
”Han hade ett utvecklat motstånd mot auktoriteter”
”De hade en 45 kvadratmeter liten lya”
”följdfrågorna hopar sig”
”Anders fortsatte gå emot strömmen”
"beskrivs han som en person som fortfarande sticker ut, inte bara på grund av sin övermänskliga arbetskapacitet och exceptionella förmåga till analys – utan också för sitt humör, sin envishet och sin humor."
”[Han] var alltid den som tagit sig igenom den tyngsta litteraturen, som läst det mest komplicerade av nationalekonomisk teori. Och det Anders Borg hade läst – det ville de andra också läsa, eller kände sig tvungna till.”
”från radikalliberal skattesänkare till pragmatiker som gärna talar om trygghet och anständig fördelningspolitik.”
”När tvillingarna Hanna och Sarah kom tre år senare var pappa Anders (som då hade läst allt som finns skrivet om tvillingar) föräldraledig i sex månader.”
”de är ansvarsfulla och moderna”
”Mitt under valrörelsen 2006 passade till exempel Anders Borg på att ”komma ut” som feminist.”
”en person som fortfarande sticker ut, inte bara på grund av sin övermänskliga arbetskapacitet och exceptionella förmåga till analys – utan också för sitt humör, sin envishet och sin humor.”
”Anders Borg med familj bor sedan 2006 i sitt drömhus. […] Det är en arbetarbostad som en gång i tiden hyst tegelbruksarbetare”
”de helger han är hemma. Då blir det fredagsmys med tacos och familjen framför tv:n. På lördagarna städar och tvättar han, minst två maskiner.”

Finns där inget kritiskt att säga då?

Jovisst!

”händerna far liksom runt omkring varandra när han talar”
”Det sägs dessutom att Anders Borg kan bli arg, riktigt arg. Att han inte riktigt står ut med dem som inte fattar lika snabbt som han själv.”

Det är väl förvisso ingen hemlighet att DN gillar Anders Borg. Det är knappast heller någon hemlighet att ledarsidan i DN ser utrikespolitik som ett dataspel där det finns onda och goda aktörer och där dom goda känns igen på att dom har något ljusare färger än de onda.

Men en tanke som slår en när man läser reportaget är varför reportern inte bara använde tungan till att slicka finansministern ren i stjärten och besparade trycksvärtan.

Stop all clocks

2011-12-16T19:38:00.000+01:00

Christopher Hitchens är död.

Detta efter ett - enligt egen uppgift - aktivt liv fyllt av sprit, cigaretter och ilska samt en mycket offentlig kamp mot en synnerligen allvarlig cancer.

Ända sedan Hitchens meddelade att han var döende har det legat en viss skadeglädje i luften från ett särskilt religiöst håll och spekulationer kring en death bed confession.

För visst var han kontroversiell. Förutom öppna måltavlor som talibaner och kreationister väckte han också ont blod, även från sekulärt håll, för flera befriande karaktärsmord på Moder Teresa - som förutom att vara en fredsälskande albansk gumma som klippt och skuren för Yoghurt-förpackningen och världens samvete också hyste synnerligen knäppa åsikter om abort och sex.

En gång i tiden också en flitig kritiker av Kissinger och imperialism innan han under senare delen av livet till viss del växlade och trädde fram som en anhängare av Irak-invasionen efter Elfte September.

Som representant för den konfrontativa ateismen - eller "anti-theismen" som Hitchens vid tillfällen själv kategoriserat sin övertygelse - har han sedvanligt nog kallats arrogant och burdus - ibland med visst fog - av religiösa företrädare och skenheliga reaktionärer (läs: Fox News, Ulf Ekman).

Somliga av dessa kramar nu sina krucifix och varandra över tanken på att den hetlevrade britten äntligen ska få sona sina synder i evighetselden.

Frågan är bara var.

I Dante Alighieris vandring genom helvetets olika kretsar i "Den gudomliga komedin" återfinns de lätta syndarna i de första - dvs vällustningar, ockrare, girigbukar och självmördarna men också kättarna och hädarna (till vilka vi båda kan räkna Hitchens, i alla fall enligt Påven och Bill O'Reilly).

I den åttonde finns Muhammed som i evighet är dömd att klyvas på mitten från hakan och nedåt likt "en tunna som mist botten eller lagar". I den nionde och yttersta de värsta syndarna. "Landsförrädarna", "förrädarna till sina gäster" och "förrädarna till sina mästare". Judas, Brutus, och Cassius. Det vill säga folk som ifrågasatt människor som krävt att de ska dyrkas som gudar eller bränt efterätten i "Halv åtta hos mig".

Deras dom är att levande tuggas av Satan själv i evighet.

Internets källor verkar oeniga. Men att helvetet är reserverat för Hitchens verkar de rättrogna överens om.

Något som han själv - till deras stora förtret - troligen aldrig kom att bry sig speciellt mycket om.

‘Death is certain, replacing both the siren-song of Paradise and the dread of Hell. Life on this earth, with all its mystery and beauty and pain, is then to be lived far more intensely: we stumble and get up, we are sad, confident, insecure, feel loneliness and joy and love. There is nothing more; but I want nothing more’

Julpyssel

2011-12-15T17:00:00.001+01:00

Med flickvän och framtidsutsikter tillfälligt bortflugna finns det tid att ägna sig åt det som verkligen betyder något såhär i juletid.

Det vill säga revolutionärt julpyssel.

Det stiliga pepparkakshus mina grannar Emma och Noora byggde i söndags är nu ockuperat till följd av utförsäljningen av allmännyttan, det hutlösa priset på nonstop och den skeva fördelningen av smält socker i Pepparkakeland.

Mono-kapitalisten Jultomten med sitt vurmande för psyko-konsumtion och privat ägande har - bland en drös svartfötter - ännu inte lyckats kväsa allt fackligt motstånd, som synes.

En Afa-tomte i ordets rätta bemärkelse.

Det svarta, ansiktslösa motståndet personifierat.

Kvinnotomtekamp är klasskamp vilket denna revolutionära medsyster är ett utmärkt exempel på.

I toppen av skorstenen på det nu ockuperade huset vajar EZLN:s fana.

En hyllning till den väpnade grenen av Zapatisterna som sedan nyårsdagen 1994 ockuperat delar av den mexikanska delstaten Chiapas jordtillgångar och tillämpat direkdemokrati för att upprätthålla ett autonomt styre för ursprungsbefolkningen som lever där.

Tillsammans kommer de hålla detta hus för all framtid. Eller i alla fall tills trettondagen. Eller i alla fall tills senare ikväll då en annan grannes MUF-kompisar kommer hit på förfest och sabbar dom.

På frågan om när jag haft tid att pyssla med detta svarar jag som Kramer på frågan när han haft tid att göra en modell av Jerry utav Fusilli - On my spare time!

P.s. Om det förresten är någon besserwisser som ser ett logistiskt problem i storleksförhållandet mellan anarko-tomtarna och huset de ockuperar så kan ju den personen försöka göra egna anarko-tomtar av toarullar för att se hur lätt det är.

Skam

2011-12-14T17:14:00.001+01:00

De börjar bli många nu.

I våras var det de föräldralösa barnen från Makedonien som Migrationsverket ville utvisa till barnhem i hemlandet trots att de inte ens pratade språket.

Så var det alldeles nyligen de övergivna syskonen som skulle deporteras till Italien enligt Dublinförordningen - den europeiska överenskommelse som innebär att asylsökande ska få sina skäl prövade i det första europeiska land de når oavsett om de har en anknytning till landet eller ej, en överenskommelse som Sverige av uppenbart geografiska skäl lobbat hårt för.

De fick sedermera stanna efter enorma påtryckningar.

Så var det 91-åriga och svårt sjuka Ganna från Ukraina. Hur det blir för henne är inte helt klart men tack vare en stor uppmärksamhet och engagemang från människor runt omkring lyckades i alla fall den omedelbara utvisningen stoppas.

Och så nu i dagarna talar löpsedlarna om den familj i Ånge som efter tio år i Sverige, utan förvarning väcktes på morgonen i sina hem av polis - som enligt Migrationsverkets informationschef Annica Odelind "hjälpte familjen att packa" - och skickades ut ur landet för att dumpas på Yerevans flygplats.

Lägg där till de ständigt pågående tvångsutvisningarna till Irak (och den allt hårdare repressionen mot dom som visar sitt missnöje mot dem) där Irakiska myndigheter nu vädjar till Sverige om att upphöra med dessa då säkerheten för de deporterade inte kan garanteras.

Bamse-debaclet tidigare i år, hysch-hysch-uppgörelser som offentliggjorts av Wikileaks, vägran att låta somaliska föräldrar återförenas med sina barn och genanta - milt uttryckt - misstag som att utvisa människor till fel länder (!) och det blir allt tydligare att missnöje och ifrågasättande inte automatiskt försvinner bara för att man lägger huvudet på sned, ljuger, upprepar klyschor eller vägrar kommentera tredjepartuppgifter.

Det är såklart bra att de här fallen dras upp till ytan som exempel på den inhumana flyktingpolitik som präglar Europa och Sverige går i bräschen för.

Inte minst för att kontrastera de floskler om "världens snällaste land" som upprepats likt ett mantra över såväl Socialdemokratiska som borgerliga regeringsperioder eller de paranoida myter som sprids på diverse ljusskygga forum om Sverige som ett stundande kalifat med vidöppna gränser och tillflyktsort för parasiter och yrkeskriminella.

Men vad som är viktigt att komma ihåg är att de här exemplen ovan inte är att betrakta som anomalier.

Det är såhär det ser ut. Det är det här som sker. Hela tiden. Familjer, barn, som slits upp i gryningen och under våld eller hot om våld tvingas ut ur landet, ofta till en livsfarlig plats.

Människor som anses "icke samarbetsvilliga" till sin egen deportation och därför spärras in på förvar under tiden, ofta i flera månader, utan att ha gjort något brottsligt.

Samma vecka som de makedonska barnen fick stanna var det en barnfamilj från samma land här i Lund - där ett av barnen var svårt handikappat och i behov av vård hon inte kunde få i hemlandet - som visades ut.

Det är alltså inga "misstag" det här handlar om. Eller "extrema fall".

De är beslut och verkställande helt i linje med de direktiv Migrationsverket fått av regeringen. Och som appliceras i hela EU.

Det är viktigt att komma ihåg nästa gång Tobias Billström eller någon av hans lakejer på Migrationsverket lägger huvudet på sned och spelar medlidande.

Detta är deras beslut. Detta är vad de vill.

Mitt liv som kastrat

2011-12-14T12:35:00.000+01:00

En rolig sak man får såhär års är ju alla tiggarbrev.

Ett vackert adresserat sådant som damp ner i lådan - med bifogat inbetalningskort - igår löd (något förkortat):

"Hej, du som sjungit i Stockholms Gosskör!

År 2006 startades den nu registrerade föreningen Stockholms Gosskörs Vänner. Vid den tiden såg Stockholms Gosskörs existens osäker ut i ett allt mer tufft ekonomiskt klimat, och vi såg potential tilt att starta en vänförening som genom sina medlemsavgifter samt frivilliga bidrag kunde stötta kören ekonomiskt.

Vår förhoppning är naturligtvis att du vill bli medlem i Stockholms Gosskörs Vänner. Avgiften är 200 kr per år eller ständigt medlemskap för en summa av 5000 kr."

Ja, jag har sjungit i Stockholms Gosskör, vilket tidigare nämnts.

I 90-talets mitt fick jag njuta den fromma gemenskapen i att ha byxorna väldigt högt uppe och tillverka enerverande höga toner - vilka myten säger att bara gossar kan - tills målbrott och synd gör rösterna förverkade.

Men, låt den som är fri från tönterier utföra den första wedgien.

På min tid - och fram tills alldeles nyligen enligt brevet - leddes kören av en man som hette Roland.

Jag minns honom som en gnällig typ som också besatt en stor portion självgodhet och gillade att komma in på repetitioner för att berätta poänglösa historier - ofta om någon gammal perukfjant till kompositör - som vi gossar pliktskyldigt låtsades finna intressanta.

Till sin hjälp att upprätthålla disciplinen - och detta var mycket viktigt - hade han en gammal tysk tant (i vilket ironin vi var för unga för att förstå) som var en synnerligen obehaglig uppenbarelse. I samband med ett sångläger - körvärldens motsvarighet till "Boot Camp" - slängde hon iväg de skor hon inte tyckte stod tillräckligt snyggt i tamburen.

En annan populär uppfostringsmetod på vanartiga gossar var att ta bort stolen för den som "misskötte" sig så att denne fick stå under en hel repetition istället.

Den uppmärksamme kunde notera en girig glimt av upprymdhet hos den vuxne som fick äran att utföra detta.

Överhuvudtaget var det en satans massa vuxna runt omkring en. Särskilt i samband med konserter och läger.

De verkade heller inte ha någon musikalisk funktion. Inte heller någon administrativ sådan. Det verkade som om deras enda syfte var att hålla pli på oss medelst bannor och ovett.

Det här var alltså ungar som sjöng i gosskör, varav majoriteten lätt överviktiga med tjocka glasögon. Jag menar bara att det var liksom inte X-team de hade att göra med.

En tant varnade oss för vilka konsekvenser det skulle bli om hon kom på någon med att svära (typ alla ungar var frikyrkliga). En annan klagade över att vissa hade för långt hår. En annan om att vissa hade för kort. En tredje om att det var för lockigt.

Alla var överens om att det var bättre förr och att dagens ungdom saknade uppfostran. Att de alla också fann det tillfredsställande att domdera över barn rådde det heller inget tvivel om.

En dag efter ett knappt halvår när jag stått igenom en genomgång av skillnaden på allegro och allegretto - endast avbruten för en historia av Roland om hur den tyske kompositören Max Reger en gång råkade signera ett borgenskvitto "Rex Mager" - talade jag om för mamma att jag inte ville gå tillbaka dit.

Den lismande ormen på kansliet - med ansvar för ackumulationen av medlemsavgifterna - ljög och bedyrade att "jag skulle ångra beslutet" och var "mycket uppskattad".

Istället gick jag ut genom dörren och andades in den fria luften. Tio år gammal och med världen för mina fötter. Samma vecka anmälde jag mig till fotbollsträning.

Efter att ha funderat på saken en stund så blir det nog inget bidrag eller ständigt medlemskap.

Stockholms Gosskörs Vänner är mina ovänner.

Lördag hela veckan lång

2011-12-13T12:11:00.000+01:00

Jag satt häromdagen och myste framför Minnenas Television i mina gubbigaste filttofflor och en kopp het starkvinsglögg.

Mannen som inte kan dö - Arne Weise - presenterade en man som just dog - Lasse Brandeby - i "Fådda blommor med Kurt Olsson och Damorkestern" från 1988.

Som liten stod Kurtan mig mycket nära. Jag hade ett antal kassettband med inspelningar från radion och lärde mig varenda Siw Malmqvist-låt i Olsson-tappning på hemsnickrad göteborska och uppträdde på dagisets talangjakt med en egen tolkning av "Flickor bak i bilen" medan de normala barnen mimade till Lili & Susi.

Ty se, jag var ett mycket stört barn.

Men det är rätt lattjo att se honom hunsa stackars Arne, tråna efter Gudrun och ställa nonsensfrågor när han intervjuar en förvirrad Jerry Williams - "Ja hajar ingenting" - och sitter i en överdimensionerad fåtölj längs med motorvägen och skrikfrågar sexologen Malena Ivarsson om hon har "koskräck" även 2011.

När de fiktiva, uppskruvade karaktärerna Kurt, Arne och damerna i publiken interagerar med de "verkliga" går det att associera till såväl "Muppet Show" som en mindre obscen version av Borat eller Ali G.

Det är lite svängigt alltså. För att inte säga nästan fräscht.

Dessutom kommer Ulf Dageby förbi och spelar och även Claes Eriksson från tiden innan han blev bitter och nostalgin tog överhanden och bjuder på ironiskt försnack till sin allittererade poetry slam "Bara ben" och smash-hiten "Under en filt i Madrid".

Det är lördag hela veckan lång med andra ord.

Efterlysning!

2011-12-12T00:21:00.001+01:00

Vad:

Katrin Zytomierskas och Bingo Rimérs barnflicka

Var:

Någonstans i USA

Lystrar till:

Dopnamnet ”Monia” samt allehanda enkla kommandon, gutturala läten och busvisslingar.

Ras och utseende:

Polsk arbetarklass

Övrig info:

Den drabbade ägaren, Katrin Zytomierska beskriver själv barnflickan som ”en enkel bondjänta från Polen”, dessutom av den otacksamma sorten.

Som tack för att ha fått åtnjuta några smulor av detta berg pengar Bingo Rimér samlat ihop genom att få 18-åriga anorektiker att sitta gränsle över motorhuvar och berätta om hur mycket mer de uppskattar att ”ge” än att ”ta” i utbyte mot att ta hand om parets gemensamma son – som under misstänkt förlossningspsykos fått ”namnet” ”Ringo” – avvek alltså den lilla slinkan i samband med en semester i USA dit en förtvivlad Katrin Zytomierska dessutom ordnat med såväl biljetter som visum!!

Detta trots att ”polacker inte är välkomna i USA (av olika anledningar)”.

Zytomierska är självkritisk till det inträffade. I blogginlägget som är bakgrunden till denna efterlysning (och som när detta skrivs som av en händelse raderats från Finest.se men som tur är arkiverats av google) skriver hon:

”Jag är för snäll. Jag har skämt bort henne och gett henne lillfingret och då får jag skylla mig själv att hon tog hela handen”

”Alla sa åt mig att jag skämde bort henne men jag och Bingo gjorde det för att hon tog hand om det käraste vi har och hon gjorde det väldigt bra. Jag hade tagit ner stjärnorna till henne om jag bara kunnat. Jag brydde mig aldrig om att vi skämde bort henne trots att folk som "kan" polska bönder hela tiden sa till mig att jag måste vara hård och proffsig mot henne. Vårt fel.”

Med facit i hand blir det uppenbart att paret Zytomierska-Rimér givetvis borde lyssnat till de ”folk som kan polska bönder” och kanske även bett Cesár Millan komma förbi för att träna lydnad och apport. Som alla vet finns det inget som så totalt kan förstöra en trevlig semester som en olydig barnflicka, piga eller dräng.

Zytomierska ger dock det lugnande beskedet att denna överträdelse inte kommer gå ostraffad om barnflickan åter skulle komma inom räckhåll för husse och matte.

”Naturligtvis har jag angett henne hos polisen, INS och Homeland och om något händer henne så är jag helt bortkopplad. Hon kommer att bli plockad och utkastad och får förmodligen ta sig till Polen med båt för hur ska hon ha råd att köpa en flygbiljett hem? ”

”Jag hoppas att hennes chef på kinakrogen tar tillbaka henne och att hon resten av sitt liv kommer att servera yakiniku för 1500 kronor i månaden. Jag önskar henne allt ont och jag kommer aldrig tillåta henne ett liv i Sverige. Hör jag att hon kommit till Sverige för jobb så kommer jag att sätta stopp för det. Jag har gjort det förr och jag gör det med lätthet igen.”

Har ni sett den bortsprungna barnflickan?

Eventuellt utgår en liten belöning bekostad av de ~~mutor~~ gåvor Moderaterna i Stockholm gav Zytomierska för att skriva väl om partiet i samband med valet 2010 (där förövrigt skjutjärnsjournalisten Zytomierska ställde en av partiets företrädare den kniviga frågan om Moderaterna fortfarande skulle behöva hjälp av KD för att bilda regering även om KD hamnade under 4 % och Moderaterna fick 99 %).

Om du ser barnflickan, är lite mer våghalsigt lagd och van vid att hantera arbetarklass kan du försöka locka den till dig genom att fästa en hundralapp eller ett erbjudande om städjobb på en pinne.

När den hugger betet, håll fast och ring efter förstärkning för att återbära den till sin rättmätiga ägare.

All hjälp tas tacksamt emot!

P.s. Mer info

Den (ras-)medvetna människan

2011-12-06T20:39:00.000+01:00

Antroposofin är en lustig företeelse.

Fördomsfull som jag är går tankarna omedelbart till en grupp skogsmulleklädda miljöpartister med inbillad elallergi som äter biodynamiska rotfrukter fria från "toxiner" och ser kraften i modellera som mer tillförlitlig mot rabies än vaccin.

Trots att dess förespråkare ordinerar bluffmediciner mot allvarliga sjukdomar och omfamnar ett märkligt hemmasnickrat potpurri av klassisk religion, andetro och diverse New Age-flum flyger de - undantaget en och annan offentlig holmgång med de något självgoda skeptikerna bakom "Vetenskap & Folkbildning" - under radarn.

Homeopatin och Waldorf-pedagogiken - som alltid säger sig vara fristående från själva religionen trots att samma person står bakom den - är mer eller mindre accepterade inslag som fått något harmlöst över sig med tiden.

Att det är jättedumt att inte ta riktiga mediciner när man är sjuk torde vara ett okontroversiellt påstående men prat om att prioritera lek, konst och samarbete i grundskolan - som man som gammal kommunalskolepojk mest associerar till trakasserier, håglöst häng i uppehållsrummet och inkompetenta lärare - har varit svårare att helt slå ned på (även om jag såklart gör mitt bästa).

Nu verkar i för sig inte alla gamla Waldorf-elever vara så överförtjusta över sin tid inom vissa skolor även om diverse skolledningar bakom hemsidor och broschyrer försöker göra sken av något annat.

På Mikaelsgården i Järna (antroposofins högsäte i Sverige) kom tidigare i år rapporter från socialstyrelsen om att barnen utsattes för kränkande behandlingar av personalen vilket bekräftats av tidigare elever såväl i modern tid som bland de som gick på det nu nedlagda Solberga.

Mannen bakom såväl antroposofin som Waldorfpedagogiken hette Rudolf Steiner och var en lärarstudent från dåvarande Österrike-Ungern som snart upptäckte att det var roligare att utforma en religion grundad på sina egna ingivelser än att arbeta som privatlärare. Snart hade han också skaffat sig ett rejält följe och agerade flitig debattör och föredragshållare under 1900-talets första decennier.

Steiner ådrog sig dock Hitlers vrede - vilket förvisso inte verkade speciellt svårt när det begav sig - och anklagades för att vara ett "judens redskap" vilket ledde till att han det sista åren, av säkerhetsskäl fick ställa in sina föreläsningar.

Men han delade intresset för raser med den hetlevrade österrikaren. Ärligt talat verkar Steiner har intresserat sig oproportionerligt mycket för precis allt knäppt han stött på, från sin egen tolkning av kristendom till reinkarnation och spiritism.

Om solens och planeternas samband med de mänskliga raserna - där den vita rasen var sammankopplad med Jupiter - skrev Steiner bland annat:

”Låt oss se på de svarta i Afrika. Dessa svarta i Afrika har egenheten att de kan suga upp världsalltets ljus och värme. Detta ljus och denna värme kan inte bara passera genom dem, för en människa är ju ändå en människa, även om hon är svart. Det går inte genom kroppen utan stannar i huden och därför är den svart. … Därför är allt som har med kroppen och ämnesomsättning att göra väl utvecklat hos negern. Han har mer lustar och instinkter.”

Vid ett annat tillfälle varnade Steiner också gravida (vita) kvinnor för att läsa "negerromaner" eftersom detta kunde göra deras foster "negroida, grå och skalliga".

Liknande tankegångar har också kunnat höras bland vissa av hans efterföljare. I de svenska antroposofernas tidskrift, "Antropos", skrev redaktören Hans Mändl så sent som 1959 under rubriken "Om raserna i antroposofins ljus":

"De hemlighetsfulla krafterna i jordens djup griper in, formar och präglar människorna i Afrika i ett åldersstadium och i Amerika i ett annat o.s.v. Dessa fundamentala präglingar befästes och nedärves och blir så till raskännemärken.

Afrikas negerras t.ex. formas sålunda av djupkrafter, som i den tidiga barndomen ända till cirka 7 år griper in i människokroppen, så att negern under hela sin livstid bibehåller samma barnsliga prägel. De tjocka läpparna, det runda huvudet, det krusiga håret, grammatiken i hans språk (verben mestadels i infinitiv) är typiska kännetecken för barnet. Och hur gärna avbildar vi inte negerbarn, gör negerdockor, sjunger deras sånger ('Tio små negerpojkar'...!) o.s.v.

De svarta människorna är barnsligt glada, anspråkslösa, auktoritetstroende, alltid i rörelse, okomplicerade, impulsiva och utan hämningar - som små barn"

Mändls beskrivning av den så kallade "ariska" rasens egenskaper går dock i en annan ton:

"Den mellersta tredjedelen av människoåldern ger sin karaktär åt den vita rasen. Mogen manlighet har lett till skapandet av väldiga kulturverk, den inre friheten har fört till storartade former av samliv och självstyrelse och under många epoker förverkligades i hög grad genom denna ras människovärde och människoadel. Medvetandet om det egna värdet, kunskap om och gestaltande av världen genom egen kraft har varit den vite mannens ledstjärna."

1967 publicerade Antropos en annan artikel av en L.F.C. Mees angående apartheiden i Sydafrika - som fördömdes av en (nåja) enad omvärld och försvarades av Ulf Adelsohn - där han gav en egen förklaring till varför systemets belackare borde tänka till ännu en gång:

"Endast ett par ord skall sägas om det kända begreppet 'apartheid', ty naturligtvis kan jag inte utförligt behandla detta problem. Det ligger på en annan nivå.

Men jag skulle vilja anmärka, att många, som till varje pris vill jämställa negrer och vita, utgår från att negrerna borde så snart som möjligt få intensiv kontakt med vår nutida kultur. Då tänker man kanske något för mycket på dem av vår kulturs välsignelser som brukar nämnas i populär bemärkelse.

Det otroliga kaos som råder på de sociala, ekonomiska och politiska områdena förefaller mig dock inte att vara någon särskilt lockande tillgång?

Om de amerikanska negrerna likväl vill dra sig tillbaka från kontakten med den västerländska kulturen till sina egna kretsar, är de hänvisade till negerområdena och negergemenskaperna.

Sådana finns på många platser i Amerika, och utan att vara tendentiös måste man väl beteckna dem som 'slum'.

Om Afrikas negrer däremot, sedan de till exempel några år arbetat i en stad eller gruva, vill dra sig tillbaka till sin egen gemenskap, finner de där ett stycke naturliv som de sedan årtusenden har varit förbundna med."

I vad som synes vara ett sorts prov på vilken humanistisk tanke som egentligen låg bakom Mees obehagliga resonemang avslutades artikeln:

"Vad vill de, som så starkt bekämpar apartheid, egentligen bjuda negrerna? Svaret var: vår nutida kultur. De erfarenheter som gjorts i detta hänseende talar ett tydligt språk. Kanske borde vi först framkasta frågan: Varför har negerrasen så länge behållit sin barnslighet och vitalitet utan att dö ut, trots att i sammanhang därmed negrernas liv visar denna tragiska vändpunkt vid övergången till puberteten?

Är det måhända i alla fall en välsignelse för hela mänskligheten att denna ras består? Måste inte vi, som inbillar oss att vi har så mycket att erbjuda, en gång ställa oss frågan: Vad har vi att lära av negrerna?"

Dessa idéer bland svenska antroposofer så sent som på 60-talet hade alltså en tydlig koppling till Steiners egna tankar och funderingar.

Här kan man såklart tala om att Steiner var ett barn av sin tid och att excentriska idéer och metoder alltid legat både vetenskapsmän och "vetenskapsmän" nära till hands i deras strävan efter de stora upptäckterna och sanningarna.

Carl von Linné åkte hela vägen till kallaste Norrland för att klämma samiska kvinnor på brösten och därigenom kunna avgöra om det var människor eller någon sorts halv-apor han hade att göra med (och kanske också lite grann för att han tyckte att det kittlade skönt).

Men oavsett; efter att ha läst Margareta Flygts artikel i Arbetaren Zenit och Sven Ove Hanssons dito i "Folkvett", vars innehåll typ hela den här texten bygger på känner jag mig tillräckligt övertygad för att med gott samvete fortsätta förhålla mig skeptisk till och le i mjugg åt de där tomtarna som sitter i väntrummet på Vidarkliniken.

Omständigheter

2011-12-04T17:57:00.000+01:00

Jag var på bio igår och såg filmen som på engelska fått namnet "Cirkum stance" efter en direkt översättning från farsi och som i svensk översättning - med vansinnets logik - blivit till "Förbjuden kärlek".

Det är dock inte, som man kan tro, en filmatisering av en Harlequin-novell. Det är en film om ungdomar och kärlek, sexualitet, utanförskap och drömmar om en annan värld medan en oförstående vuxen sådan talar om att "acceptera verkligheten".

Men det är inte Ulf Malmros uppväxt i ett Värmland där biograferna bara visade halva Pulp Fiction eller ens Mikael Niemis dito bland pilska tanter i Pajala som skildras.

Det utspelar sig i ett modernt Iran - även om filmen fick spelas in i Libanon - i en verklighet där alllt av det ovannämnda ständigt är ställt på sin spets.

Mitt sällskap i salongen levde i Teheran så sent som för något år sedan och sa efteråt att det lika gärna kunde ha varit hennes liv på duken.

Ett ganska vanligt ungdomsliv med fester, sprit, sex och amerikansk populärkultur som blir till ovanligt för ett blekansikte från Enskede när där hela tiden finns säkerhetspolis och religiösa psykopater att ta hänsyn till som - vilket mitt sällskap själv upplevt first hand - hittar på anklagelser om "brott mot sedligheten" och med tortyr, förnedring och gamla, knäppa skrifter till hjälp upprätthåller en terrorregim där religionen fungerar som en motivering till att hålla människor på mattan.

I moskéerna hänger bilder på Ayatollahn så att det aldrig råder någon tvekan om vem det egentligen är som ska dyrkas.

I filmen anklagar en av huvudpersonerna sin pappa och hans generation för det land de varit med om att skapa just när pappan drömskt och självgott pratar om sin rebelliska ungdom när de jagade Shahen ur landet bara för att bli förråda återigen.

Västvärlden ägnar sig gärna åt att exotifiera länder som Iran eller Saudiarabien där - även om tongångarna låter allvarliga - historier om att kvinnor inte få köra bil, bada eller döms till döden för att ha "vanhedrat" sig själva genom att bli våldtagna trakteras närmast som skrönor från en svunnen tid och värld som vi lyssnar till men inte kan relatera till eller ens knappt förstå vidden av eftersom det ter sig så avlägset.

"Circumstance" visar både hur reell och nära den här världen är och hur den - oavsett vad Björn Söders demoner säger honom - existerar på grund av vissa människors ständiga strävan efter att utöva makt över andra. Den uppstår ständigt över hela världen, genom historien och i olika skepnader.

Den existerar på grund av en passiv omvärld som ägnar sig åt passivt motstånd och talar om vikten av "tyst diplomati" så att inte efterfrågan på Ericsson-laddare ska skadas.

Folkbildning

2011-12-02T16:29:00.000+01:00

En bloggare och skribent som jag verkligen gillar är Lisa Magnusson.

Men i den senaste krönikan tar hon, bland flera saker jag håller med om, upp en aspekt på begreppet "folkbildning" som jag inte delar för fem öre och stör min julefrid en aning.

"Idéhistorian har bland annat fått mig att ifrågasätta just det folkbildningsideal som jag alltid omhuldat. Folkbildning, har jag börjat resonera, är väl egentligen en sorts elitism? Om man betraktar begreppet, vrider och vänder lite på det, så går det till syvende og sisdt ut på folket behöver bildas."

Paralleller dras till John Stuart Mills idéer om graderad rösträtt - alltså där rösträtten är villkorad mot till exempel en viss inkomst (stuffthatmoderaternadid!) eller i Mills fall bildningsnivå.

"John Stuart Mills idé är snarlik den som präglar arbetarrörelsens folkbildningsprojekt, det är en sådan kluvenhet inför människan: Å ena sidan är alla lika mycket värda, å andra sidan blir man mer värd ju mer bildad man är."

Att det skulle rymma sig en elitism i begreppet "folkbildning" är nämligen något jag skulle vilja kalla för en myt.

En myt som tillsammans med andra liknande bildar en falsk bild av universitet och andra akademiska miljöer som något reserverat för höga herrar med latinska titlar och världsherravälde för ögonen och studiecirklar som ett naivt slöseri med tid.

Självfallet finns det exempel på självpåtagna ledarskap som i mästrande tonläge ska leda pöbeln av trasproletärer till befrielse med motiveringen att de inte själva klarar av det men sådana attityder skulle jag säga florerar lika mycket bland skeva fackombudsmän, journalister och i fikarummen som i någon studiecirkel eller studentförbund.

Folkbildning är en möjlighet att ta kontroll över sig själv. I alla fall är det så som jag uppfattat begreppet och det står såklart fritt att retsamt slå mig på fingrarna i kommentarfältet nedan.

Det handlar inte om att indoktrinera, inpränta eller använda "bildningsnivå" som någon sorts måttstock på folkhälsan eller människovärde. Det handlar om att ge alla möjligheter, oavsett inkomst eller andra förutsättningar och redskap att tillskansa sig kunskaper. Om sig själv. Om sin historia.

Meningarna som retade mig en aning i Magnussons krönika ledde mig till att fundera på en lite mer allmän kritik mot former av "bildning" som jag tycker mig kunna snappa upp lite varstanns.

Att utbildning egentligen är något lite snobbigt är en gammal ivrigt förfäktad ståndpunkt. Inte minst inom "vänstern" om vi nu för en gångs skull tillåter oss att klumpa ihop "den" till ett homogent begrepp.

"Akademiker" används som själsord för att kategorisera en verklighetsfrånvänd medelklassmänniska som tror sig kunna relatera till arbete genom att arrangera studiecirklar i "Das Kapital".

Från andra politiska läger talar man om "vänsterintellektuella" eller för den delen "kulturmarxister".

Knorrandet hörs även från högsta ort. Svensk Näringsliv och Timbro suckar över flummiga discipliner som humaniora och genus och annat samhällsonyttigt och förordar minskade studiemedel.

Bland vänner med estetiska ambitioner kan det höras föraktfulla - och uppdiktade - verklighetsbeskrivningar om hur universitetet är en kreativitetshämmande plats för karriärister och träiga tjänstemän.

Med vetskap om att det säkert finns substans lite här och var vad det gäller attityder, ambitioner och uppfattningar samt att det såklart varierar kraftig mellan vad och var man "bildar sig" så vill jag ändå kraftigt ställa mig upp och, utefter mina egna erfarenheter, ryta - "Bullocks!".

Jag har också gått ut gymnasiet med knappt godkänt efter att ha fikat bort tre dödstrista år för att sedan arbeta på ett lågbetalt och för psyket prövande skitjobb där tillslut varenda minut kändes som en plåga.

Jag har sedan haft andra jobb där jag trivts bättre innan jag tog tjänstledigt, flyttade och började skolan igen, denna gång med en annan motivation.

Det var det bästa beslut jag någonsin tagit och jag skulle vilja beskriva känslan av att byta arbete mot skola som en känsla av emancipation. Självkontroll, helt enkelt utan samma påtagliga auktoriteter och känslan att det jag nu ägnar mig åt är något jag verkligen vill och som är för min egen skull.

Det finns många anledningar att frukta universiteten. Om det inte är den vanliga rädslan för att inte räcka till så är det fullt förståeligt att rygga för de rosa overallerna och den påfrestande tokroligheten.

Men detta till trots så menar jag att möjligheten till utbildning är en möjlighet till att förändra och att utjämna oddsen en aning.

Samtidigt som andra betalar hundratusentals kronor för att deras barn ska kunna få uppleva den kamratliga gemenskapen i att bli kallad tarm och agera springpojke åt äldre grevar finns möjligheter att under mer civiliserade och progressiva former utbyta andra idéer, kunskaper och framtidsvisioner antingen de sker genom statliga universitet eller genom studiecirklar eller i fikarum.

Och det menar jag är något gott, som inte bör avfärdas som "elitism" eller "naivt".

Den Ömhet tipsar

2011-12-01T16:18:00.000+01:00

Beskedet slog ned som en bomb och mottogs med rungande jubel. I alla fall bland alla russin i trakterna kring Orsa.

Kalle Moraeus - den ellipsformade dalmasen som spelar fiol (och typ alla andra av världens instrument) i Benny Anderssons orkester - blir årets julvärd i SVT.

Efter att Arne Weise hållit i denna, vår allra vackraste tradition i ett halvsekel eller så - medan liemannen bara förvånat kunde titta på ifrån kulisserna - instiftades riktlinjen att värdarna skulle vara olika varje år och dessutom vara varannan kvinna varannan man.

Uppenbarligen ansåg Sveriges Television dessa riktlinjer vara av yttersta vikt att brytas detta år då förra årets julvärd hette (och tydligen fortfarande heter) André Pops och var man och även om Kalle Moraeus mycket väl kan vara ett slags spelemans-väsen som spolats upp ur Siljan så skulle jag i alla fall min o-queera hjärna kategorisera det som ett manligt sådant.

Kanske var man orolig för att julen inte skulle upplevas tillräckligt stressig, neurotisk och irriterande som den är utan att släktgrälen ackompanjeras av en käck gånglåt?

För att visa att jag är en hygglig kille - och dessutom kraftigt inspirerad av boken om anmälningar till Granskningsnämnden genom åren som jag tjatat om där en påfallande mängd anmälare sett det som sitt medborgerliga kall att "tipsa" Sveriges Television om hur de kunde göra utbudet bättre - lanserar jag härmed mitt eget namn som julvärd:

Thorsten Flinck

Detta grundar sig på en längre kärlek som gjorde sig påmind i samband med ett klipp jag såg för ett tag sedan från Aftonbladets web-TV.

Det var i ett avsnitt av "Schulman Show" - ett program som går ut på att hålla upp Apple-produkter i närbild samtidigt som man diskuterar den senaste veckans bästa reklamfilmer. Detta är såklart för att reklam är en form av konst som är viktig och intressant att diskutera och har inget som helst att göra med att människorna bakom programmet är en samling mutkolvar.

I alla fall. Flinck var gäst och fick kommentera ett av de berömda klippen som Anton Abele lade upp i samband med sin riksdagskandidatur på YouTube som väl gick ut på att halva statsbudgeten skulle gå till att låta nationella insatsstyrkan jaga de som skrivit elaka saker om Anton på Flashback.

Thorsten fick frågan vad han tyckte, tänkte länge och sa försiktigt något i stil med "Eh, jag vet inte....är han...alltså jag menar.....är han efterbliven?".

Det är knappast att betrakta som ett särskilt korrekt sätt att beskriva den brådmogne riksdagsmannen (hur gärna man än vill) eller för den delen någon människa men det var ärligheten i kombination med den uppenbara oviljan att såra någon som föranledde svaret som fick hjärtat att slå volter i bröstet på mig.

Det blev en påminnelse om kärleken till den där mannen som kan sitta på en stol i ett TV-program och berätta spökhistorier rakt upp och ner så man ryser av välbehag. Som kan få en överjordiskt onaturlig replik som "det är bigga pengar, fattar'u" att låta bara vanligt onaturlig.

Som spelar progg fast det är 2011 och gör Melodifestivalen nästan värd att titta på. Som besvarar trötta gliringar om att vara pretentiös med att spela in en platta med Christer Sjögren.

För att slippa anklagelser om att vara en hycklare så bör såklart de kommande två åren ledas av kvinnor (där minst en måste vara av mänsklig art) men till julafton 2014 där jag som nyexaminerad statsvetare just lagt de sista a-kasseslantarna på den extra starka romglöggen och i min ensamhet kurat upp mig bland staplade tidningshögar i en av de mindre blåsiga korsningarna förväntar jag mig se Thorsten tända ljuset på andra sidan butiksfönstret på OnOff.

P.s. Ni som vill, orkar och vet hur man gör kan väl starta ett upprop via Facebook? "Thorsten som julvärd 2014" eller något?

Var är föräldrarna?

2011-11-29T16:26:00.002+01:00

Men det får man ju inte säga i det här förbannade landet för då är man ju "kommunist"!

P.s. Svaret på frågan i rubriken är troligen "Schweiz". . .

Blygsel och hängkukar

2011-11-28T20:38:00.001+01:00

Som de gamla grekerna alltid sa:

"Har du inte nog med uppslag eller talang till att fylla din egen blogg? Stjäl! Stjäl! Stjäl!"

Som tidigare nämnts läser jag den alldeles förträffligt roliga "Nu har det banne mig gått för långt: Arga brev till radionämnden".

Att ta del av de offentliga handlingar som olika indignerade människor gjort till radionämnden/granskningsnämnden efter en upplevd oförrätt åsamkad av Public Service är ofta en lika förbryllande som lustfylld upplevelse.

Jag har god erfarenhet efter att ha spenderat åtskilliga timmar av urtrista sommarjobbsdagar framför datorn slukandes pdf efter pdf som någon stackars äldre dam (det är nästan alltid de som svarar när man hör av sig dit) tvingats ner i arkiven med pannlampa efter.

Bland rena gottebordet väljer jag att saxa en anmälan som gjordes efter att SVT 1978 visat Bo Widerbergs klassiska "Mannen på taket".

Föga förvånande avser ilskan bakom brevskrivarens initiativ den berömda scenen när Sven Wollter iförd skitig t-shirt plus ännu skitigare snopp tar en snabbvals i sänghalmen med Eva Remaeus samtidigt som en naken, 2-årig Johan Widerberg leker bredvid.

"Och så visades något som skulle vara en polismans heminteriör. Hustrun låg i sängen. Det lilla barnet [alltså Johan Widerberg, sedermera Didrik i "Ebba och Didrik", bloggarens anmärkning] hade bajsat ner sig. Fadern gick omkring iklädd endast pyjamasjacka och försvann med bar ända till badrummet.

Efter att ha duschat av det lilla barnet [alltså fortfarande Johan Widerberg sedermera känd som sexuellt utnyttjad av Marika Lagercrantz i "Lust och fägring", bloggarens andra ovidkommande anmärkning] kommer han tillbaka med hängkuk (sic!).

Hustrun blir naturligtvis 'tänd' och inviterar honom till sängen. Mannen kryper ner i sängen och kryper på henne, tränger sig in mellan hennes lår och in i hennes sköte, och så börjar knullningen medan det lilla barnet [se tidigare anmärkningar] jollrar omkring.

Scenerna hade inte ett dugg med filmens egentliga innehåll att göra och var fullkomligt onödiga. Jag och mitt sällskap blev chockerade. Men det är naturligtvis sedan länge 'inne' att våra filmer skall vara utspädda med en hel del mer eller mindre osmaklig pornografi och att våra författare och filmproducenter och andra skall vältra sig i smörjan.

Jag har ingenting emot att herrar och damer i Svenska Filminstitutet, Svensk Filmindustri, Svenska Dagbladet och andra svenskar knullar. Det är ju enligt naturens ordning. Men jag tycker att det ska ske under etiska och estetiska former och att de 'älskande' håller det för sig själva. Det är väl ändå inte fråga om hundbröllop.

Och att det sker i det vällovliga syftet att skaffa svenska barn till världen för att rädda den utdöende svenska nationen.

För övrigt tror jag, att blygseln är något som ännu inte är fullständigt orotad, och jag tror, att den förekommer i de allra flesta familjer.

Blygsel hos kvinnor är bland hennes vackraste smycken. Och blygseln förekommer hos de flesta folk och i de flesta kulturer. För den skull är sexuallivet ej något smutsigt, men det görs smutsigt av 'litteraturen' och filmen och av enfaldiga styrande i samhället.

Det görs till ett tivoli"

Som anmälan betraktad håller jag den närmast för fulländad.

Förtydligandet att den barändade Wollter kommer tillbaka med "hängkuk" och inget annat. Det märkligt frispråkliga användandet av just "kuk" samt "knullar" och i bestämd form "knullningen" samtidigt som själva upprördheten kommer sig av en uppenbar prydhet.

De random utplacerade citationstecknen som när Eva Remaeus - enligt anmälan - blir "tänd" av nämnda hängkuk, att det är "inne" (sedan länge) med filmer som alltmer liknar pornografi och att "älskande" ska hålla det för sig själva så att det inte blir lika smutsigt som inom "litteraturen".

Hur storsint anmälaren är som påpekar att en "knullning" eller två visst kan vara rättfärdigad - även på Svenska Dagbladet! - om det är i syfte att rädda den - påstått hotade - svenska genpoolen.

Hur man som utomstående börjar grubbla kring vad för piller anmälaren egentligen strör över morgongröten när den poetiska passagen om kvinnors blygsel dyker upp och lyfter texten från "knäpp" till "vansinnig".

Jag ger anmälan fem av fem möjliga ångestdämpande narkotikaklassade preparat.

Dessutom rekommenderar jag att alla intas samtidigt.

Släpp lös din inre djävul

2011-11-25T08:29:00.000+01:00

Jag är något på det klara med att hemsidan "Gillette Venus" med sin trademarkade slogan "Reveal the goddess in you" inte riktar sig till mig.

Det lilla hyvlande jag ägnar mig åt är dessutom lätt demonstrerat på några sekunders reklamklipp av män med käkpartier gjorda för att tugga betong.

Född till det syndfria könet med tillhörande privilegier och välsignad med en sällsynt gles kroppsbehåring är det ingen, vare sig person eller samhällsnorm som kräver att jag ska fundera över när det är "dags" att börja raka mig.

Skillnad är det då för det täcka könet. Det finns inga genvägar fram till din inre gudinna eller för den som vill känna sig fräsch när hon sitter i en onaturlig position. För att förstå vad Gillette Venus verkligen handlar om läser vi:

"We believe there is a Goddess in every woman. When you're feeling confident and strong, your best possible self shines through.

And that's what this campaign is alla about - empowering woman!"

Emancipation genom att påtala det vitala med slätrakade ben alltså.

Men när är det egentligen viktigt att börja raka sig? Det får den som undrar svar på genom en serie klipp med Gabby. Jag vill verkligen understryka att detta är från Gillettes egen hemsida.

Och så här fortsätter det. I tredje delen ges - det möjligt oförargliga - tipset att be mamma visa hur man rakar - "We all have our first time shaving and the last thing mom wants you to do is hurt yourself". Här stör man sig mest på skådespelarnas träaktiga sätt att leverera det hela.

Efter att fått en snabb genomgång i säkerhet och att det är helt ok att testa andra hårborttagningsmetoder för att sedan välja "whatever makes yourself comfortable" får vi först i lektion sex lära oss vilken rakhyvel man som luden, pre-pubertal ung kvinna man ska välja.

Som av en nästan osannolik slump så är rätt svar Gillette Venus! Vad är egentligen oddsen för det sammanträffandet?

Detta "because there is a lot of choices, really fun colours and they are really made for a girl's body!"

Det hela avslutas med ett klämkäckt "Have fun shopping!"

I det åttonde och sista tipset diskuterar Gabby och hennes vänner hur ofta man bör raka sig. Gabby säger att hon föredrar varje dag men hennes syster gör det "bara" varannan dag och det är lika ok det.

Så länge du väljer ett av de två alternativen så ska allt vara lugnt.

Det är detta som är det vackra med valfriheten och beviset för att det visst inte är strukturer och kollektiva idéer som råder. Det är individens fria vilja att välja mellan fler än 40 - noga redovisade och namngivna - olika rakhyvlar och sedan dessutom kunna välja att bruka dem såväl varje som varannan dag som är frihet i dessgenuina bemärkelse.

Ibland har reklamare verkligen inget annat än människans bästa för ögonen.

Och ibland önskar jag i hemlighet att det ska börja brinna i deras överdesignade kontorsbyggnader.

"Det är inte till sådant jag vill att mina skattepengar går"

2011-11-24T09:44:00.000+01:00

För den som undrar så verkar fenomenet med lättkränkta, humorbefriade och självömkande män inget nytt sådant. Detta apropå vad som tidigare avhandlats här och här.

1975 spelade Lill Lindfors in en svensk cover på sången "Cell Block Tango" - ett nummer ur musikalen "Chicago" - som framförs av några kvinnliga fångar och handlar om hur de mördat sina män.

Den svenska versionen hette "Mördartango", skrevs av Åke Cato och innehöll bland annat följande stycke:

"Vi strök hand skjortor, vi gick och damma'
Vi passa upp på var sin man
Ni skulle säkert gjort detsamma
Om ni var gift med en sån som han"

En kränkt man "råkade" - det heter nämligen alltid så i anmälningar till Radionämnden - höra Lindfors tolkning på radion och satte sig för att hantera sin heliga vrede så som den svenska seden påbjuder - genom att författa en svavelosande anmälan till Granskningsnämndens företrädare Radionämnden.

Anmälan lyder i sin helhet:

"Jag är inte en man som skulle vilja be eller behöva en kvinna om någonting och jag har heller aldrig behövt göra det. Ändå vill jag anmäla Lill Lindfors för att hon i dagens P3 framförde 'Mördartango'.

Hon sjöng om att män som bad kvinnor om hjälp om någonting skulle mördas. Det finns labila människor somfått infall att mörda efter det att de hört något på radio eller sett något på TV. Därför anmäler jag programmet.

Vidare främjar det ej vänskapen mellan män och kvinnor eller det att människor ska hjälpa varandra. För ni ut budskap i etern om att kvinnor inte ska hjälpa män så behöver väl inte män hjälpa kvinnor???

Är Sveriges Radios budskap till svenska folket detta?: "Måtte var och en klara sig bäst den kan och hjälp för guds skull inte varandra."

Visst måste vi lära oss att vara självständiga och män ska inte behandla sina kvinnor som vore de slavar och betjänter. Men att sjunga om att männen då ska mördas är väl ändå att gå lite väl långt!!!!!!???????

Det uppfyller ej heller kravet på god underhållning att matas med mördarvisor på lördagen. Jag blev mycket obehagligt berörd av framförandet och kräver att det inte upprepas. Det är inte till sådant jag vill att mina skattemedel går"

Anmälan författades 1987. Radionämnden friade både P3 och Lill Lindfors och anmälaren med den heliga vreden och förkärleken för multipla utrops- och frågetecken fick således fortsätta leva med inbillningen att hans surt förvärvade skattepengar gick till att finansiera hatkampanjer mot män.

Det vi lär oss av detta är att tiderna inte förändras. I alla fall inte när det kommer till gamla träbockar. Bara tekniken för att kanalisera missnöjet i.

P.s. Info till detta inlägg är hämtat ur den mycket läsvärda "Nu har det banne mig gått för långt! - Arga brev till radionämnden" av Mattias Boström, Martin Kristenson och Fredrik af Trampe.

Och han älskade dem alla

2011-11-23T19:34:00.000+01:00

Eftersom livet är ett kärl som måste fyllas har jag just börjat mata mina nördnerver med att återuppleva min barndoms stora passion grekisk mytologi.

Något som generellt skiljer det som brukar kategoriseras som "mytologi" eller "folktro" mot sådant som anses sunt, rationellt och viktigt för utomstående att vara ödmjuk inför som "religion" - dvs talande, brinnande buskar, jungfrufödsel och människor som lever i munnen på en val - är att de övermänskliga varelserna oftast är rena skrattspeglar av mänskliga tillkortakommande.

Ingenstans är invånarna så äregiriga, lättkränkta, småsinta, svartsjuka och narcissistiska som högst upp på Olympen.

Dessutom rimmar alla dessa brister ofta illa med deras samtida syn på sex. Främst när det kommer till trohet, promiskuitet och samtycke.

En häradsbetäckare som skulle göra Örjan Rahmberg avundsjuk är som bekant gudarnas Gud, Zeus. Förutom sina fem gudabarn inom äktenskapet med Hera och dottern Athena som föddes på det högst okonventionella sättet rakt ut ur hans eget huvud (iklädd full rustning) hade han enligt historierna en ansenlig mängd dussin till.

För att komma till med alla gudinnor, människor och najader tog han till de mest innovativa - och moraliskt tveksamma - raggningsknepen.

Sonen Aiakos moder, Aigine besökte han genom att förvandla sig till en örn, röva bort henne till en ö för att därefter våldta henne.

För att förföra Herakles mor, Alkmene - som för att göra det hela än mer invecklad och tveksamt dessutom var hans eget barnbarnsbarn - tog han helt enkelt skepnad av hennes man.

När hans, med rätta, mycket svartsjuka maka Hera fick nys om det hela gjorde hon det till sitt kall att förgöra Herakles av alla människor istället för att ta ut det på sin notoriskt otrogne man.

Hjälten Perseus mamma, Danaë var en svårare nöt att knäcka.

Eftersom hennes far blivit spådd att dotterns avkomma en gång skulle komma att bli hans baneman tog han det säkra före det osäkra och låste in Danaë i sitt fängelses torn för att på den vägen hålla henne ifrån alla män som skulle kunna tänkas befrukta henne.

Zeus förvandlade sig då till ett guldregn som föll in genom fönstret och på något avancerat sätt resulterade i Perseus födelse och så småningom att spådomen kunde slå in.

Det är såklart ett förkastligt sätt att visa uppskattning och kurtisera en människa. Att dupera en ung mö genom att ta skepnad av ett helt vanligt guldregn är beklagligt ur moralisk synpunkt.

Om det var någon min gamla träslöjdslärare (som tydligen också enligt skolledningen var kvalificerad lärare inom sexualkunskapen) lärde mig var att det viktigaste i en relation var tillit och respekt. Att det inte är på skoj om någon blir ledsen.

Men så är det.

När vissa köper blommor och bjuder på middag maskerar sig andra till en våldtäktsörn.

Där vissa läser "The Game" och tränar frenetiskt på att lära sig behärska "neg" förvandlar sig andra till ett guldregn.

Dubbelmoral - Eller: "Så tuktas en nattfjäril"

2011-11-22T11:37:00.001+01:00

Jag skrev ett blogginlägg angående den lätt onyanserade "debatten" kring Turteaterns uppsättning av SCUM-Manifestet. En läsare med ett misstänkt alias - "Anonym" - skickade en länk till en video och skrev "inspirerande och roligt, eller hur?, varifrån jag försökt avläsa graden av sarkasm utan att riktigt komma fram till något.

Filmen föreställer några fnittriga tjejer på en brygga som spanar på en man som ligger och sover i en solstol. Plötsligt smyger en tjej fram och skjuter mannen i huvudet varpå alla börjar skratta, jubla och sedan rusar fram för att undersöka skotthålen.

Ganska makabert. Ganska välgjort. Ganska harmlöst.

Också med ganska stor säkerhet inte på riktigt. Om någon av det, vad det verkar som, många hysterikor som nu förfasas över tilltaget kan lugnas av det så lyssna här: Jag tror det är "trick-filmat".

Bland kommentarerna till videon ryms gott om finurligt formulerad kritik som "fula äckliga HOROR" (han var så upprörd att han slant över CAPS), "sånna små låtsas feminister som ni borde dö!!", "Era störda jävla småfittor" och det mer beprövade "feminist horor".

Det tycks upplevas provocerande för vissa med brutalt, könsrelaterat våld och reaktionerna från dessa oroade, upprörda medborgare kan väl därför vara ursäktade.

Ändå är tongångarna något mildare bara några klick bort på videon "GTA IV prostitutes: how do you kill yours?" där en engagerad skotte instruerar den kunskapstörstande ungdomen hur du kan spara dina pengar när du spelar genom att massakrera glädjeflickan du just köpt och sedan helt sonika bara ta tillbaka dom.

Återigen. Jag tycker även detta är att beteckna som harmlöst och jag vet att det finns en rad religiösa knäppgökar som skriker sig hesa i detta nu angående detta men bland YouTubes användare är det ingen som lämnat rasande kommentarer under denna video. (Eller jo, det är det men de handlar om folk som är upprörda över att inte förstå upphovsmannens accent).

Istället kryllar det av märkliga nicknames som vill dela med sig av sina egna "så-dödar-du-en-hora-historier".

Man skulle här kunna peka på en viss dubbelmoral. Och när vi ändå är igång också inflika att den som inte erkänner att här finns en viss dubbelmoral är antingen ohederlig, blind, gravt förvirrad eller bara dum i huvudet. Troligen alltihop på en gång.

Det amerikanska nätverket "A Voice For Men" - jo det finns visst ett sådant - har i dagarna utfäst en belöning 1000 dollar (!) för den som identifierar personerna bakom videon. Den förstnämnda alltså. Den med mördandet av horan antar jag att de visar regelbundet under sina landsomfattande teambuildingövningar.

Inte bara identifierar förresten. Så här lyder deras eget upprop:

We are asking for the full legal names, home adresses, places of employment, email adresses and contact phone numbers of the woman and man who produced and starred in the video described above. We will pay 1000 dollars to any individual who provides and confirms this information, to be paid either directly to themselves or to a charity of their choice.

(...)

Some individuals may criticize the intent to publish not only names, but also addresses, phone numbers, employers and other personal information – on the grounds that such exposure create a risk of retributive violence against individuals who openly advocate murder based on sex. It is the considered position of the editorial borad of AVfM that any such risks are out-weighted by the ongoing hazard to the public of these individuals continuing to operate in anonymity.

Som bakgrund får vi också informationen att;

"Sweden is the country arguably farthest along the path to Orwellian nightmare. Its the home of the swedish model for prostitution, where sale of sex as a service is legal, but purchase is not. It’s a country deep in the grip of overt, totalitarian radical feminist rule."

Jag antar att det sitter en och annan användare på GenusNytt och nickar instämmande.

Men om jag vore dessa människors pressrådgivare - eller för den delen mentalskötare - skulle jag ge följande råd.

Om man nu ser det som sitt kall att försöka förneka, trivialisera och "motbevisa" att vi lever i en patriarkal samhällsordning är kanske inte det bästa knepet att ständigt säga "spänn av", "vadå'rå?" eller "bög" när någon påpekar det omfattande våld som utförs av män mot kvinnor och dessutom fortfarande är mer eller mindre normaliserat såväl i verkligheten som inom populärkulturen och samtidigt skriker som av pungvred över de - ytterst få - exempel på initiativ som, så att säga, vänder på steken för ett ögonblick.

Rekviem

2011-11-21T17:58:00.001+01:00

Vid sidan av Lasse Brandebys bortgång skedde samma natt också en personlig sådan.

Min gammel-morbror Olle dog på lasarettet i Eskilstuna 92 år gammal. Född 1919 på samma gård han sedan levde kvar på tills för några veckor sedan då han tvingades bli inlagd.

1919 alltså. Första världskriget har just tagit slut. Ryska revolutionen. Karl Gerhard spelar sin första revy, Pommac lanseras och någonstans i trakterna kring Wadowice, Polen låg Karol och Emilia Wojtyla och gnuggade fram det som nästa år skulle resultera i sonen Karol Jr. sedermera Johannes Paulus II.

Det ger en smula perspektiv. För en 26-åring skulle man lika gärna kunna tala om tiden strax efter inlandsisen smälte.

Jag minns en glad, klämkäck farbror med den bredaste sörmländskan som klingat och ett närmast bisarrt sportintresse - tills de allra sista åren hade han endast missat en (!) hemmamatch med GUIF, på grund av en flitigt återberättad fadäs med spelprogrammet under en utlandsvistelse som grämde honom en hel del på riktigt.

Ett extremt socialt nätverk som hade haft problem att få plats inom ramarna för vännerlistan på Facebook. En rasande stark fysik som både höll honom aktiv i så många år och dessutom tacklade ett antal hjärnblödningar. Samt alltid en gliring om den senaste AIK-förlusten på lager när vi sågs.

Annars hade vi överseende med varandras brister och olikheter. Olle med mina stadsbarnsfasoner och jag med hans engagemang i Centerpartiet.

Men så är det. Man är ung tills man inte är det längre och alla måste andas till det sista andetaget som skalderna sjunga.

Dagens post, för vad det nu är värt, tillägnas hursomhelst min morbror. Här från Eskilstuna-Kuriren på 90-årsdagen för två år sedan.

Boka biljetter nu!

2011-11-20T14:59:00.000+01:00

(Som det står i fetstilad Comic Sans i dagens reklamannons i DN Kultur)

När som helst kan det nämligen vara för sent.

Av naturliga orsaker eller inte.

Människorna är inte riktigt kloka

2011-11-19T17:28:00.000+01:00

Tintins äventyr som ansvarstagande inom vad förespråkare av kolonialism brukade/brukar beteckna som "white man's burdon" har som bekant avhandlats här tidigare.

Förutom de uppseendeväckande och minst sagt tveksamma skildringarna av afrikaner var där också en hel del i vår upplysta tid likaså tveksamma skildringar av hur Tintin - i båda nytta och nöje - massakrerar olika djur.

En närgången gepard slår han på käften, han skjuter ihjäl och flår en apa, lägger rabarber på elfenben bara för att lite senare helt enkelt spränga en noshörning i bitar. Allt skildrat med en humoristisk knorr för 30-talets, vad det verkar hårt prövade, sadistiska barn.

Även om det alldeles i dagarna bildats ett parti av några vettvillingar i Norrtälje med som enda programpunkt att utrota vargen i landet, pälsdjur fortfarande torteras och flås så att brackor på Östermalm ska kunna paradera med elegans och gäss tvångsmatas tills buken sprängs i syfte att hålla Carl-Jan Granqvist lika nöjd med delikatessutbudet som han är med sig själv - har vi ju nuförtiden i alla fall vettet att inte skildra djurplågeri för barn. Eller ens tala högt om var den där korven de snaskar på kommer ifrån.

Eftersom jag har ett mycket passionerat förhållande till min barndoms kultur - och dessutom är starkare än de små krabaterna när en tvist uppstår på bibliotekets barnavdelning om vem som egentligen såg det där Asterix-albumet först - blev jag alldeles häromdagen påmind om de fragment som ändå finns kvar.

Just "Asterix" är ju likt "Tintin" också känd för de tydligt karikerade, och stereotypa, teckningarna av olika folk och etniciteter. Här skulle jag dock säga att även om René Goscinny och Albert Uderzo var vita fransmän med allt vad där tillkommer av perspektiv riktar de sparkarna åt alla olika håll.

Egyptiern talar i hieroglyfer, britten har en bedrövlig matkultur, nordmännen är brutala och enkelspåriga och romarna formella och överdrivet patriotiska, medan gallerna är lättretade och vidskepliga.

Visst finns det dock man tvekar mer inför.

Gnidiga affärsmän är inte sällan stornästa och från mellanöstern och den stammande, afrikanska utkiken i piratbandet skildras ömsom som den dummaste men också ömsom som den av piraterna med flest latinska ordspråk på lager.

Läpparna och ögonen bär dock hur man än ser på saken tydliga likheter med Hergés.

Den otursförföljde kaptenen verkar förövrigt ha en mycket mångkulturell anställlningsplan för sitt rövarband där man kan skymta såväl galler som goter, mongoler och Frankensteins monster i besättningen.

För att återknyta till synen på djur så är ju gallernas och främst Obelix aptit på vildsvin något av ett centralt tema. Oftast tar det formen av en snabb jakt som slutar i att grisarna först bärs in med kryss för ögonen och hängande tunga för att snabbt förvandlas till gyllenbruna, saftiga stekar. Likaså är den storväxta och lite sadistiska krigarens intresse för våld välkänt.

I "Asterix i Indien" förekommer en episod när en hungrig, och därmed lättretad, Obelix promenerar genom djungeln och passar omotiverat på att spöa upp de djur som har oturen att korsa hans väg.

När en apa stjäl hans trofasta hund, Idefix, låter han alla få sota för det genom kollektiv bestraffning.

En orm som har oturen att befinna sig längs vägen får en rungande örfil till synes utan anledning.

Allra mest illa går det för den stackars noshörning som råkar stöta in i Obelix när han letar efter spår i gräset. Den får sig en flygtur som rimligen borde krossa lemmarna på den vid landning.

"Tintin i Kongo" kom som bekant ut på 30-talet och "Asterix i Indien" 1989 och för den som nu undrar så försöker jag egentligen bara plocka lustiga poänger och är såklart inte upprörd på riktigt utan fnissar tvärtom hjärtlig åt Obelix märkliga rampage i de här rutorna.

Men ändå vill jag göra det helt vetenskapligt ogrundade uttalandet att det som kan signalera grymheter mot djur är något som mer eller mindre omedvetet stegvis försvunnit, inte bara inom barnkulturen utan även på annat håll.

Att skildras då menar jag för i verkligheten är de ju lika omfattande som någonsin.

Få saker väcker sådant raseri som när oegentligheter avslöjas på en djurfarm, som ett unisont - "Vafalls! Så där får det inte gå till!" - medan man gnaskar i sig sin bacon. För att inte tala om när något så motbjudande som hundkamper eller mer icke-sofistikerat form av djurplågeri uppdagas som när några tonårsbarn satt smällare på en kanin eller dylikt.

Då vet avskyn och raseriet inga gränser.

Vilket är förståeligt. Men samtidigt också en smula hycklande.

Moralens väktare rider igen

2011-11-18T18:35:00.000+01:00

Det har knorrats, det har suckats, det har grymtats, det har gnällts och det har höjts ett antal varnande fingrar över Turteaterns uppsättning av "SCUM-manifestet".

Det har också skrikits, uppmanats till blockader och levererats mordhot till flera av skådespelarna och människorna bakom projektet.

Självaste Lars Vilks lyckas i vanlig ordning sno åt sig lite rampljus med diffusa uttalanden om problem med "ditkommenderade skolklasser", relaterat till den anti-feministiska våg av kritik, förtal, konspirationsteorier och ihopfantiserade scenarion där den svenska ungdomen, likt nordkoreanska rekryter, marscherar som i hypnos ut från Turteaterns scen för att med vapen i hand följa Valerie Solanas uppmaningar i sitt manifest att befria jorden från alla män.

Jag har läst "SCUM" men inte sett föreställningen, vilken jag förstår går ut på att en skådespelare först läser upp manifestet för att senare hålla en interaktion med publiken där olika aspekter kring kön och sexualitet diskuteras.

Något som låter såväl nödvändigt som välmotiverat för gymnasieelever att ta del av.

Det tycker inte Johan Lundberg med flera upprörda män vars förmåga att se annat än omslaget torde vara kraftigt begränsade och i förvirring över att inte längre äga tolkningsföreträdet slagit bakut. Främst med hänvisning till att "barn" (alltså gymnasieungdomar) ska "tvingas" ta del av det hela.

Bland kulturföraktet ryms också ett människoförakt. En syn på barn/ungdomar som lägre stående varelser (vilket de ofta är rent fysiskt i jämförelse med vuxna förvisso men inte borde vara i hierarkisk mening).

En idé om att skolungdomen är en hoper idioter utan analysförmåga som saknar alla former av kritiskt tänkande. Detta trots att de alltså dessutom ska diskutera igenom det som skildrats efteråt. En rätt trist attityd med andra ord alla vi som fortfarande minns vår skoltid fortfarande kan räkna upp ett antal exempel på.

Sara Hansson gör en tänkvärd jämförelse med den totala tystnad som möter andra former av kulturyttringar med kraftigt kvinnofientliga inslag som till exempel vilken random svensk deckare som helst där styckade horor visas upp i närbild utan att Micke Persbrandt dyker upp till eftertexterna och talar om vikten av att förstå ett sammanhang kring det som just visats.

Valerie Solanas var en kontroversiell och tärd person. Hon upplevde patriarkatets allra mest våldsamma konsekvenser från första parkett som våldtagen, prostituerad och sedermera institutionaliserad. 1968 sköt hon Andy Warhol efter att ha känt sig lurad av den kände konstnären och efter turer både till fängelset och olika mentalsjukhus dog hon fattig mer eller mindre i rännstenen 1983.

Manifestet är oavsett om man nu tolkar det som en bokstavlig uppmaning till militant könskrig eller i metaforer och ironier och oavsett vad man nu tycker om det ett betydelsefullt kulturpolitiskt verk.

Det tycker också Rädda Barnens Ungdomsförbund som rekommenderar pjäsen till just de gymnasieungdomar så många upprörda män vill censurera den för. Som argument lyfts bland annat fram just den nedvärderande synen på ungdomars förmåga att själva göra sig en bedömning.

Det är samma moralpanik vi känner sedan gammalt om det så handlar om rockmusik, TV-spel eller graffiti.

Men denna gång ifrågasätts och utmanas det viktigaste och heligaste vi har. Nämligen mannen och det manliga tolkningsföreträdet.

Och tonläget blir således därefter.

Blatter-jävel

2011-11-17T23:22:00.001+01:00

Det är väl en underdrift att påstå att det är något närmast parodiskt över uppenbarelsen Sepp Blatter.

Några liter gelé i knappa dussinet hårstrån, alltid iklädd perverst dyra kostymer och flankerad av yppiga kvinnor som kunde vara hans barnbarnsbarn i samband med ceremoniella tillställningar för den federala fotbollsorganisationen FIFA för vilken han agerar överhuvud framför ett koppel andra sekelgamla - och generande ansiktslyfta - mäktiga farbröder.

Alltid med ett självbelåtet leende som signalerar "I'm a prick and I know it!". Att påpeka att han ständigt omges av mutrykten goes väl without sayin'?

Ett av de uppdrag ämbetet han lyfter ett betydande ämbete för innebär är att verka för damfotbollens utveckling vilket Blatter gjort genom att rekommendera de kvinnliga idrottarna att "spela i kvinnligare kläder som till exempel tightare shorts" för att "öka intresset".

Exakt vems intresse det handlar om går väl också att läsa mellan raderna utan att behöva ta fram förstoringsglaset?

När han inte sliter för brödfödan genom att ta emot guldklockor av olika emirer som vill sola sig i glansen av att få arrangera VM i fotboll har den gamle schweizaren också gjort sig känd för en hel del vansinniga uttalande som skulle kunna skyllas på annalkande demens om det inte vore för att män som gått genom livet med oinskränkt makt, omgivna av ryggradslösa ja-sägare brukar utveckla en bristande distans till verkligheten långt innan prostatan svullnat upp.

Som kommentar till sitt eget beslut (mer eller mindre) att ge Fotbolls-VM 2022 till Qatar - ett land utan någon större fotbollstradition vars klimat dessutom omöjliggör något vidare spel - och röster började höjas om lämpligheten i att ge ett av världens största arrangemang till ett land där homosexualitet straffas med döden var Blatters råd åt att inte böga så öppet.

I dagarna som kommentar till de rasistanklagelser som riktats mot två spelare i England svarade Blatter - som givetvis får anses vara rätt person att relatera till diskriminering och hatbrott - att "rasism inte förekommer" inom världsfotbollen och om det ändå gör det så bör det "lösas med ett "handskak".

Däremot har han vid ett tidigare tillfälle kallat spelarövergångar för "ett modern slaveri", samma vecka som Chelseas Frank Lampard tackade nej till ett nytt kontrakt värt 1,5 miljoner kronor i veckan.

Så resonerar bara en man vars perspektiv är lika snedvridet som hans tillgångar är oskattade.

En bakåtsträvares bekännelse

2011-11-16T18:45:00.000+01:00

Egentligen borde jag sitta djupt koncentrerad på det svenska kulturlandskapets förändring från skiftesreformerna i slutet av 1700-talet till till småbruksrörelsen under det tidiga 1900-talet men det här får anses angeläget.

När SVT för en tid sedan meddelade att de eventuellt tvingas prioritera bort budgivningen för rättigheterna till OS i London nästa år rev det upp himmel och jord hos skribenter och publik och framförallt bland den mest nostalgiska delen.

Det är lätt att förstå besvikelsen. OS är, oavsett hur intresserad man är av sport, ett av världens största arrangemang och något som med rätta måste kunna stämplas som av stort intresse bland människor världen över.

På nationell nivå är detta bara ytterligare en smäll för Public Service och alla som önskar titta på sport utan att få fläskiga slogans för rhoca-gill-stinna sportdrycker tryckta i ansiktet (att SVT sedan alltid är noga med att berätta vilka de "presenterar" evenemanget tillsammans med låter vi väl vara hänt denna gång).

Landskamper, Allsvenskan, internationell fotboll, hockey med mera är sedan länge flyttat till (i bästa fall) TV4 eller (i värsta fall) obskyra betalkanaler som "Viasat Motor".

När tittarsiffrorna minskar till följd av att matcher visas på kanaler endast ett fåtal har tillgång till och ett stilla ifrågasättande kring det rimliga i detta formuleras möts man av beskedet att man är "snål" och en "bakåtsträvare".

Senast i raden att sucka över alla "snåljåpar" och att välkomna svenska folket till (sin bild av) "verkligheten" är Sportbladets Emil Karlsson som svänger sig med just dessa epitet i sitt försök att rättfärdiga en utförsäljning av de sista fragmenten av tillgänglig idrott genom att berätta för den enfaldiga massan hur "allt kostar nuförtiden - så även idrott".

De exempel som tas upp på det svenska folkets påstådda dubbelmoral säger väl mer om Emil Karlssons perspektiv än framstår som en träffsäker analys.

Jag blir ofta förvånad över hur folk i det här landet värderar sina pengar.

Samma personer som utan att blinka höjer hundra tusen kronor för att skrämma iväg konkurrenterna när de ska köpa en bostadsrätt gnäller över att lunchen på deras stamställe höjts med fem kronor.

Samma personer som sedan klipper ur rabattkuponger i tidningarna har inga som helst att problem att bränna tusen spänn för en kväll på krogen.

När det gäller sport i tv är det alltid ett jäkla gnäll från dessa människor.

Blotta tanken på att en landskamp i fotboll eller vilket stort mästerskap som helst borde gå på en kanal som är tillgänglig för alla är såklart ren stalinism.

Jag är naturligtvis plågsamt medveten om att om man så lägger ner melodifestivalen flera gånger om så skulle det troligen inte räcka för att matcha de priser som idag gäller på den hyper-kapitalistiska marknaden om sändningsrättigheter men vidhåller lik förbannat att det borde vara på det sättet att alla skulle kunna ha tillgång till det genom TV-licensen.

Som motargument mot dessa sosse-fasoner hänvisar Karlsson, vilket han knappast är ensam om, till att det i det gamla DDR-Sverige endast sändes en match i veckan från exempelvis England medan det i dagens fria och uppdaterade samhälle går att titta på fotboll mer eller mindre dygnet runt.

Förutsatt att man inte är en "snåljåp" förstås.

Nu när utbudet inte längre begränsats till Lars-Gunnar Björklund utan vi serveras världsvana kommentatorer och en skinande studio där alla inblandade kan uttala Wayne Rooney på perfekt cockney borde det således vara en enkel match att hosta upp några extra hundralappar - det är ju trots allt bara några påsar chips när allt kommer kring - och sluta drömma om ett Putte Kock-Sverige som aldrig kommer åter.

Dessutom finns det ju de som nu anser Public Service befriat från dessa pöbelns skådespel där tablån istället kan fokusera på lite finare program som brittiska deckare och "Skavlan".

Det finns något fult i att intressera sig för idrott om man lyssnar lite mellan raderna bland en del människor som suckande klagar över att vi har en "kultur- och idrotts!-minister", vilket jag också finner befängt - hon heter dessutom "Blubby" och är en idiot - men inte på grund av antagandet att idrott är en lägre stående form av aktivitet än till exempel teater.

Men jag vidhåller att det finns ett värde i att idrottsevenemang i så stor utsträckning som möjligt görs tillgängliga för så många som möjligt och detta dels utifrån ett demokratiperspektiv men också utifrån perspektivet att reklam gör sändningarna olidliga att titta på, precis som en film blir kvalitativt sämre av att ständigt avbrytas av dassiga slogans för tvättmedel. Och alternativet att sända i en "reklamfri" kanal som i gengäld kostar ännu mer att tillskansa sig är inte heller att föredra.

Men så är jag en snål jävel också utan förmåga att se den vackra valfriheten i att allting kostar.

Ständigt jagad av tid och pengar

2011-11-15T17:39:00.000+01:00

"Det är mycket på gång nu!" som Blondinbella brukar twittra på ett illa maskerat självgott sätt närhelst hon kommit på en ny idé hur man kan förpacka avföring och lura i folk att det är just detta de behöver.

Nyss hemkommen från två dagars skolresor med matsäck, galonisar och bus i bussen bara för att ha en hemtenta väntande att bli massakrerad tills på måndag och som om det inte vore nog med det så har jag exakt tio minuter på mig innan jag lovat bort mig till ett av alla dessa viktiga möten vi stressade karriärsmän ständigt jagas av.

Innan dess skulle jag också behöva duscha bort de värsta hudavlagringarna innan Anticimex i samförstånd med Insatsstyrkan gör kaffeved av dörren och sätter mig i karantän på obestämd tid.

Oh! Oh! Oh! Vad en liten CSN-mjölkare måste gnoooooo

Jag hatar egentligen att preventivt be om ursäkt för att aktiviteten kanske går ner här på Den Ömhet några dagar men eftersom jag samtidigt numera är en uppkopplad människa känner jag mig också tvingad att kanalisera ut minsta skitsak kring mitt obetydliga liv på detta myller av elektronisk information min mamma kallar (och uttalar) "Internét".

It's really that bad

2011-11-14T22:16:00.000+01:00

När jag i min ungdom hade Canal Plus - under de s k "Gyllene Åren" - såg jag ett antal filmer som etsat sig fast i min hjärna.

Jag vet vad ni tror att jag syftar på. Men icke!

Jag syftar faktiskt på faktumet att kanalerna ofta i flera månader kör samma sex-sju filmer hela tiden dagarna i ända. Så man ser tjugo minuter här, tjugo minuter där och tillslut inser man att man sett samma film om och om igen ett tiotal gånger utan att begripa vare sig hur det gick till eller vad det skulle vara bra för.

Så går en tid av ens liv och aldrig kommer den åter.

En av dessa är "100 Girls" från 2000. Det är rent objektivt världens sämsta film. Den är så förbannat jävla usel att jag blir uppriktigt irriterad bara jag tänker på den men för er, kära läsare, utsätter jag mig ändå för prövningen att - oombedd - recitera fanskapet.

Detta var i en tid då "American Pie"-serien stod i sin fulla blom och slösexistig snubbelhumor med hormonstinna, pubertala college-killar var precis vad marknaden och producenterna efterfrågade.

Spin-off:sen har sedan dess också varit oändliga eftersom det - chockerande nog - verkar tilldra sig ett visst intresse, från en icke-specificerad målgrupp, att finna krystade anledningar till att visa nakna tjejer hångla med varandra.

"100 Girls" har såklart alla de där inslagen. Men också en vilja att berätta något annat. Det finns en ambition bakom det hela och magplasket blir därför så mycket våldsammare.

Vi har Matt, protagonisten som förvisso framstår som mer sympatisk än sin gravt misogyna - och rasande överspelande - rumskamrat men som ändå lik förbannat är svår att skilja från en simpel stalker och fluktare.

Under ett strömavbrott blir han förförd av sina drömmars kvinna men ser aldrig hennes ansikte och den satans slinkan vägrar ge sig tillkänna. Matt börjar spionera och snoka (bland annat via inbrott i den kvinnliga baracken för att leta efter hennes trosor vilket såklart är ett helt normalt - för att inte säga lite sött - beteende) men tvingas tillslut ta sina kvinnliga vänner till hjälp. Den godhjärtade tjejen-i-rummet-bredvid, Den Manhaftiga (accentuerat genom att hon ibland besegrar Matt i spel) Pojkflickan samt Den Snygga Ouppnåeliga.

Av någon anledning har de inget bättre för sig än att å Matts vägnar begå integritetskränkande handlingar. Det börjar anas att drömkvinnan kanske kan vara den där tjejen med slampryktet som är tillsammans med den buffliga macho-typen men som innerst inne såklart är en ros på väg att spira genom törnbuskarna.

Om ni undrar vad som är den sämsta scenen i hela filmen så kommer den här:

Tillsammans med rumskamraten bestämmer sig Matt för att börja läsa "Women Studies" i syfte att lära sig mer om varelserna från Venus.

Men här anas det oråd direkt. Läraren har hår under armarna och använder komplicerade begrepp som "patriarkal struktur". Som Matt själv säger i en scen:

"It's a bad sign when you meet a girl who wears no make-up"

Som vaken tittare begriper man att det som skildras i denna scen där tjejerna sinsemellan diskuterar trivialiteter som varför det heter "his-story" och inte "her-story" är en sorts drift med hur fånigt det är med dessa feminister som hela tiden ska vara så tråkiga och teoretiska. För att det verkligen inte ska undgå ens de mest enfaldiga kompas det hela av löjlig musik.

Varför inte bara ta det chill och förundras över hur fantastisk världen är istället för att vara så arga hela tiden?

I slutet av filmen ställer sig Matt upp på lektionen och håller ett brandtal om hur farlig det är med "alla dessa ism-er" och att "den enda 'ism-' som borde finnas är 'humanism'".

Ett djärvt ställningstagande Matt delar med minst en berömd skidskytt.

Lyssna: Rätta mig om jag har fel: Björn Ferrys humanism

Klysch-o-metern har såklart redan gått sönder långt innan vi kommit så här långt in i filmen och man sneglar mot den där dunken med 98-oktanig bensin märkt "nödfall" vi väl alla håller på replångt avstånd från TV:n.

Då kan man såklart fråga sig varför jag tittar överhuvudtaget?

Därför att det är så här jag lever. On the edge.

Ses när vi råkas

2011-11-10T12:24:00.000+01:00

För att parafrasera Jonathan Unge om Uffe Larsson:

Det kom som en chock för oss alla. Hur kunde detta hända? Han var ju hälsan själv......

Jag åker bort några dagar och kan därför inte utlova några uppdateringar under tiden. De där satans stockholmarna har ju så slött bredband vet ni.

Under tiden ska jag begrunda ironin i att den post jag skrev igår angående distanslösa kändisbeef via sociala medier spreds, om inte för vinden så i alla fall via några av de inblandade vilket renderade mig några konstiga mail i inboxen.

Konflikträdd som jag är har jag försökt mig på en förklaring som en kommentar till posten. Den kan man läsa om vardagen ter sig obegriplig.

Tills jag återkommer (vilket bör bli senast måndag): Väl mött!

Av allmänt intresse

2011-11-09T14:47:00.000+01:00

Vi coola katter som "hänger med" genom våra Twitter-konton har i dagarna kunnat ta del av en synnerligen angelägen debatt.

Inte så angelägen om man ser till innehållet kanske men väl om man lyssnar till allvaret i tonen.

Bara folk inom media kan nämligen få varje petitess, varje obskyr liten obetydlig företeelse som på något sätt rör branschen att framstå som det gällde världssvälten genom att markera det som "#gate" och tala om "storm" närhelst Fredrik Virtanen trängt sig i baren på Riche.

Den senaste snackisen har handlat om publikationen "Nöjesguiden" vars senaste nummer gick under ett antirasistiskt tema. Ett behjärtansvärt projekt om det inte vore för en liten förlupen mening som fick "allmänheten" att rasa.

"Att bombarjackor och kängor numera bärs av hipsters istället för sieg heilande skinheads, vittnar egentligen bara om att rasismen har blivit mer rumsren."

En oskyldig mening med ganska uppenbar innebörd men författaren kände sig ändå tvungen att för säkerhetsskull göra ett förtydligande några dagar senare. Men det var för sent.

En person - radioprofilen - kände sig personligt utpekad. Någon annan höll med. En tredje var otrevlig på twitter. En fjärde like:ade inte en femtes nya profilbild (typ).

När ingen förklaring kom och tonen blev allt mer aggressiv tog Radioprofilen steget ut till full narcissism och lät hela sitt radioprogram handla om vilka as Nöjesguiden varit mot Radioprofilen. För att backa upp bjöds en "oberoende PR-konsult" in som - märkligt nog - höll med Radioprofilen fullt ut och underströk vilka korkade jävla idioter Nöjesguiden var.

Alltihop illa förklätt till allmänintresse genom att kalla det en diskussion kring "hur media bemöter kritik".

Ärligt talat. Jag är den siste att anmärka på att folk ägnar sig åt trivialiteter men när de som gör det har tillgång till en rejäl megafon - och dessutom inte tvekar inför att använda den - är det lätt att det uppstår en viss komik.

Samt en känsla av förundran inför en verklighetsuppfattning man som utomstående på intet sätt kan relatera till.

Mina herrar som räknar profiter

2011-11-08T09:21:00.000+01:00

Jag gillar att bli påmind om varför jag är irriterad. Denna gång är det Aftonbladet Kultur som ska ha tack.

Även innan IT-gurun Steve Jobs hastigt och mindre lustigt för hans närstående gick och dog - note to self: cancer botas chockerande nog inte bäst med örter och healing! - hade hans trogna följe av lärjungar och media-nissar sedan länge angett ett tonläge värdigt Livets Ords om Jesus.

För det var ju just var han var om man får tro de riktigt inbitna. En barfota messiasgestalt som spred hopp och förtröstan inom världens medelklass. Av apostlarna Fredrik & Filip nyligen utnämnd till "00-talets viktigaste person" vilket säger en del om vilket generande ankdamsperspektiv skenande hybris kan orsaka.

För ärligt talat.

Vari ligger det speciella med Steve Jobs? Att borgare dyrkar kapitalister är ju inget nytt utan det gäller ju även Gyllenhammar, Wallenberg, Kamprad och andra krämare som inte ens orkar hymla med att de är småsinta girigbukar.

Men att även folk till "vänster" - alltså miljöpartister och reformister - sluter upp i hyllningskören och till och med anammar samma retorik - "innovatör!", "visionär!", "renässansman! " - övergår den här Grin-Ollens förstånd.

Steve Jobs var säkert en fena på många saker - exempelvis på att sno andras idéer och sedan konkurrera ut dem med hjälp av slipade jurister - men lik förbannat en exploatör som - hur mycket hans blinda fårafölje än hävdar motsatsen - gjort sin förmögenhet på andras arbete.

Ett arbete som uppenbarligen är ett helvete för de som tvingas utföra det.

Med det inte sagt att Jobs var värre än någon annan eller att man är ett svin om man svänger sig med Apple-produkter. Vi är alla hycklare. Själv sitter jag här och skriver detta i en synnerligen billig - och illasittande - tröja från H&M som det står "Made in Taiwan" på.

Men jag har i alla fall inte idolportätt på Stefan Persson på väggen.

Born in sin - come on in

2011-11-07T09:45:00.001+01:00

Stephen King fick väl någon sorts upprättelse även i halv-creddiga kretsar när det framgick att det var hans historier som låg till grund för såväl "The Shawshank redemption" som "The Green Mile".

Annars är han såklart mest associerad med en herrans massa skräcknoveller om hemsökta hus ,mordlystna fäder, hundar, maskiner, bilar och barn. Samt tyvärr också en uppsjö halv- eller heldassiga filmatiseringar av dessa.

När Stanley Kubrick tog sig an Kings kanske mest kända verk, "The Shining" vilket både publiken och tyckarna gillade satt King själv och surade - även om han säkert kände sig i alla fall lite tillfreds över royaltyn - eftersom regissören använt sin konstärliga frihet till att ändra några - enligt King tydligen vitala - detaljer som exempelvis att Jach Nicholson går loss med en yxa istället för som i boken, en krocketklubba.

I mitten av 90-talet gjorde King tillslut en egen version som var såväl längre som mer trogen den ursprungliga historien, ett ambitiöst projekt som tyvärr går i stöpet eftersom en uppenbart störd castare gav huvudrollen som den synska sonen till en - även med amerikanska barnskådespelarmått - urusel (och konstant dreglande) pojk.

Livsverket är hursomhelst imponerande.

Debutromanen "Carrie" slängde den unga King i soptunnan efter att inte ha fått resultatet dit han ville. Hans fru plockade upp det, läste igenom och övertalade honom att skriva klart.

Romanen blev en framgång och sedan dess har han varit mer eller mindre maniskt produktiv, ofta med flera boksläpp per år. De sista decenniet har fokus legat på sitt magnum opus - serien "Dark Tower" med karaktärer, platser och händelser som löpt genom den övriga produktionen. Långfilmer lär vara påväg.

King har också gett ut uppmärksammade skrifter om skrivande. Om hur han självmedvetet aldrig sett sig som någon större mästare av ord eller naturbegåvning utan en - vad man inom idrott brukar kalla för - träningsprodukt.

Timmar och åter timmar av skrivande varje dag har gjort honom till det han är. Ingen har påstått att det rör sig om något nyskapande språk eller snitsiga formuleringar utan ett inövat och väl beprövat koncept - att kunna skapa spänning.

Med andra ord sånt som förståsigpåarna brukar beteckna som "fulkultur".

Men bakom monstren ryms de återkommande funderingar kring människans natur som ibland tenderar skalas bort när det ska till att göra film av någon av novellerna, men som framträder desto tydligare i de längre miniserierna.

"The Mist", som förvisso "bara" är knappa två timmar, tar sin början i ett klassiskt potentiellt apokalyptiskt scenario där instängda människor hotas av en gigantisk, övermäktig fara och med ingen annan hjälp än den de kan ge varandra.

Det tar bara ett drygt dygn innan den galna damen med den gammeltestamentala världsåskådningen värvat ett stort antal medlemmar som börjat kräva blodsoffer och vråla domedagsprofetior alltmedan de som fortfarande har förståndet kvar diskuterar huruvida detta är att beteckna som urtillståndet eller inte när människan upplever sig hotad - där svaret de verkar komma fram till är "ja".

Denna Hobbesianska "Allas krig mot alla"-synen återkommer i flera andra verk men oftast med tendenser till andra slutsatser.

I "The Stand" - som översättaren från helvetet gav titeln "Pestens Tid" - sluter de goda krafterna sig samman för att istället kollektivt hjälpas åt i en postapokalyptisk värld. Inbördeshjälp.

Liknande scenarion ställs karaktärerna i "The Langoliers" inför, vilket är en riktigt spännande välgjord filmatisering framtill den sista halvtimmen då det hela raseras när några uselt animerade hårbollar dyker upp och äter upp en flygplats.

Allra bäst skulle jag säga att "Storm of the Century" från 1999 är.

Denna gjordes direkt för TV och har alltså inte getts ut i bokform.

Som sig bör när det kommer till Stephen King är historien förlagd till ett litet samhälle, i detta fall en ö, i Maine som gör sig redo för en annalkande storm.

Samma dag som människorna gör sig redo att söka skydd i byns Rådhus mördas en äldre dam. Gärningsmannen, som ingen tidigare har sett, grips på plats, där han förklarar att om invånarna i byn bara ger honom det han vill ha så lovar han att försvinna. Om inte så kommer tillslut alla att dö.

Men det han vill ha är det mest otänkbara invånarna kan föreställa sig och historien handlar om just vilka uppoffringar man egentligen kan göra utan att ändå förlora allt.

Det är den yttersta av alla moraliska dilemman folket måste ta ställning till, inom en ramberättelse i form av en klassisk spökhistoria med demoner och mytologi hämtad direkt ur gamla testamentet.

Ett format så gått som något som bevisar att man inte nödvändigtvis måste diskutera de stora frågorna genom att låta två förstoppade farbröder tala riktigt långsamt från en överdimensionerad scen.

Typpiköll svidisch

2011-11-06T14:48:00.000+01:00

Det är något Jan Guillouskt över Johan Croneman.

Oftast går man omkring och irriterar sig över människan och ser blott en bitter gammal gubbtjuv - vem är inte det förresten? - med tröttkonservativa åsikter och självdistans som det anstår en krönikör på DN Kultur.

Men när man ibland råkar dela en åsikt infinner sig en tillfredsställande känsla av överlägsenhet.

Lite som att tryggt stå bakom ryggen när de svidande omdömena haglar, peka finger och nöjt fylla i med några "Just det!" och "Där fick du!".

Jag ska villigt erkänna att jag därför i några dagars tid regelbundet gått in på DN.se med hopp om att giftpilarna skulle riktas mot SVT:s nya Anders Lundin-satsning "Allt för Sverige".

Mycket riktigt.

Programmets idé är alltså att låta ett antal amerikaner med svenska rötter, återigen med Anders Lundin som guide, lära sig allt om sina förfäders fosterland.

Skadeglad satte jag mig skönt till ro med en kopp rykande het äggtoddy för att se Lundin på knackig engelska snacka lite utvandring med överexalterade jänkare bara för att sätta den första skorpan i halsen redan efter tjugo sekunder.

"För det här", säger Anders "är en tävling!"

En tävling alltså. Där priset är att få träffa sin släkt.

Efter att först bara låta detta bisarra faktum sjunka in och känna hur det liksom vänder sig i magen är det dags att stålsätta sig inför resten av upplägget.

För precis allt är förljuget, tillgjort och fånigt. Gruppen knallar runt i pittoreska rikemansidyllen Torekov och förtjusas över hur vackert "Sverige" är - hela tiden med det underförstådda budskapet att amerikaner är som små historielösa barn utan förmåga att relatera till någonting äldre än ett Sega Mega Drive.

Tävlingsmomenten besegras endast i töntighet av Anders Lundins "skola" i "svenskhet". Ursäkta alla citationstecken men här går liksom tönt-o-metern i topp.

Det är kombinationen av schablonerna - "Svenskar tackar för allt", "Landet Lagom!", "Svenskar är stela", "Jante!" - och hur ogenerat nöjd Anders ser ut när han till knasig musik får undervisa det vetgiriga utlänningarna om vad som är "typiskt svenskt".

Han tycker verkligen det hela är finurligt. Eller så låtsas han bara och tänker istället på det där sköna licensfinansierade gaget han förhandlat sig till i utbyte mot blod, svett, tårar och värdighet.

"Just det!" ropar jag bakom ryggen på Croneman:

Är vi inte innerligt trötta på ”landet mellanmjölk” och ”landet brunsås” och allt annat förfalskat och påhittat om vad vi gör och säger som svenskar. Så fort någon börjar prata om något som är ”typiskt svenskt” försöker jag peta in ett par öronproppar eller omedelbart lämna platsen.

Anders Lundin sade att det var typiskt för svensken att alltid säga tack för allting, och hela tiden, och det berodde på den svenska grundviljan att vara oberoende. Hela nationalkaraktären strävade mot detta ”oberoende”, behövde vi fixa något hemma så anlitade vi aldrig en snickare, vi gjorde allting själva. Det finns rent av inga snickare i Sverige.

Typpiköll svidisch.

För ärligt talat.

De där spaningarna var inte speciellt fräscha ens när Fredrik Lindström lanserade dem med en akademisk touch. De är trista, uttjatade och vädjar till minsta gemensamma nämnaren.

Ack, varför är det ingen som - likt Bonnier med Croneman - vill ge mig en penny för mina tankar?

Come friendly bombs and fall on Lund

2011-11-05T17:23:00.000+01:00

På Stortorget står teknologernas blåsorkester. De spelar käck umpa-umpa iförda tokiga overaller och ännu tokigare hattar - jag har just sett en man spruta sin fagott full av saliv med en svamp på huvudet! - och i "takt" med musiken rör de sig i ett besynnerligt och tokroligt mönster för att liksom understryka att det här, gott folk, är ett verk av några riktigt kliniskt vansinniga dårar.

Som om detta inte vore nog för en bakfull själ som just vandrat igenom byn till biblioteket med en tung kasse böcker att återlämna bara för att upptäcka att det tydligen är röd dag idag och därmed bara till att bära hem kassen igen så är det dessutom ikväll dags för årets stora happening för stadens brats - den så kallade "GA-balen" som arrangeras av en av stadens nationer. En bal till minne av Gustav II Adolf.

På kooperativet där jag köper mitt bröd hamnade jag bredvid ett sällskap ynglingar med mycket flott i håret, prydligt uppklädda i flådiga kostymer och bringan täckt av medaljer och band och jag vet inte vad. Den ena kallade den andra för "gubben" och beklagade sig över att inte hunnit putsa upp sina lackskor ordentligt.

Jag ska reda ut lite i grekiskan för er som är utsocknes ifrån.

I Lund, till skillnad från alla andra platser på jorden, anses det inte störtlöjligt att arrangera en bal till minnet av en gammal imperialist i pipskägg och författa fiktiva inbjudningar i stil med:

Låt denna fest vara en påminnelse om vårt folks storhet, våra kvinnors skönhet och våra hjältars mod och låtom oss fira den med våra tillresta vänner från när och fjärran.

I fredens tecken, Eder Hjältekonung
Gustav II Adolf, Lejonet från Norden

Lighversionen av en studentbal kallas "sittning".

En sittning har formen av en middag med lustiga inslag och gärna ett tema för utklädning. Till skillnad från en vanlig middag får man dock sällan chans att äta någonting eftersom de lustiga inslagen - snapsvisor (gärna stående på stolarna) och krystade tal - hela tiden avbryter.

Jag har varit på två sittningar i mitt liv.

Vid första tillfället var jag helt ny i stan och blev itutat att det var ett major no-no att inte vara med på sittningar. När den stora dagen kom informerades jag om att min grupp skulle träffas för att gemensamt klä ut oss. Tillsammans med mitt sällskap avböjde jag och tänkte att det där väl på sin höjd handlade om en lösnäsa och ett par knäppa glajjer. När vi kom dit i våra vanliga paltor möttes vi av ett gäng i bara underkläder, kroppsmålade i brunt.

Under middagen fick jag aggressiva frågor från en jättekrabba varför jag inte var utklädd. Strax efter desserten lämnade jag och mitt sällskap tillställningen och gick hem förbryllade.

Andra tillfället var helt nyligen. Tillsammans med min kamrat hade vi blivit inbjudna av en synnerligen trevlig prick till att uppträda på en sittning. Eftersom där ingick mat tackade vi också ja till erbjudandet att sitta med under middagen innan vi gick på.

Det var trevligt att spela och flera sympatiska människor men inramningen gjorde oss båda en smula märkliga till mods. Till lokalen tågade ett stort sällskap på rad, ledda av två fanbärare (!) med nationernas symboler iförda frack och vita handskar. Flaggorna hängdes sedan upp på väggen under middagen medan sångerna och talen avlöste varandra. Ordet "sekt" fladdrade osökt förbi. Prefixet "knäpp-" likaså.

Med risk för att låta som en snarstucken sate som inte kan unna landets blivande viktigaste hjärnor lite borgerliga nöjen medan de förkovrar sig muttrar jag ändå när jag vankar genom staden den femte november.

"It isn't fit for humans now"

Himmelen har skänkt dom alibi

2011-11-04T17:27:00.000+01:00

Andra säsongen av "Grotesco" blev som bekant en stor succé, inte minst tack vare paradnumret "Bögarnas fel" som också framfördes på "Allsång på Skansen" i samband med Pride-veckan.

Med begåvade karaktärsskådespelare som Henrik Dorsin och inte minst Emma Molin, ett starkt koppel om Per Anderssons strupe för att hålla ordvitsandet på en acceptabel nivå samt ett potpurri av ironi, parodi och galghumor med avtryck inom såväl den studentikosa kulturen som i det som fiiiiiinare människor kallar "buskis" går det - om man får tro vissa användare på YouTube - att dra paralleller till Monthy Python.

Visst finns det uppenbara likheter i "Bögarnas fel" - och även smash-hiten från första säsongen "Du ska inte runka bulle" - med "Every Sperm is Sacred".

De är lustfyllda sånger om den ofta märkliga - och lika ofta sneda - synen på kroppens olika funktioner och människors intresse för att utforska dessa våra klerikala vänner lagt rabarber på.

En moralism som samma personer också brukar ha vissa svårigheter att förklara bakgrunden till. I alla fall på ett sätt som vanl....*hmm* sekulära människor begriper.

Men jag vill framhäva en annan som jag ser det tydlig inspirationskälla.

Nämligen Galenskaparna & After Shaves gospelnummer "Himmelen har skänkt oss alibi" ur Yuppie-parodin "Hajen som visste för mycket" från 1989.

Några rader häri sammanfattar mycket exakt min största antipati till allt vad religion heter.

Högt heliga munkar vår värld är så ful
Sant, broder sant!
Högt heliga munkar vår värld är så ful
Sant, broder sant!
Högt heliga munkar beror det på oss?
Nej, broder nej!
Högt heliga munkar beror det på oss?
Nej, broder nej!

Himmelen har skänkt oss - alibi!
Himmelen har skänkt oss - alibi!
Himmelen har skänkt oss - alibi!
Herre Gud!

(...)

Vi skall icke lastas - Vi har alibi!
Vi skall icke lastas - Vi har alibi!
Vi skall icke lastas - Vi har alibi!
Herre Gud!

Det är den kristna självgodheten jag är ute efter. Idén om att ha funnit en större sanning som ska innebära frälsning och salighet medan syndarna därute vankar i vemod och förvirring och lever sina liv i ogudaktighet.

Framförallt idén om att man genom att sjunga falskt och ha på sig konstiga kläder drar sitt strå till stacken i det kollektiva ansvaret att verka för en bättre, jämlikare och tolerantare värld.

För några år sedan såg jag den prisbelönta dokumentären "Nunnan".

Filmen följer en djupt troende katolsk familj där en av döttrarna, Marta, vid 19 års ålder väljer att bli nunna inom Karmelitorden, en mycket strikt order där medlemmar förbinder sig att leva resten av lite i asket, utan tillhörigheter eller möjligheter att lämna klostret annat än vid akuta läkarbesök. Dagarna ägnas åt bön.

Systrarna ber "för världen".

Det kan vid första anblicken tyckas sympatiskt men jag blev omedelbart oerhört provocerad. Vadå "be för världen" och "be för fred"?

Genom att gömma undan sig i ett kloster och således isolera sig från omvärlden menade de alltså att de i själva verket tog sitt ansvar för att göra planeten till en bättre plats?

I min bok är det själva motsatsen till att verkligen göra någonting.

När du ser att världen inte är så särskilt skön
Vänder du blott ryggen till och ber en liten bön
Då tvättas rent ditt samvete och hängs på ständig tork
Du blir ren och lätt som var du gjord av kork.

En sådan hållning kan såklart lätt uppfattas som en arrogant sådan. Det är inget snack om att Marta verkligen gör ett genuint och sympatiskt intryck och verkligen är dedikerad till det hon ser som sitt heliga kall.

En delförklaring till min reaktion är såklart också min oförmåga att relatera till att en 19-åring - som i min värld borde blanda fulgroggar och diskutera "Idol" - känner sig manad till att leva resten av sitt liv i ett kallt, knäpptyst stenhus tillsammans med sjukt gamla och religiösa tanter.

Jag tror nog att det hela är välmenande och betackar mig verkligen för sålla mig till samma sida och göra anspråk på att sitta inne med någon som helst sanning kring hur man bäst bör gå tillväga för att verka solidariskt.

Men fortfarande klingar Knut Agnreds klämkäcka västgötska klar inom mig.

Vad kan vi göra när världen står i brand?
Vad kan vi göra när världen står i brand?
Vad kan vi göra när världen står i brand?
Vad kan vi göra när världen står i brand?

Jo, vi kan blunda och gömma huvudet i sand
Vi har alibi! Vi har alibi!
Så, vi kan blunda och gömma huvudet i sand
För himmelen har skänkt oss alibi!

Nu var det klippt!

2011-11-03T12:46:00.000+01:00

I hundra år, 1911-2011, förvaltade Biografbyrån i Sverige det ädla uppdraget att förhandstitta och bedöma all film tänkt för svenska biografer för att därefter klippa bort de delar de ansåg att pöbeln inte var kapabla att hantera. Det kunde röra sig om fult språk, subversiva element men framförallt våld och - givetvis - sex.

När Vilgot Sjöman och Ingemar Bergman plötsligt hade fräckheten att sätta sig på tvären mot dessa ingrepp i deras konst och de klippsugna tjänstemännen fick stilla sig ett ögonblick (eftersom Bergman och hans knähund stod snäppet över Gud Fader) och Sjömans "Tabu" släpptes igenom innehållande ett antal - även efter dagens måttstock - uppseendeväckande scener (exempelvis Lena Nymans kärleksakt med en schäfer) fick chockvågorna sådana effekter att ett gäng fromma moralens väktare gick samman och bildade Kristdemokraterna.

Censur av konstnärers verk var liksom en sådan självklarhet att det fanns dom som såg det som deras demokratiska rättighet.

Rapporten som föranledde avskaffandet av filmcensuren - återigen: 2011! - har den sexiga titeln "Avskaffandet av filmcensuren för vuxna".

Med tillägget: "Men förstärkt skydd mot barn och unga mot skadlig mediapåverkan"

För våra små måste fortsättningsvis såklart skyddas.

Denna - säkert välmenande - moralpanik har nu resulterat i att den fjärde filmen i "Twilight"-serien fått åldergränsen femton år istället för elva som de tre första, något som gett ramaskri bland indignerade minderåriga.

Jag har noll koll på Twilight. Det är, har jag förstått, något med vampyrer som är kära men inte ligger med varandra eftersom författaren har en tveksam högerkristen agenda och så någon varulv som förvandlas till en snygg kille ibland.

Dessutom har jag alltid haft svårt att förstå barns prioriteringar. En ung kamrat till mig förkunnande nyligen på Facebook att hon kramat Robert Pattinson och därför nu "kunde dö", vilket jag tycker är att överdriva.

Och när jag, i all välmening, erbjudit mig att köpa ut öl och cigaretter till skolbal och avslutningsfester till mina minderåriga teaterkompisar har de tackat nej trots att jag pedagogiskt och med erfarenhet förklarat att det är töntigt att neka och att de riskerar/förtjänar att bli retade för det.

När jag kommit till hur borgarnas moralism i att förneka folket sinneshöjande njutningsmedel är en del av en förtryckarmekanism har de till och med vänt på klacken och gått!

Men jag förstår bedrövelsen.

Det är helt enkelt ett jävla sätt att efter tre delar plötsligt ändra åldergränsen, en gräns som dessutom är "absolut" och således inte gör undantag för om man går i vuxet sällskap som det fungerar vid lägre gränser. De som inte har åldern inne får helt enkelt se till att ladda ner istället - vilket jag starkt uppviglar till att göra.

Jag känner också en antipati mot hur de besvikna unga som vänt sig mot detta bemöts. I SVT:s skrika-högst-program "Debatt", var för en gång skull Maria Abrahamsson och Stig-Björn Ljunggren någon annanstans ("Kvällsöppet"?) och en representant från Mediarådet fick möjlighet att motivera sitt omdöme, något hon gjorde i en trist översittarton, vilket representativt är för klåfingriga byråkrater med förkärlek för att domdera och reglera.

En ton som förövrigt tenderar prägla diskussioner överlag som rör barn- och ungdomskultur där vuxna lägger huvudena på sned, ler i mjugg, talar över huvudet och trivialiserar och talar om vikten "av att förstå sammanhang".

Det sämsta av två världar - moralpanik och kulturfientlighet - förenas i en illaluktande sörja och givetvis dyker där också upp en forskare som jämför våldsinslag på film med cigaretter.

I debatten kan också skönjas en särskild syn på vad unga tjejer anses klara och hur dessa sköra varelser bäst ska skyddas.

Alltså med en fast, vakande faderlig hand.

Vid min laptop satte jag mig ner och sket

2011-11-02T12:32:00.001+01:00

Liv Strömquists karaktärsmord på Paulo Coelho hör till ett av de mest lustfyllda jag vet.

Till klämmig melodi sjunger hon angående det flagrant återkommande - och så klart fullt realistiska - ~~önskedrömmandet~~ temat i författarens böcker att en ung, sexig, gärna exotisk kvinna drivs av en längtan att ligga med en gammal gubbe.

Maria är en tjej som är het - hon utforskar sin sexualitet
Chantal är snygg från tå till topp - hon gillar att utforska sin kropp
Detta har en man, som är sextiotvå - alltså Paulo Coelho hittat på!

Som 16-åring läste jag, som alla andra, "Alkemisten" och minns det som att jag gillade den så jag fortsatte att köpa böcker av den brasilianske författaren.

"Vid floden piedra satte jag mig ner och grät", "Zahiren", "Veronika bestämmer sig för att dö". Jag sa till folk att jag tyckte Paolo Coelho var jättebra.

"Vilket språk", sa jag. "Åh så insiktsfullt om den fragila tillvaron han diktar", fortsatte jag i takt med rödvinet och kände mig som Horace.

Ändå var det något som skavde som en hemorojder på väg att brisera.

Ett obehag som växte genom åren när jag läste. Detta nådde sin kulmen mitt under "Häxan från Portobello" då det plötsligt gick upp för mig att jag - och alla andra - blivit lurade.

Den påstådda romantiken var blott simpel gubbsjuka.

De så kallade livsvisdomarna enbart tröttsamt flum för alla som inte heter Agneta Sjödin.

Det vackra språket - omhuldat av litterära digniteter som bl a Julia Roberts - en chimär konstruerad av osammanhängande klichéer (jfr Ranelid).

Kort sagt - Gubbfan suger!

Jag la ifrån mig boken och såg mig aldrig om igen, fast övertygad om att det sista den här världen behöver är äldre män som skriver fluktar-skildringar och dessutom premieras för det av förvirrade undersåtar under tillgjorda former.

Ack, hur jag önskar att fler hade kommit till samma insikt.

Anfäkta och anamma!

2011-11-01T18:37:00.001+01:00

Mitt förhållande till Tintin är ambivalent. Den som vill veta mer kan klicka här. Den som är helt flängd i bollen kan även klicka här och därmed läsa samma inlägg igen, med mikroskopiska modifieringar, ett kursiverat "förord" och dessutom, som lök på laxen, publicerat på en helt annan dag!

Jag skrockar åt underfundigheter i Asterix, jag lever mig in i Don Rosas spännande och karaktäristiska epos "Joakims Liv". Jag bedyrar min kärlek till Calvin & Hobbes närhelst tillfälle ges och norpar alltid med mig minst ett par Fantomen om mina vägar råkar korsa en loppmarknad.

Kort sagt läser jag en herrans massa serier som enligt somliga hör barndomen till och detta dessutom på bekostnad av den där litteraturen jag egentligen erhåller studiemedel för att förkovra mig i.

Men den rättrådiga och lite präktiga belgiska journalisten med sin knasiga hund har jag aldrig fått för mig att läsa om efter jag fyllde elva. Inte för att jag inte gillade historierna. Jag älskade såväl albumen som kassetterna och den tecknade serien med Tomas Bolmes oförglömliga, spruckna röst när han ropade "Milou!".

Det var där jag lärde mig vad opium var. Och koks. Och kloroform. Samt hur klarsynt man blir av att dricka whiskey när man behöver minnas var en skatt ligger begravd.

Men någonstans fick jag för mig att det där förlorade sin charm med åldern och såg ingen poäng i att någonsin kolla upp serien igen.

Så igår tog jag mig för att se den omsusade filmen som just haft premiär med Steven Spielberg och Peter Jackson bakom rodret samt Daniel Craig som den ondskefulla ättlingen till självaste Rackham den röde.

Det var faktiskt riktigt kul. Recensenter må gnälla på märkligt proportionerade näsor (DN) och att filmens Tintin knappast är porträttlik Hergés - däremot är han precis lika slätstruken i karaktären som vanligt - men det är spännande, fartfyllt och roligt.

Istället för att spela moralens väktare i händerna eller försöka kränga in filmen till småttingpubliken genom en lägre åldersgräns - den är faktiskt satt från elva år i Sverige - brassas det på med skottlossning, biljakter, fäktning och en hejdlöst "svärande" och supandes Kapten Haddock - och denna gång är det inget snack om att det är whiskey som förtärs och inte "kalasmust", som det hette i de tidiga svenska översättningarna.

Oron för att låta denna europeiska klenod förvaltas av en amerikan och en nyzeeländare visade sig vara överdriven. Visst heter den trofasta hunden plötsligt "Snowy" och de klantiga detektiverna "Thomson & Thompson" men den som på allvar reagerar över att Haddock pratar skotska kan ju inte vara av kvinna född.

Något som däremot är intakt från albumen är avsaknaden av just kvinnor.

Tintin, Haddock, Kalkyl och de andra lever i ett mansseparatistiskt universum likt Milnes Sjumilaskog, enbart störda i sin miljö av den då och då återkommande operadivan Bianca Castafiore (som i filmen dyker upp efter en dryg timme för att snabbt försvinna igen).

Ett bedrövligt genusperspektiv är förvisso inget Hergé var ensam om på sin tid och dessvärre knappast heller Spielberg idag men en sak som slår en om man tänker på det är att filmen faktiskt, med några få undantag, är kliniskt befriad från kvinnlig representation. Varenda liten bi- och bakgrundsfigur verkar vara en liten herre.

Jag vet inte vad jag ska säga mer om det än att det är märkligt.

Till trots positivt överraskad får det ändå bli hela fyra svartmuskiga smugglare av misstänkt nordafrikansk ursprung av fem möjliga den här gången. Det är han värd, Tintin.

Ytterligare reflektioner?

Tro det eller ej men jag ser faktiskt ännu löjligare ut än vanligt med 3D-glasögonen över de vanliga glojärnen. Vem hade kunnat gissa det?

Det är synd om människorna

2011-10-31T15:52:00.000+01:00

Särskilt synd tycker jag om de som den hårda vägen fått vetskap om att siare, spågummor, astrologer, healare, naturmedicinare och andra charlataner - chockerande nog - inte alltid är att lita på.

Extra särskilt synd tycker jag om de som känner sig manade att berätta om dessa erfarenheter i media, poserande i den klassiska "Dagens Lokaltidningsbesvikelse"-posen.

För ärligt talat. En talgoxe med hjärnblödning skulle kunna räkna ut att det inte är någon vidare bra idé att betala människor som kallar sig Marcos Von Ring, Berthold Von Graatz och Carolina Maria Gambia för "tjänster" som "talismaner, ljus, skyddsänglar och horoskop" via korrespondens.

Man skulle till och med kunna kalla det spritt språngande vansinnigt att frivilligt betala riktiga pengar för lite hokus-pokus och mumbo-jumbo av någon som kallar sig Patrick Guérin och som av bilden att döma måste vara Jan Stenbecks okände tvillingbror och av informationen att döma av samma skrot och korn med samma riktlinjer vad det gäller moral och anständighet som de numera avlidne mediamogulen.

Det handlar inte om att gotta sig i andras olycka. I alla fall inte bara. Det handlar också om äkta medlidande.

Samt en gnutta beska av hyckleri där man läser denna - på goda grunder - insinuanta och raljanta artikel i samma blaska som glatt prånglar ut horoskop - givetvis i den för kvinnor avsedda "Wendela" eftersom vi ju alla vet att det är omåttligt poppis bland kvinnor att grubbla över kosmos inverkan på kärlekslivet - skrivna av "professionella astrologer" och horder av pseudovetenskapliga och allmänt bedrövliga "självhjälps"-artiklar.

Den amerikanske kulturmarxisten

2011-10-29T17:56:00.000+02:00

Det var så sant. Sent omsider har jag tagit för mig och läst Nevin Martells "Looking for Calvin & Hobbes: The unconventional story of Bill Watterson and his revolutionary comic strip".

(Vad är det med dessa jänkare och deras förkärlek för fläskiga förtydliganden i titlarna? Är det Ricky Bruchs memoarer som får stå som mall eller?)

Mitt förhållande till serien om Kalle & Hobbe, som de ju heter på svenska, har avhandlats här. Nevin Martells förhållande, för att inte säga besatthet, av seriens upphovsman har formen av en biografi över Bill Watterson som löper parallellt med Martells eget sökande efter den skygge tecknaren.

För Watterson är verkligen skydd. Inte heller har han på något sätt velat delta i projektet. Watterson är liksom inte mediaskygg eller privat som exempelvis Lasse Winnerbäck - som ju ständigt gör intervjuer om hur han egentligen inte gör intervjuer - eller Agneta Fältskog.

1995 gav han ut sin sista serie. En längre "Sunday special" i färg där Calvin & Hobbes pulserar i den vitaste snön med kälken då Hobbes säger "It's like having a white sheet of paper to draw on" innan vännerna försvinner ner från backen till konstaterandet "It's a magical world - Let's go exploring".

Den som grubblar kring huruvida detta ska tolkas metaforiskt eller ej kan nog vara rätt så säker på att svaret är positivt. Till stripen bifogades ett kort meddelande:

Dear Reader:

I will be stopping Calvin and Hobbes at the end of the year. This was not a recent or an easy decision, and I leave with some sadness. My interests have shifted, however, and I believe I've done what I can do within the constraints of daily deadlines and small panels. I am eager to work at a more thoughtful pace, with fewer artistic compromises. I have not yet decided on future projects, but my relationship with Universal Press Syndicate will continue.

That so many newspapers would carry Calvin and Hobbes is an honor I'll long be proud of, and I've greatly appreciated your support and indulgence over the last decade. Drawing this comic strip has been a privilege and a pleasure, and I thank you for giving me the opportunity.

Sincerely,
Bill Watterson

Sedan försvann han. I dess rätta bemärkelse. När Nevin Martell försöker finna honom är det ingen som kan hjälpa till. Några gamla klasskamrater, en och annan bokhandlare där Watterson gjort någon signering försöker men ingen som står eller stod honom närmare än så vill eller kan uttala sig. Vissa påstår att hans använder alias för att inte kunna spåras.

Ett mysterium alltid även om jag inte kan bestämma mig för hur fascinerande jag verkligen tycker det är.

Människor som är privata, hemlighetsfulla och beter sig allmänt gåtfullt är ofta lockande men Watterson är mer än så. Han är tråkig på riktigt - något han själv alltid hävdat som argument till varför han inte ställer upp på någonting.

Martells ihärdiga försök att lokalisera honom kan ses som både just ihärdiga och driftiga men också blott som respektlösa och integritetskränkande. Watterson odlar ingen myt om sig själv. Han vill verkligen vara ifred.

Men Wattersons syn på den bransch han ändå verkade inom i ett decennium, som också träder fram i boken är i sådana fall mer intressant.

Framförallt eftersom vi här talar om månglarnas Mekka, Förenta Staterna, där kollegorna Charles Schulz (Snobben) och Jim Davis (Katten Gustaf) tjänade multum på animationer, reklam och krimskrams - i Schulz fall i alla fall till viss del och i Davis fall i sådan ogenerad omfattning att Walt Disney framstår som en socialist i jämförelse - medan den gode Bill vägrade alla former av licensiering av sin skapelse.

Påtryckningar saknades inte. Tillverkare av sockerstinna och kemikaliedrypande flingor ville såklart ha Calvins smackande uppsyn på sina paket. Självaste Steven Spielberg ringde och ville tillskansa sig rättigheterna till en animerad långfilm.

En reklamare som framträder i boken försökte - i sin förtvivlan över att inte kunna krama ur precis all kortsiktig profit från ha-giriga småttingar - till och med få det till att Watterson konsekventa avog mot marknadskrafterna var ett själviskt beteende eftersom det fanns små barn därute som så gärna ville ha ett litet kramdjur i formen av Hobbes.

Watterson försökte förklara att hans serie var hans konstverk och inte en produkt vilken som helst. För blodtörstiga corporate cats var detta så klart rena grekiskan.

Idag finns där heller inga t-shirts, termosar eller flingpaket med Calvin & Hobbes på och gör det det så är de olagliga. Det finns några kassa hemmagjorda animationer som cirkulerar, några dito bilder på Calvin när han pissar på saker samt mer eller mindre välgjorda spin-offs och parodier - som exempelvis denna från "Robot Chicken".

Ädelt kan man tycka. Något som Watterson även ansåg själv och gjorde klart vid ett av de få tillfällen han visat sig någorlunda offentligt.

När han var mitt uppe i sin egen framgångssaga övertalades han vid ett tillfälle att hålla ett tal i samband med en gala där stora delar av eliten bland de amerikanska serietecknarna satt i publiken.

Watterson tog tillfället i akt och gick till hett angrep mot såväl branschsyndikaten, som han menade hela tiden sökte nya sätt att exploatera tecknarnas skapelser, som tecknarna själva som tillät sig sälja sina skapelser till reklam och annat Watterson ogillade.

Flera personer kände sig utpekade och angripna - vilket säkerligen var både avsiktligt och motiverat - och Watterson som redan var ansedd som något av en kuf blev inte heller inbjuden att tala igen.

Istället drog han sig tillbaka. Med stoltheten och - till branschens stora förtret - rättigheterna intakta. Likaså med en aura av obegriplighet.

För vem kan begripa hur en konstnär inte kan vilja få sitt verk nedsölat? Varför inte rita in ett McDonalds i en Carl Larsson eller skriva in en klämmig jingel för bindor mellan raderna i "Kejsarn av Portugallien" om där finns några sköna slantar att tjäna på det?

Ack, dessa bakåtsträvande kulturmarxister.

Vem är egentligen jag att ifrågasätta någons trovärdighet?

2011-10-28T17:38:00.000+02:00

Den alternativa rubriken "Vi har ingen dopning här.......längre eftersom jag satt i mig alla piller som fanns kvar på egen hand" dyker ändå oförhappandes upp i skallen.

En liten godbit ur Åstorps lokaltidning som gjorde dagens tripp dit tur och retur nästan värd mödan.

Verkligheten tränger sig på

2011-10-25T13:42:00.000+02:00

Sofia Arkelstens verklighet.

"Vi var ju med och genomförde det"

(angående allmän rösträtt)

Den så kallade objektiva verkligheten

1904–1918: Nej till allmän rösträtt.
1916: Nej till allmän olycksförsäkring i arbetet.
1919: Nej till åtta timmars arbetsdag.
1919: Nej till kvinnlig rösträtt.
1921: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.
1923: Nej till åtta timmars arbetsdag.
1923: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.
1927: Nej till folkskolereform.
1931: Nej til sjukkassan.
1933: Nej till beredskapsarbete.
1934: Nej till a–kassa.
1935: Nej till höjda folkpensioner.
1938: Nej till två veckors semester.
1941: Nej till sänkt rösträttsålder.
1946: Nej till fria skolmåltider.
1946: Nej till allmän sjukvårdsförsäkring.
1947: Nej till allmänna barnbidrag.
1951: Nej till tre veckors semester.
1953: Nej till fri sjukvård.
1959: Nej till ATP.
1960–talet: Ja till apartheid. Moderaterna tog avstånd från alla sanktioner mot apartheidregimen i Sydafrika och var emot det svenska stödet till ANC.
1963: Nej till fyra veckors semester.
1970: Nej till 40–timmars arbetsvecka.
1973: Nej till möjligheten till förtidspensionering vid 63.
1974: Nej till fri abort. Den 29 maj 1974 röstade riksdagen ja till fri abort, vilket resulterade i den svenska abortlagen som låter kvinnan själv besluta om abort upp till den 18:e graviditetsveckan. Moderaterna röstade nej.
1976: Nej till femte semesterveckan.
1994: Nej till partnerskapslag för homosexuella.
1998: Nej till erkännande av homosexuellas rättigheter inom EU. EU–parlamentet röstade för ett erkännande av homosexuellas rättigheter, men de moderata ledamöterna röstade nej.
2003: Ja till Irakkriget. Alla riksdagspartier demonstrerade mot och kritiserade Irakkriget utom moderaterna.
2004: Ja till sänkt a–kassa och sjukpenning.
2006: Nej till gröna jobb.
2006: Nej till sex timmars arbetsdag.
2006: Nej till upprustning av offentliga sektorn.
2006: Nej till höjd a- kassa.
2006: Ja till sänkt a-kassa.
2006: Nej till höjd sjukersättning.
2007: Ja till sänkt sjukersättning.

Ulf Adelsohns (här bredvid sin fru Blubby) syn på Apartheidregimen i Sydafrika när det begav sig 1985. Alltså samma regim som dagens revisionister inom Moderaterna säger sig bekämpat med näbbar och klor.

Alternativt titel: "Ulf Adelsohns begåvningsnivå".

"Om vi bojkottar deras varor blir ju de stackars negrerna i Sydafrika utan jobb"

Senare förtydligande angående valen av ord:

"En neger är en neger och en svensk är en svensk"

Så vänder vi på bladet och vad hittar vi väl där

2011-10-24T16:05:00.000+02:00

Jag antar att referensen i rubriken inte går någon frisk människa förbi.

Det är så klart de oförglömliga raderna i Owe Thörnqvists vitsiga skolsatir "Titta titta" från 1956. Min farmor hade den på stenkaka och jag har mer än en gång svingat med fingret i takt och imiterat de olika rösterna till omgivningens förskräckelse. Inte för att låta skrytsam men jag tror jag var den enda 7-åringen på den här sidan 50-talet som förstått innebörden av "Titta på Ville, titta på Ville - Han har BC i Krille Ha! Ha!"

(BC är ett dåligt betyg från systemet som gällde på den tiden. "Krille" var 50-talsslang bland skolbarn (i alla fall enligt Owe Thörnqvist) för "Kristendomskunskap".)

I mitten av 60-talet flyttade Owe Thörnqvist till Spanien där han bor kvar än i dag. Anledningen var - enligt wikipedia - en allt sämre klimat sedan han slagit ner en full besökare i en folkpark och därefter bojkottats av delar av media och bokare.

Detta var inte första gången Thörnqvist kände sig missförstådd. När han slog igenom på 50-talet fanns det de som ansåg den rimmande Uppsaladiktaren vara en ungdomens förledare och satans hantlangare eftersom han försökte introducera den syndiga "rocken" från USA.

Det tål att fundera lite extra på. Det har alltså funnits en tid då "Varmkorvsboogie" sågs som något kontroversiellt.

En låt Owe Thörnqvists däremot gjort som borde anses som kontroversiell är "Sverigebesöktet" från 1981. Den handlar om hur Thörnqvists kallas hem till landet som födde honom från exilen i Spanien och med chockade ögon ser hur landet förändrats.

Inte till det bättre då ska sägas. Det har blivit sämre. Snuskigare, oartigare och råare. Anledningen: Invandrarna!

Jag fick telefon från brorsan
att det var illa ställt med morsan
och han tyckte att jag skulle skynda mig hem.
Jag tog planet i från Rio
samma morgon klockan tio
och var hemma kvällen efter kvart över fem.
När jag såg min gamla mamma
grät jag tårar och jag stamma',
hon försökte le och ville hålla min hand.
Doktorn sa att det hänt vid buss-stationen,
när hon hämtat folkpensionen
slogs hon ned av tvenne modiga män.
Att dom sen fick nå'ra dar i buren
lär inte bota skallfrakturen
och dom lär redan va' i farten igen.

Är det sant att knarktrafiken
har förgiftat politiken
och att statsråd och polis har tvätt i dess byk?
Och att härvan bara växer,
Mr Y och Mr X är
ej dom enda bovarna som borde ha stryk?
Att vår invandringsminister
har fått tips av antikrist här
och släpper in dom gangsters andra länder kör ut?
Att fascismen gror i våra parker
i takt med terror, våld och knark här
att säkerhet och trygghet börjar ta slut
Att ingen vill ta ansvar mer för knogen
man lägger ner, nu rostar plogen.
Så här var Sverige inte funtat förut!

Kära svenskar, vad blev av er?
Det finns justa jugoslaver
liksom greker och turkar här i vår handelsbod.
Men mitt i bidragskarusellen
står nu jättedamen Ellen,
Moder Svea och bligar dumt som en plundrad kommod.
Det som ligger dig i fatet
är allt världsförbättrar-pratet
mens dina egna ungar sprattlar i maffians nät.
Och dom knarkar, svinar ner och stjäl,
våra gamla sparkar dom ihjäl.
Vad i helvete, Moder Svea, har du ställt till?
De politiker som dig förådde,
och media-cyniker som sådde
kaos får dig att verka helt imbecill.
Rum-dumme-dum-dill, rum-dumme-dum-sill,
dom lurar dig så mycket dom vill.

Ironin i att Owe Thörnqvist, som alltså sexton år tidigare emigrerat ur landet till följd av att ha misshandlat en person, sjunger om hur arg han blir när länder "släpper in gangsters andra har slängt ut" låter vi väl bli att kommentera?

"Sverigebesöktet" är väl att betrakta som en nationalromantisk kverulants våta dröm. Det är en låt som använder begrepp som "Moder Svea" helt utan tillstymmelse till ironi och dessutom får in "bidrag", anklagelser om ungdomens lättja - "man lägger ned, nu rostar plogen" - samt utsvängda konspirationsteorier om media, politiker, knark, censur och slapp lagstiftning på samma knappt fyra minuter.

Dessutom är det en låt som rimmar "Dom lurar dig så mycket dom vill" med "Rum-dumme-dum-dill, rum-dumme-dum-sill".

Om man läser lite bloggar och kommentarer kring "Sverigebesöket" så finns också en hel del folk därute som talar om hur "klarsynt" texten var. Någon skriver "Tänk att detta är 1981" med den underförstådda betydelsen att Thörnqvists reaktionära dystopi är att betrakta som en prediktion värdig Nostradamus.

Själv blev jag mest glatt överraskad av upptäckten. Jag har länge irriterat mig på Owe Thörnqvist som alltid gett uttrycket "I'm putslustig and I know it" ett ansikte.

Men inte förrän nu har jag haft en giltig anledning till min antipati.

Owe Thörnqvist - Sverigebesöket

Bilder jag länge haft på mitt skrivbord med någon sorts tanke att någon gång använda till något matnyttigt men idag istället bara slänger upp här rakt upp och ner som ett sorts alibi-inlägg

2011-10-23T14:48:00.000+02:00

Denna representerar allt jag hatar. Jag minns att ambitionen som sagt en gång var att utveckla det närmare men nu så får den stå för sig själv istället.

Att allt blir roligare på danska det visste vi redan. Men det blir också så mycket konkretare.

Det var uppenbarligen en skrattfest att gå i skolan redan på 1920-talet. Vad ungen står och pekar på, om detta tvistar de lärde. Om det inte är så att hon signalerar? För det är väl inte så att hon på något sätt saluterar?

Farbrodern som står längst till höger är min gammelfarfar. Bara så ingen tror att jag sitter och sparar på gamla bilder helt utan anledning liksom

Min favoritteori bland många andra på "Politiskt Inkorrekt" efter attackerna i Norge. När den sidan nu går i graven får vi hoppas att "Fimejl" hittat andra forum att kanalisera sina psykoser i.

Någon gång vill jag skriva något om Zapatisterna. Förslagsvis runt nyår, på årsdagen av revolutionen. Påminn mig gärna när det närmar sig.

Den här är förövrigt döpt till "ekwall homofob". Enough said.

Om privilegium

2011-10-21T16:29:00.000+02:00

När författaren Kristian Lundberg ville prata om kvinnomisshandel var det många som ville vara med. Lundbergs hänvisning till statistik från BRÅ som överväldigande tydligt visar inte bara på den enorma omfattningen av mäns våld mot kvinnor utan också hur lågprioriterat fenomenet är när det kommer till polis och rättsväsende bemöttes med ett sådant ramaskri att Lundberg besvarade alla hot, uppmaningar och förolämpningar i en klump genom att skriva en ny krönika med den passande rubriken "Håll käften!"

Några meningar verkar ha retat upp vissa lite extra.

"För att kunna tala om våld mot kvinnor måste man också tala om kön, klass och etnicitet"

"I kraft av mitt kön lämnas jag företräde"

"Mäns våld mot kvinnor sker dagligen, i slott och koja. Det är inte en privat angelägenhet, det är ett politiskt problem och en del av en patriarkal samhällsordning där kvinnan är underställd och därför misshandlas"

Med bakgrund i den statistik som förmedlas i artikeln, en statistik som varit välkänd i decennium är detta inte speciellt kontroversiella påståenden. Inte ens den mest individkoncentrerade kan blunda för att det här finns ett kollektivt mönster - en struktur - som inte kan förklaras med slumpen.

Bland reaktionerna hursomhelst framförs en del alternativa åsikter. Någon påstår att "Vilket kön som är mest utsatt, särskilt idag, kan verkligen diskuteras" och frågar sig "vad som egentligen är värst: att brusa upp efter att länge ha varit förtryckt eller att planerat och med berått mod, i medvetande om att kvinnans ord väger tyngst, beskylla en person för straffbara handlingar och manipulera sig till ensam vårdnad om barnen".

En annan varnar för "kvinnlig list".

Misstänkliggöra är en del. Trivialisera en annan. När inte det räcker till kommer den vanliga harangen. "Mäns våld mot män är ett lika stort problem" och dylikt. Det hela känns igen från andra sammanhang.

"Varför får man inte säga negerboll när man får säga vitlök?". "Om prostitution är ett uttryck för kvinnoförtryck så är Ladies Night detsamma för män!"

Ack är väl inte själva definitionen på förtryck just vetskapen om att inte kunna köpa biljett till att se Måns Möller dra fräckisar i illasittande kavaj, så säg.

I höstens s k "Kinapuff-gate" fick tillslut Statistiska Centralbyrån sista ordet i debatten då de med vetenskaplig metod kunde visa på att Fazers omtalade logga inte var att betrakta som rasistisk eftersom en majoritet etniska svenskar inte upplevde den som det.

Dom indignerade jublade. Rättvisa! Rättvisa! Rättvisa!

Jag är uppväxt i Gamla Enskede, söder om Stockholm. Ingenstans är medelklassen så medelklassig som här. Ingenstans saknar heller medelklassen förmåga till klassanalys som här. Något som knappast är ovanligt.

De längst ner på samhällsstegen är ofta smärtsamt medvetna om detta. De som står högst upp - Ulf Brunnberg får känna sig hur förfördelad han vill - likaså.

Men inom den, för all del så klart heterogena, medelklassen ställer man sig gärna helt oförstående till påståenden om sin egen privilegierade ställning. Slå mig gärna på fingrarna men i alla fall är det så jag minns och upplever det.

De orättmätiga fördelar man tilldelas genom att vara vit man från en uppväxt där man kanske inte var att betrakta som rik men i alla fall inte innebar ständiga avvägningar mellan "gymnastikskor eller busskort" (som Lundberg skriver) upplevs inte som fördelar utan som den gängse normen.

När vi gick i högstadiet kom en dag en föreläsare som berättade att alla vi män i klassen var födda till förtryckare. Det var inte speciellt uppskattat att höra och inte heller särskilt taktiskt förmedlat om man vill lära hormonstinna 15-åringar någonting om patriarkatet och följden blev att vi killar samlades på rasten, kokande av ilska över att ha blivit orättvist beskyllda (som vi upplevde det alltså) och snart började arga samtal och brev ramla in hos rektorn från upprörda föräldrar.

Kalla oss gärna idioter. Det var vi också (vi var som sagt femton år) särskilt jag, men vi upplevde oss aldrig som privilegierade. Vi hade begränsad, eller ingen förståelse för att vi tilldelats en gräddfil genom livet, om än inte lika bred som barnens på Östermalm.

Den här bristen på självinsikt var så klart inte medveten. Jag tror inte den är det i vuxen ålder heller. Jag tror absolut massvis med vita medelklassmän inte upplever sig ett dugg privilegierade.

Men det kanske då det är läge att, när nu någon presenterar siffror och berättelser som visar något annat, i alla fall stanna upp och lyssna och försöka ta till sig informationen.

Det kan ju hända att man lär sig något om sig själv på köpet.

Påhopp

2011-10-20T16:58:00.000+02:00

Det är med glädje man som utomstående äntligen ser att Stig Larsson träder fram som ansikte (pun sort of intended) för alla hudlösa därute.

Det där närmast transparenta lagret av sargad, gråsprängd vävnad som den ofta drastiskt formulerande författaren visat upp till allmän beskådan i ett antal decennium nu är vi fler som i lönndom gått och funderat kring om det verkligen är kvalificerat att etiketteras "hud".

Di lärde kan således sluta tvista.

Kommenterar tredjepartsuppgifter

2011-10-19T14:22:00.000+02:00

Ja, egentligen gör ju varken jag eller regeringen det men det är svårt att låta bli efter att ha tagit del av Tobias Billströms senaste "förklaringar" (eller motsvarande) och allt mer innovativa sätt att försvara det statliga verk han basar javascript:void(0)över.

Tidigare i år var det ensamma barn, uppvuxna i Sverige och utan kunskaper i något annat språk än svenska som skulle deporteras till Makedonien, ett vansinne som stoppades först när en rakryggad läkare lyckades få in ett verkställighetshinder precis innan utvisningen skulle ske.

I samma veva framkom det också att Billström i slutna rum med höga herrar motiverat tvångsutvisningarna till Irak och inskränkta möjligheter till asyl med att det fanns en "svensk opinion" mot "hedersmord", ett resonemang många ansåg vara en smula ihåligt eller till och med ohederligt. Dessa anklagelser besvarade dock ministern som bekant på ett mycket rakryggat sätt.

Efter att ha pressat/mutat Irak att ta emot människor Sverige utvisat igen passade Billström på att både inviga Migrationsverkets nya Super-max förvar i Åstorp - där olydiga (eller bara "kanske-kommer-bli-olydiga") asylsökande kan sitta fängslade utan rättegång för en bekväm tid medan flygplan och resrutt förbereds - och bevaka hur hans egen Gestapo-avdelning inom polisen - i folkmun "Möllevångspatrullen" - drog runt på Malmös gator och vände upp och ner på platser där papperslösa kunde tänkas befinna sig.

När det nu rör sig om huruvida en 91-årig, svårt sjuk kvinna ska tvingas på ett plan och dumpas i en tillvaro utan någon familj eller släkt - något till och med Sverigedemokraterna reserverar sig inför! - står Billström fast trots att samtliga övriga partier protesterar.

Motivering? "Det blir för dyrt."

"Man måste våga prata om ekonomin annars lämnar man fältet fritt"

Ett förtydligande som först får en att fundera kring om man någonsin hört en moderat riksdagsman prata om något annat och sedan vad som menas med att "lämna fältet fritt".

Att vi befinner oss på en slippery sloap där det kommer vallfärda in demenssjuka ukrainskor och ta våra skattepengar, jobb och tjejer om lagen luckras upp en aning?

"Gamla människor är en ekonomisk belastning"

Det är ord från Tobias Billström, riksdagsman och minister i ett av världens rikaste länder. Högst upp på stegen i samhällshierarkin - med en mycket hög lön bekostad av skattemedel ska tilläggas - sitter han och pekar ner på halvdöda 91-åringar och kallar de för "belastning".

Allt medan den civiliserade delen av mänskligheten stämmer upp i:

"En sista deportation - Tobias Billström över bron!"

Sjunde himlen

2011-10-18T17:45:00.000+02:00

När jag säger "Sjunde Himlen" tänker väl de flesta därute på Hasse Ekmans klassiska matiné från 1956 med Sickan Carlsson som ärtig och kavat tös med hjärtat på rätta stället som råkar in i de mest hejdlösa förväxlingar. Ej att förväxla med de cirka tre tusen andra filmer där Sickan Carlsson spelar samma roll.

Nej, nej och åter nej. Jag syftar på den amerikanska dramaserien "Seventh Heaven". Den om en familj där pappan är konservativ präst och mamman konservativ hemmafru som lever i ett hus med massa lillgamla barn samt en loppäten hund och vartenda avsnitt handlar om vikten att hålla på sig och att inte gå klädd som en hora.

Något den trogna publiken av några miljoner evangelikaner och därmed också producenterna ansåg gick lite stick i stäv med seriens budskap var att Jessica Biel, som spelade den äldsta dottern Mary, 1999 valde att visa upp mer än bara sitt bästa skenheliga leende och sina krokodiltårar i tidningen "Gear".

Enligt källor (wikipedia) var Biel, för närvarande sjutton år, missnöjd med sin rollfigurs pryda framtoning. För att verkligen markera och se till att ingen därute missade att så inte var fallet i verkligheten poserade hon på omslaget med texten "Fallen Angel: Seventh Heavens Jessica Biel" bredvid.

Eftersom kristna är en köpstark grupp och serien jobbat länge på att etablera sig hos denna grupp (på bekostnad av alla normala människor som vill se någon form av underhållning på TV) blev det ramaskri på något överdesignat kontor när det gick upp för en grupp grånande gentlemen att deras jättetjocka plånböcker eventuellt kunde bli lite mindre jättetjocka.

De försökte stämma "Gear" utan framgång. De försökte be om ursäkt. De försökte - i sann gentlemans-anda - peka ut Biel som en slinka som inte var välkommen.

Det sista gjorde de genom att försöka skriva ut Biel ur serien. Hennes karaktär fick genomgå en egen "rebellisk" persiod där Mary - ve och förfasas - blev kompis med två stycken skumma figurer som rökte cannabis ibland och körde bil utan körkort. I serien fick Pappa och Mamma Prästjävel skicka iväg Mary till Buffalo och morföräldrarna för att lära sig veta hur. Sedan följde flera misslyckade försök att introducera nya sexiga kvinnor i 20-nånting åldern som inte ännu raserat sin dygdiga image.

Men så visade det sig att den tittarna egentligen var intresserad av var faktiskt Jessica Biel. Och tror det eller ej så verkade detta intresse öka efter de nämnda bilderna. Chockerande fanns det alltså ett större sug efter en ung tjej som visat sig naken i en tidning än för en 50-årig prästgubbe utan utstrålning men med stockkonservativa värderingar.

Efter en tids förbryllan visste producentgubbarna och finansiärerna på råd. Jessica Biel fick vara kvar men hållas lite på avstånd och ha mindre lyckade relationer och målas upp lite mer som ett oansvarigt våp medan den yngre systern Lucy, spelad av Beverly Mitchell (Trivia: som faktiskt är ett år äldre än Biel) tog alltmer plats, utbildade sig till präst som sin far och fick ett lyckligt äktenskap att fungera som positiv förebild för alla unga tjejer därute.

Hur det gick sedan? Jessica Biel fick massa roller i stora filmer, besteg Kilimanjaro till förmån för att uppmärksamma växthuseffekten och låg med hetingar som Ryan Reynolds och Justin Timberlake.

Seventh Heaven är numera nedlagt och Beverly Mitchell spelade typ "Hysterisk person nummer 3" i Saw II.

Om det finns någon rättvisa och för vem den då ska gälla vet jag inte men TV:n i korridoren är även fortsättningsvis reserverad varje vardag mellan 10:45-11:45

In the shadows

2011-10-17T14:29:00.001+02:00

Det var ett tag sedan nu (2003) men vi minns det väl alla som igår?

En recension i Expressen av Björn Ranelids roman "Kvinna är det första könet" hade "antytt" att den hetlevrade författaren var lite fåfäng och en sådan där fejd - "Ranelidfejden" - som gör sken av att vara av yttersta vikt bland de som har tillgång till kultursidorna och bara löjlig för den utomstående blossade upp.

Bakom recensionen stod Linda Skugge. Några år tidigare var hon med som författare och redaktör i antologin "Fittstim" tillsammans med bland andra Karolina Ramqvist som på ett liknande sätt retat gallfeber på Ulf Lundell genom att publicera ett brev från honom innehållandes Formulär 1A i härskarteknik-med-avsikt-att-förminska-ung-kvinna.

Varken Lundell eller Ranelid - "Jag skriver ju att kvinnan är det FÖRSTA könet!" - begrep någonting eftersom de alltid stått på dessa unga kvinnors sida enligt sig själva. Detta genom att teckna drömska porträtt om hur unga kvinnor bjuder äldre män på sina kroppar eller bara skrider förbi i en fladdrande klänning som en musa genom rummet på väg att hämta en stor konjak åt sitt skapande faderssubstitut.

När denna vitala händelse skulle debatteras i TV var Skugge inte själv i studion men Ranelid förtydligade för säkerhetsskull att han "vägrade sitta vid samma bord". Den annars så välfluffade vågen i håret hängde ner och klibbade fast i den genomsvettiga pannan medan Skugges dåvarande chef Per Svensson försvarade recensionen från det podium där Ranelid själv alltså vägrade befinna sig.

Vi tittare observerade med uppspärrade ögon och försökte förstå vad det var vi såg. Vi begrep inte. Men jäklar i min lilla låda vad vi gillade det.

Men det var då och nu är nu. När fan blir gammal blir han religiös. När krönikörer blir äldre blir de småborgerliga. 2006 tog Skugge avstånd från feminismen i en bitter och reaktionär krönika och fyra år senare höll hon tal på Kristdemokraternas Första-Maj firande (!).

Idag driver hon ett "PR och event-bolag" och gör det säkert med bravur. Men det skulle kunna vara ändå bättre. Om det inte var för den där förbannade sosse-arbetsgivaravgiften!

Det är så klart jag som är mossig och otidsenlig med bristande verklighetsförankring som inte begriper att om vi bara slopar den där sabla avgiften så kommer landet att flöda i mjölk och honung och hallonbåtar att regna från skyarna.

De som driver utvecklingen framåt och håller satans anhang (dvs sossekommunistmarxistPKgenusmaffian) stången är som alla vet entreprenörerna.

(Vill du se något skojigt? Försök säga "entreprenör" i långsam takt i närheten av en Folkpartist och studera hur saliv börjar utsöndras ur dennes mungipa och handen leta sig innanför byxlinningen).

Skugge skriver.

Jag har aldrig varit anställd och kommer aldrig att bli. Jag är alldeles för egen för att vara kunna vara anställd. Jag vill vara den som för (som en man). Jag vill styra över min tid, mitt liv och min ekonomi. Det finns överlag otroligt lite förståelse för hur det är att driva eget.

Och jag märker att jag har väldigt lite förståelse för hur det är att vara anställd i ett större företag, jag tycker det verkar vara som att leka kontor. De kan sitta av lite möten, skicka en massa mail och kopiera lite dokument. De kan vara lite trötta och ha dåliga jobbdagar, de kan vara hemma och verkligen SOVA när de är sjuka (jag minns inte när jag nånsin fick LIGGA ner när jag var sjuk).

(...)

Jag vet att det är kontroversiellt, men HUR går det till att bli utbränd när någon annan ger en lön trots att man inte behöver prestera på topp varje dag? Hur är det möjligt?

Notera här hur alltså Marx gamla grundtes om hur de som inte äger tvingas sälja sin arbetskraft till de som äger och att det i sig är en form av slaveri enligt Skugge är en lyxtillvaro till skillnad från de egenföretagande "innovatörer", "visionärer" och [välj valfri borgerlig klyscha] som föder vår jord och dessutom har godheten att dela med sig av sina förtjänster till den improduktiva pöbeln. De som sliter ut sina ryggar och leder genom att sitta i en vid ett oergonomiskt skrivbord och klistra ihop Powerpoints om vikten av "impact" i reklam så att alla bortskämda lönearbetare kan njuta frukterna.

Skugges recept på en rättvisare värld?

En kvinnlig företagares önskelista:
Lättare att få banklån. Bidrag är inte ett alternativ, man är företagare för att man vill vara fri.
Lättare för små företag att anställa.
Underlätta för bolag som vill ge riskkapital alternativt vara affärsängel.
Var som en man och leta upp män som inte stöter bort dig, bara för att du inte är härlig.
Lyft andra kvinnor så börjar andra kvinnor att lyfta fram dig.
Börja sälja!

Att vinna ut nektar ur ättikan.....

2011-10-16T23:59:00.000+02:00

....det är sånt som bara losers kan.

En hård, lång helg i glada vänners lag. Men nu är det tillbaka till verkligheten som gäller.

Och med "verkligheten" menar jag "titta på TV och sen blogga om det". Väl mött!

Kamrat i trosa

2011-10-13T15:23:00.001+02:00

Min bästis Zuzanne kommer ner till byn ikväll och stannar hela helgen.

Med sig har hon bud från hufvudstaden angående situationen i riket.

Håller Sten Sture fortfarande ryssen stången?

Stor de härliga slotten i himmelen än?

Är det grönt i min fädernedal?

Kan man fortfarande strosa Skånegatan ner och inom loppet av tjugo sekunder stöta på lika många wannabee-media killar i exakt samma kläder, exakt samma mustasch, exakt samma kraftigt markerade glasögon, lyssnandes på exakt samma musik, hållandes exakt samma halvmetern kortare och anorektiska flickvän under armen och som bland folk dissar Lars Winnerbäck men i lönndom gråter till igenkänningsfaktorn i "Söndermarken" men som fortfarande lika ivrigt hävdandes - på illa maskerad östgötska - att de har en "unik stil" som "säger allt om min personlighet"?

Frågor hela folket här nere gått och grubblat på i månader, eller kanske år.

Men vår relation är inte bara på det lustfyllda planet. Vi har även andra utbyten mot varandra. Jag, till exempel berättar ofta för Zuzanne om sådant jag tycker är viktigt typ Martin Ljung, ofta när vi till exempel är ute och åker bil och det liksom inte går att fly någonstans.

Zuzanne å sin sida berättar gärna om det senaste hon sett på TCM. Eftersom Zuzanne inte finner det icke-produktivt och provocerande nog för Svenskt Näringsliv och Centerpartister att hon utbildar sig till fullfjädrad Kulturmarxist (med skattebetalarnas goda minne) spenderar hon också otaliga timmar framför filmer som till och med jag skulle kalla "mossiga".

Men inget slött som inte för något gott med sig. Igår fick jag till exempel reda på att rom-com:en "The Glass Bottom Boat" med Doris Day från 1966 på svenska fick den gladporrfilmsklingande titeln "Spion i Trosor".

Är det inte därför man har vänner, säg?

Jämmer och elände

2011-10-12T12:15:00.000+02:00

Maritza Horns LP från 1978 är att betrakta som en klassiker. Elva visor och skillingtryck på temat alltings jävlighet.

När jag var lite snurrade kassettbandet i bilstereon på väg mot landstället, mulleskolan eller vårdcentralen och grinade mig igenom den hemska historien om den bröstsjuka flickan på lasarettet. Nu rörs jag till tårar blott av min egen klara röst när jag återger den till tonerna av dragspelet.

I en sal på lasarettet
Där de vita sängar stå
Låg en liten bröstsjuk flickan
Blek och tärd med lockigt hår

Allas hjärtan vann den lilla
Där hon låg så mild och god
Bar sin smärtan utan klagan
Med ett barnsligt tålamod

(...)

Så på nytt hon frågar läkaren
Som på hennes sida står
Får jag komma hem till hösten
Till min egen lilla mor

Läkarn svarar ej den lilla
Men strök sakta hennes hår
Och med tårar i sitt öga
Vänder han sig om och går

Nu hon slumrar uti mullen
Slumrar sött i snövit skrud
Från sin tåligt burna längtan
Har hon farit upp till Gud

(Lasarettvisan)

Lasarettvisan är väl att betrakta som smash-hiten. Men skivan gömmer andra guldkorn. Samtliga på temat död, blod och lidande. Vi har den unga djurtämjaren Selma som ska giftas bort och därför måste lämna sitt älskade lejon. När hon ska ta avsked blir djuret stressat och går bärsärk.

Och lejonet rasar i fängslande bur,
vill Selma försvara men vet icke hur.
Ett rytande skallar. Barmhärtiga Gud.
I stycken slet lejonet främlingens brud.

Och sedan det druckit den älskades blod,
det lägger sig stilla med nedslaget mod.
Vid bleknande liket det väntar få tröst,
en kula, som mördande sårar dess bröst.

(Lejonbruden)

Vi har det döende och brådmogna barnet som på sitt yttersta försöker trösta sin förtvivlade moder.

Säg varför du mina händer trycker
Varför lägger du din kind mot min
Den är våt, men jag den glödhet tycker
Moder, jag ska alltid vara din

Men du får ej mera tårar ljuta
Gråter du, så gråter jag med dig
O, jag är så trött, vill ögat sluta
Moder, se nu kysser ängeln mig

(Det döende barnet)

Och så har vi "Drinkarflickans död" som - spoilervarning! - handlar om drinkarflickans död. Tolvåriga Anna fryser ihjäl tillsammans med sin bror (?) - "hon dog i drivan med Per på armen" - när hon skulle ut och köpa sprit åt sin försupne fader.

När hypotermin, med tillhörande hallucinationer, kommer över henne beskrivs det hur hon åter ser sin kära moder i en vers som skulle passa utmärkt som Kristdemokraternas nya kampanjsång.

Nu har hon kämpat och segern vunnit
Den bleka kinden ej tåras mer
Sin kära moder hon återfunnit
Där ingen skilsmässa mera är

Men slutet gott allting gott. Den drunkne fadern - i abstinensens plågor - drar sig ut för att söka efter Anna och spriten, finner sin sönderfrusna dotter, fylls av (befogade) skuldkänslor och ber gud om förlåtelse för sina synder. Det hela avslutas med en klassisk "Spola Kröken!"

Vad nöd och jämmer, vad sorg och tårar
i strömmar flyta oskyldigt blod
Ja, brännvinsfloden frampressar tårar
den tar förståndet och kraft och mod
Mot yttre fiender till vårt rike
sig fordom väpnade varje man
Mot denna fiende utan like
drag nu i strid var och en som kan

När vi ändå är inne på musik med innehåll som passar moralisten som den blodfattige handen i handsken går det inte att bortse från "Efter balen". Den skrämmande historien om hur illa det kan gå en ung moder som, om så blott för en kväll, går ut och roar sig lite och lämnar barn och man hemma.

Men hon går ändå på balen
Fast lillen är sjuk ikväll
Man hör där nere i salen
"Hon är ju så nöjd och så säll
Vad bryr hon sig om hemmet
Blott hyllning av herrar hon får"
Hon är berömd
Lillen är glömd
Medan valsen den går

I bland en lysande skara
Har hon de vackraste drag
Hon tycks den skönaste vara
Dansar med vårdslöst behag
I bland en mängd kavaljerer
Hon glödande blickar får
Men hennes man
Där hemma går an
Medan valsen den går

Snart äro fröjderna flydda
Vännerna skiljs från varann
Hustrun i dörrn till sin hydda
Möts av sin gråtande man
Men ej ett ord han säger
Pekar på vaggan blott
Allt är förrött
Lillen har dött
Medan valsen den gått

Med vidöppna ögon hon stirrar
På vaggan där lillen är
Hon vansinnigt skrattar och springer
Lillen som varit så kär
All livets lycka försvunnit
Blott för en enda natt
Och nu till sist
Lillen hon mist
Medan valsen gått

(Efter balen)

Ja, vad kan vi lära oss av detta gott folk? Hynda - vet hut! Hur mannen som skulle vaktat Lillen "blott för en enda natt" misslyckats så kapitalt förtäljer inte historien.

Likaså går det illa för ynglingen som oskyldigt kastas i fängelse för stöld.

Då tog man denna yngling fram
Och stucko ut hans vackra ögon
Då ropa han "Å du käre Gud!"
"Å, du milde Gud! Allt detta lider jag oskyldig!"

(Allt under vilda djur och drakar)

Men lite gott mod finns där ändå. Det är den gamla döende Britta som får besök av pastorn för den sista smörjelsen.

Han sade till Britta "Min kära vän
Du haver väl inte så långt kvar än
Jag ville nu bara veta
Vad väljer du kära Britta
Hin Håle eller himmelen?"

"Däruppe där är det musik och sång
Där klingar ju harporna dagen lång
Men där nere, min käre Britta,
Där är det en sådan hetta
Så att man dånar gång på gång"

"Ja, se sång och musik det är mitt behag
Men se, värmen den goda den älskar jag
Vid spisen där vill jag sitta
För den har nog gjort mig nytta
Ja, värmen den goda den älskar jag

Det svar som den gode herr pastorn fick
Ända till djupet av hans hjärta gick
Och långt långt bort från graven
Där kommer det nog i dagen
Hur varmt och gott gamla Britta fått

(Pastorn med sin stora bok)

Den gamla damen hamnade alltså i helvetet. Slutet gott allting gott.

Vänt i Häcken

2011-10-10T14:17:00.000+02:00

Ja, det blev några dagars bloggtorka då helgen bjöd på idel upptåg och överraskningar vilket fick mig att - motvilligt - lyfta baken från skrivbordsstolen och masa mig ut det fria för att socialisera med mina s k "medmänniskor".

Igår, till exempel, fick jag slå följe till akuten med min kära granne och vän som lyckades skära av sig halva fingret på en kökskniv. I fredags lirade jag gitarr och sjöng med inlevelse (jag var full) för ett gäng gladlynta (ännu fullare) förstaårsstudenter. Mer om detta senare.

I världen då? Jo, just det. Det däringa Nobelpriset har ju delats ut och till allas vår stora glädje har Jan Myrdal lyckats finna en lucka i sitt späckade schema för att även detta år berätta för oss vilket sjusärdeles uselt pris det är och hur dumma i huvudet Svenska Akademien är.

Jag minns när P3-programmet "Hej Domstol!" ringde upp Myrdal som en i raden av celebriteter och berättade för den något hetlevrade maoisten att de för närvarande försökte rekrytera kända svenskar till en kampanj för att ge Astrid Lindgren Nobelpriset varpå Myrdal - till skillnad från andra stora litterära profiler som Lasse Kronér och Staffan Ling - sa sig inte vara intresserad av att "fläcka ner" Astrid Lindgren med ett Nobelpris eftersom Nobelpriset "är ett jävla pisspris".

Jo just det. Vår stolta svenska konung har tydligen än en gång svajat i bedömningsförmåga. Först gav han serafimerordern till Nicolae Ceausescu och sedan berömde han den enväldige sultanen av Brunei för att ha "god han med sitt folk". Då har vi inte ens nämnt att han är gift med en gammal nazist-ättling och, i egenskap av blivit försörjd hela livet i lyx och överflöd av folkets skattemedel, förmanat sina undersåtar att "stekta sparvar inte kommer flyga in i munnen".

Nu har han också gett något sorts hederspris å den internationella scoutrörelsens vägnar åt Saudiarabiens diktator Abdullah bin Abdul Aziz och min hjärna har i flera dagar spelat upp tänkbara bilder på den snart 90-åriga patriarken i blå kortbyxor, vid hatt och ful scarfs med handen i en lydig gest, utropande ett lillgammalt - om nu en 87-åring kan kallas "lillgammal" - "Alltid redo!" (fast på arabiska då troligen).

Scouterna - denna jordens mest töntiga rörelse är så klart fri att dela ut sina pisspris (för att parafrasera Jan Myrdal) till vem de vill för så länge de ser ut som de gör och ger varandra kårnamn som "Mowgli" och "Sir Vääs" är det ju ändå ingen som tar de på allvar.

Detta hindrade dock inte TV-hallåan och reaktionären Henrik S Järrel att skriva en krönika till försvar för den hårt ansatta monarken efter de senaste dagarnas ifrågasättande av lämpligheten att åka runt i världen och fjäska för uråldriga och galna diktatorer. Föga förvånande eftersom Järrels högsta dröm sedan urminnes tider varit att få suga av kungen invirad i den svenska fanan.

Men en grej hade jag missat. När började Henrik S Järrel sin transformering till Dame Edna?

Appropå rimlighet

2011-10-07T13:20:00.000+02:00

Säga vad man vill om Jan Guillou men ingen kan anklaga honom för att inte gilla att dansa motvalls.

När Nobelfjäskeriet igår nådde nya, tidigare okända nivåer och Peter Englund nästan såg lika nöjd ut som Horace och landets alla kulturdignitärer - från Alex Schulman till Marcus Birro - tävlar om vem som egentligen varit down med Tranströmer längst passar Jan på att kalla den omhuldade poeten "fånig" och poesi "överskattat".

Samtidigt är han - vilket bara kan ha undgått en dövblind och lobotomerad - aktuell med första delen av sin kommande trilogi om det gångna seklets historia något man inte behöver kunna läsa så speciellt mycket mellan raderna för att uppfatta är att anse som den viktigaste händelsen sedan penicillinets upptäckt.

Själv har jag aldrig riktigt tagit mig för att försöka läsa vare sig de där om agenter eller de om riddare och väl mest hakat upp mig på några av de olika uttalanden som sipprat ut mellan jaktsäsongerna i den omisskännliga arroganta tonen.

Bland annat minns jag en intervju med Fredrik & Filip där landets alla Palestina-vänner fick den överraskande nyheten att den enda som engagerar sig för Palestinierna är Jan själv, vilket måste betyda att alla de där andra människorna jag såg på Sergels Torg bara måste haft vägarna förbi.

Men jag får medge att någon som svarar så här koncist på frågor från en journalist i alla fall aldrig kan anklagas för att inte roa publiken.

Har du läst Snabba Cash?
– Inte hela.

Varför inte?
– För att det är en imitation av en stil och om man själv har stil till yrke blir den där imitationen tröttsam. Det är ett påhittat amerikanskt sätt att skriva.

Vad tycker du om själva storyn?
– Gangsters som jagar varandra, nästan sant. Annars ligger handlingen i svensk kriminallitteraturen vanligtvis väldigt långt från verkligheten. Direktörer från Norrland som har tortyrkammare i villans källare och som då och då åker ut och fångar sig en dam och förlustar sig med henne i tortyrkammaren utan att åka fast.

Jag antar att du talar om Millennium-trilogin. Då är det alltså mer verklighetstroget med en svensk spion, utbildad av CIA, som spränger hundratals ryssar gömda på sovjetiska ubåtsbaser i den svenska skärgården?
– Ja. Det är rimligare.

Shake it baby

2011-10-06T11:31:00.000+02:00

Natten som gick hade höstsäsongen av South Park premiär på Comedy Central och jag är så klart glad och förväntansfull som en skolflicka från Amsterdam.

I föregående säsongs sista avsnitt skaffar Stans mamma Sharon ett träningsredskap - "Shake Weight" - som med tiden får fylla såväl sina motionerande egenskaper som ett substitut för sin, för tillfället av matlagning besatta och maniska make.

Shake Weight fungerar som så att den ger Sharon små komplimanger medan hon skakar den på ett sätt som kan ge den mest puritanske syndiga associationer. När träningen är klar ger Shake Weight ifrån sig en "svalkande lotion" och ibland till och med "pengar till taxi".

Det här har jag gått och fnissat åt på ett pubertalt sätt tills fnisset fastnade i halsen i morse när jag zappade igenom kanalerna.

För vad ser jag att TV-Shop (eller vad det nu heter nuförtiden) gör reklam för? Jo - Shake Weight!

Egentligen tillåter jag inte mig själv att titta på TV-Shop. Jag kan inte hantera det.

Drömmen om att införskaffa "Kitchen Wizard" har varit närande sedan mellanstadiet. Jag, som hjälpligt klarar koka spagetti, fylls av en oerhörd lust att skära gurka i form av volanger och dekorera jättelika tallrikar med finhackad sparris. Om jag dessutom ringer inom tio minuter - "Jag sa tio minuter" - får jag ju också den supervassa mitzukniven. Och världens minsta juicepress. Allt detta för bara niohundra nittionio och nittio. Vilket erbjudande.

Men när jag nu råkade snubbla över kanalen efter att ha varit "clean" i flera år fastnade jag framför detta:

Shake Weight finns alltså på riktigt! Och den marknadsförs med maniskt, på gränsen till girigt, leende muskulösa modeller som skakar sin fallosformade manick. Det finns så klart inga genvägar fram till de perfekta armarna. För att få bort det där gäddhänget som är så pinigt till sommarklänningen måste man så klart offra något. Till exempel sin värdighet.

Men alla herrar därute som drömt om den där var-ska-jag-ställa-det-osynliga-kylskåpet-looken - Frukta ej!

Ja, vem är väl jag att döma eller raljera? Jag orkar knappt lyfta tandkrämstuben om morgnarna och innovatörerna bakom Shake Weight - som jag gärna skulle vilja se in i hjärnan på - verkar ju ha vetenskapen på sin sida. Det skymtar tydligt förbi två figurer i vita rockar som låtsas peka på något sorts mätinstrument vid 0.51.

Men kom igen! Det är stora, Hulken-liknande män som med svetten rinnande över de solbrända musklerna står och runkar en metallkuk och frustar. Och vid 1.29 får vi dessutom veta att det ingår en "kick-butt-guarantee".

När man driver en blogg med ambitionen att ibland försöka vara rolig och spenderar den mesta tiden med att försöka krama det sista ur något dumt Marcus Birro sagt nyligen är ju sådana ting som Shake Weight att betrakta som rena rama manna från trams-himlen.

Ja till Liv!

2011-10-04T09:29:00.001+02:00

Har nu köpt och streckläst "Ja till Liv! - Liv Strömquists ABC" som givetvis var precis så jävla bra som förväntat. Med risk för att vara tjatig på gränsen till manisk: Jag älskar Liv Strömquist. En förälskelse som började gro i samband med en gammal busringning till ett tampongtrycksföretag med förslag på idéer till nya motiv, bland annat innefattande "ett sånt där skägg som Henrik Schyffert har", med en uppenbart villrådig företagsrepresentant i andra änden.

En kärlek som övergick till någon sorts religiös besatthet i samband med "Prins Charles känsla", som jag vidhåller är något av det bästa jag läst alla kategorier. Detta har jag som sagt tjatat om på annan plats.

Kajsa Bergström sätter ord på det i sin recension:

Tänk om man fick gå omkring i världen med en Liv Strömquist vid sin sida. Så fort man snubblade över en orättvisa eller ett tankefel skulle man kunna skicka henne på den skyldige som en skarpladdad rolighetsrevolver, i stället för att behöva stå där och gräva bland sina egna grumliga argument. “Kolla Liv, män med obscent mycket tv-tid som hävdar att kvinnor inte har humor. Buss på bara! Ta de där typerna som tycker att konsten är som vilken näringsgren som helst sen också."

Jag läste eller hörde någon vid något tillfälle (en tillförlitlig referens med andra ord) påstå att inget ger en större känsla av tillfredsställelse än när man råkar stå på samma sida som Jan Guillou i en fråga på grund av den arrogante författarens välkända förmåga att totalt underminera en meningsmotståndare.

Jag skulle säga att det är känslan av att - i alla fall uppleva sig - stå på samma sida som Liv Strömquist som ger den ultimata tillfredsställelsen. Samtidigt bland sedvanliga attacker på borgare, multinationella bolag och veliga sossar går ingen fri.

Medelklassnörden som i total avsaknad av klassperspektiv i sitt självömkande känns påtagligt nära för somliga av oss (alltså undertecknad). Poetry Slam-poeten som vid ett tillfälle plockade billiga poäng i raljerandet över "kulturtanter" får sina fiskar varma där beskrivningen av hur poetens existens skulle vara totalt meningslös utan kulturtanterna är fullständigt brilljant:

"Du kommer glömmas bort. Din kropp kommer att täckas av lager efter lager av is och snö. Du kommer att vara lika aktuell som ismannen Ötzi.

Om hundratals år kommer arkeologer att gräva upp din kropp. De kommer att pensla ditt skelett rent från urtidsdamm. De kommer att lägga ihop dina ben som ett pussel.

De kommer hitta dina manchesterbyxor och din palestinasjal som på grund av mångtaliga Foot of Africa-fläckar mirakulöst konserverats genom seklerna likt bockstensmannens kjortel."

Och så har vi det där med att reta upp högern. Serien ovan fick den liberala tidskriften Neo:s marknadschef Andreas Ericsson att kalla Strömquist för ett "jävla mobbarsvin" (hela serien finns här).

Bokstaven "A" ägnas åt "Arbetslinjen" och idén om lönearbetet som självändamål. Under "P" liknas den rosa och klumpformade Barbapappa angående relationen med den betydligt mer välsvarvade och svarta Barbamamma vid "en nordeuropeisk sexköpare i tredje världen".

Ju hejdlösare referenserna är. Ju aggressivare nedmonteringen av sociala normer och infantila argument från infantila människor är desto mer önskar man verkligen att man hade en Liv Strömquist med sig, redo att skicka fram för att säga allt detta man tänkt på men inte kunnat formulera eller konkretisera. Dessutom på ett så roligt, smart och frapperande sätt som i rutorna.

För om en bild säger mer än tusen ord så säger en Liv Strömquist-serie mer än tusen tunga texter klass- genus- eller postkolonial teori.